Anders tankar om politik

Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar i dag.

Sakta men säkert faller vår politik på plats.

Även om regeringen beskylls för att inte agera och för att agera långsamt när den väl agerar så faller bit efter bit av våra vallöften på plats. Dessutom tillkommer hela tiden nya saker som vi behandlar på vad jag anser vara ett korrekt sätt.

Flyktingvågen tog alla på sängen och det känns bra att FN och dess generalsekreterare erkänner och berömmer Sverige för att vi tagit störst ansvar av alla länder. Jag är dessutom fullt komfortabel med att vi nu agerar och stramar upp flyktingpolitiken på ett bra och framför allt hållbart sätt.

Ännu viktigare är de två utredningar vi tillsatt som ska utreda hur vi kan skärpa lagstiftningen så att frigivning efter avtjänande av 2/3 av utdömt straff inte blir en rättighet utan snarare en möjlighet om alla parametrar är på plats.

Den andra utredningen  som handlar om att utlokalisera statliga och offentliga verksamheter till mindre orter och landsbygd är ännu viktigare därför att det är viktigt att hela Sverige lever.

Jag ska villigt erkänna att jag så sent som för 3 år sedan ansåg att alla statliga verksamheter skulle samlas i Stockholm och/eller i våra residensstäder för att bli effektiva. Med tiden har jag dock tänkt om och insett att utlokalisering är den enda rätta vägen om vi ska kunna behålla samhällsservicen på landsbygden.

I dagens datoriserade värld spelar det ingen som helst roll vart en verksamhet ligger sett ur administrativ synvinkel och en utlokalisering av verksamhet till t.ex. Storuman, Vilhelmina eller Arjeplog betyder fler arbetstillfällen och därmed större sannolikhet att affärer och övrig samhällsservice ska finnas kvar på dessa orter.

Dessutom är jag numera övertygad om att det finns kompetent personal att anställa även på dessa platser.

Jag hoppas därför att utredningen blir både snabb och effektiv och att den kommer fram till att så få verksamheter som möjligt ska ligga i Stockholm, Malmö och Göteborg. Dessa 3 städer kommer att överleva och växa precis lika mycket med eller utan dessa verksamheter medan de för de mindre orter är skillnaden mellan att dö eller överleva.

När vi nu pratar om att bilda större regioner istället för dagens länsindelning ska detta tas med i direktiven för själva bildandet så att vi sprider regionens funktioner till fler orter än en. Regionsjukhuset och dess ledningsfunktioner kan med fördel ligga på en plats medan andra ledningsfunktioner sprids till fler platser i regionen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

11 kommentarer

  1. Lars Flemström

    Det får inte bli som med inrättandet av Glesbygdsmyndigheten 1991 (namnbytt till Glesbygdsverket 1995 och saligen avsomnad i tysthet 2009). Glesbygdsmyndigheten, som saknade egentliga uppgifter, utan bara skulle vara ”opinionsbildande”, ersatte Glesbygdsdelegationen, som inrättats 1977 och hade tvärsektoriella uppgifter med ledamöter från olika departement, som inom sina respektive områden kunde påverka utvecklingen i våra glesbygder.

    Inte nog med att dessa möjligheter försvann, genom utlokaliseringen från maktens centrum (Stockholm) till vad som tydligen uppfattades som glesbygd, nämligen Östersund. Som rådkar vara den största staden i hela Norrlands inland. Därmed omintetgjordes även Glesbygdsmyndighetens opinionsbildande potential, när man uppenbarligen inte ens själv trodde på möjligheten att driva verksamhet i verklig glesbygd.

    För den stora kommunen Östersund var de 35 anställda bara en droppe i havet, men hade kanske betytt något i en verklig glesbygdskommun som Dorotea eller Sorsele. Det är för mig okänt om Glesbygdsmyndighetens verksamhet över huvud taget har haft någon positik effekt för dessa kommuner. Har något enda privat företag, som velat flytta från Storstocholm, Göteborg, Umeå eller Östersund följd exempelt och sagt ”Aha, då ska vi också etablera oss där”? Och valt att slå upp portarna i Dorotea ellar Sorsele?

    Naturligtvis handlar det inte bara om opinionsbildning. Inte vid någon av mina många resor i Sverige, har jag sett någon reklamplats från Glesbygdsverket på Stocholms Centralstation, däremot från många av våra medelstora städer. Med sina överlägsna resurer har de tagit hem spelet.

    Nej, det handlar inte bara om opinionsbildning. Och inte heller om sänkta arbetsgivaravgifter och dylikt. Utan det handlar om att rent fysiskt sätta stopp för storstadstillväxten. Därför upprepar jag mitt förslag i en tidigare kommentar att förbjuda nyetableing av privata företag och offentliga förvalningar i kommuner med mer än 70.000 invånafe i centralorten och 100.000 invånare totalt i kommunen.

    Jag har därmed inte föreslagit tvångsutlokalisering av redan etablerade privata företag. Och ej heller något stopp för nybyggnation av bostäder i storstadsregioner med bostadsbrist. Men behovet av nya bostäder i storstadsregionerna och de medelstora städerna (över 70.000 invånare) måste minskas, genom att nyetableringen av arbetsplatser i dessa städer minskar och glesbygdskommunerna görs till attraktiva alternativ.

    Där finns det gott om byggklar industrimark. I ett fall, som jag känner till (Porjus i Gällivare kommun), har det funnits byggklar men fortfarande obebyggd industrimark sedan 1915, Socialdemokraterna måste ändra sin devis att man ska ”flytta dit jobben finns” till att arbetsplatserna ska flytta dit arbetskraften finns.

    Jag har även föreslagit att det inrättas fler – inte färre – län i Sverige. Högst på min önskelista står Lapplands län, som ska omfatta de västra delarna (inom landskapet Lappland) av nuvarande Västerbottens och Norrbottens län. Helt klart är ju att avfolkningen av glesbygdskommunerna t i Västerbottens läns inland har varit ännu värre än i Jämtlands län.

    Eftersom jag själv var aktiv i den regionalpollitisak debatten under slutet av 1900-talet vet jag med säkerhet att detta beror på att residensstaden i Jämtlands län ligger i en av inlandskommunerna. Den jämtlänska länsstyrelsen arbetade hårt, inte bara för Östersunds, utan även för de andra jämtländska kommurnas intressen.

    Om denna lässtyrelse skulle försvinna, vilket nu föreslås, vore det ett dråpslag för hela Norrlands inland. Den jämtländska länsstyrelsen har sannolikt gjort mer för de inrenorrländska glesbygdskommunerna än Glesbygdsmyndigheten. Problemet med stora organisationer, exempelvis de föreslagna storregionerna, är att såväl de mindre orterna som de mindre verksamheterna inte ryms i blickfånget, och faller utanför ”radarn”.

    Försöken med storregioner i S

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Det jag hoppas på är att de flesta av verken och myndigheterna utlokaliseras och då till ”riktiga” inlandskommuner som Dorotea, Sorsele, Vilhelmina etc.

      En regionbildning ser jag positivt på då en sådan är nödvändig inte minst ur administrativ synpunkt och för att få mer pengar över till de egentliga verksamheterna.

      Vi ska politiskt uppmuntra företag att etablera sig i inlandet även om vi aldrig kan tvinga dem. Dessutom blir det sannolikt nödvändigt med transportstöd om detta ska bli möjligt vilket är en svår nöt att knäcka med nuvarande EU lagstiftning – Men som jag brukar säga ”where there is a will there is a way”

  2. Lars Flemström

    VK klipper av långa kommentarer utan att kommentarförfattaren märker något. Här kommer fortsättningen på ovanstående kommentar:

    Försöken med storregioner i Skåne och Västra Götaland har inte fallit väl ut, utan man har stora problem. Strävandena att göra om de fem Mälardalslänen till en storregion har redan fått mycket negativa konsekvenser för västra Mälardalen. I exempelvis Örebro län dräneras sjuvården tå ekonomiska resurser ill förmån för trafikprojekt i centrala Stockholm.

    Även sjukvården i Västmanland dras med stora brister. Exempel på sammanslagning av statliga myndigheter, som fått katastrofala konskvenser är sammanslagningen av Vägverket och Banverket samt delar av Sjöfartsverket och Luftfarsverket till Trafikverket. Och nu senast sammanslagningen av de 21 polismyndigheterna till en enda, vilket fått till följd att Tafikpoliisen i det närmaste har upphört att existera.

    Sammanslagningen av Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen till en myndighet, vilket skedde redan under 1960-talet, har i dessa besparingstider visat sig ha negativa konsekvenser för narkotikabekämpningen, när vård ersätts med fria sprutor till narkomaner så att de kan fortsätta sitt missbruk. Ska nu myndigheter utlokaliseras ska det ske till verklig glesbygd och genom uppdelning av myndigheter så att olika funktioner blir egna myndigheter.

    Stora idrotts- och nöjesevenmang som VM och OS samt Melodifestivalen borde inte vara kommunala, utan nationella agelägenheter, som staten står bakom. Nu är det bara storstäderna som har resurser nog att slåss om evenemangen (och det gör de genom att dräera äldrevården på pengar), så att de landsdelar som borde ha evenemangen, som har de bästa naturliga förutsättningarna, inte ens kan vara med i budgivningen.

    Jag har även föreslagt som befolkningspolitiskt mål för Norrlands inland en ökning av folkmängden med 200.000 invånare, men inte mer, jämt fördelad mellan gränsen mot Dalarna i söder och treriksröset i norr. Samt en ökning av Gotlands folkmängd från nuvarande 55.000 till 100.000, men inte mer. I båda fallen tror jag att nuvarande invånare inte vill att deras hembygd ska genomgå en total förvandling och bli nya storstäder.

    Slutligen anser jag att Inlandsbanan ska ha både gods- och persontrafik hela vägen mellan Kristinehamn och Gällivare. Drönare kan användas för att varsko lokförarna om renar, som uppehåller sig i närheten av spåret. Inalandsbanan, som var den sista järnvägen som byggdes under en stora järnvägsbyggarempoken 1855 – 1936, har en mycket välbyggd underebyggnad, som bitvis är bättre än Västra stambanan som nu trafikeras med X2000-tåg i hastigheter upp till 210 km /h.

    En upprustning av Inlandsbanan till en med andra järnvägar jämförbar standard skulle, med de goda förutsättningarna, bli Sveriges absolut billigaste trafikprojekt per mil. Men det handlar ändå om några miljarder, vilket skulle bli en bra mycket bättre vitamininjektion än nya vindkraftparker.

  3. Lars Flemström

    Jag vill bemöta en punkt i Forss´ svar till mig, och det är att storregioner skulle ge mer pengar över till de ”egentliga” verksamheterna. Detta motsägs av de negativa erfarenheterna från sammanslagningen av de båda Skånelandstingen till Region Skåne samt sammanslagnignen av flera landstring i Västergötlland samt Bohuslän till Region Västra Götaland. I Region Skåne är resursbristen så svår så att folk dör i sjukvårdsköerna samt av felbehandlingar. Regiontrafiken har inksränkts etc. Och detta trots att det sannerligen inte saknas folk i Skåne.

    När statens utredare föreslår att Blekinge län ska slås ihop med Region Skåne, protesterar ledande skånska politiker (av alla!). De vill gärna hugga köttstycken ur Blekinge genom att lägga beslag på de västblekingska kommunerna för att hjälpa upp sin egen skrala ekonomi med skatteintäkterna därifrån. Men däremot vill de inte ha de båda blekingska sjukhusen på halsen. De blekingska politikerna själva har kommit fram till att det kostar lika mycket att renovera de båda sjukhusen som att ett bygga ett nytt sjukhus i Blekinge. Med storregionplanerna riskerar Blekinge att bli helt utan sjukhus.

    Detta visar vad storregionplanerna handlar om. Stor vill bli större genom att ta resurer från den som är mindre. Förtvivlan råder nu också i Örebro, som hoppades att Örebro skulle bli huvudstad i en storregion omfattande västra Mälardalen och Värmland. Men tydligen behövs Värmland för att hjälpa upp den skrala ekonomin i Västra Götalande, vilket skulle kosta sjukvården i Örebro 200 miljoner årligen i form av utebliven betalning för specialistvård åt patienter från Värmland. Det är inte så enkelt att banta en redan uppbyggd vårdapparat.

    Protster kommer naturligtvis också från Jämtland, som ser större fördelar att slås ihop med södra Norrlandskusten än med norra Norrlandskusten. Men helst vill man förstås förbli en egen region. Något säger mig att det här inte kommer att bli av. Jag har alltså följt och tidvis själv deltagit i den regionalpolitisak debatten under 30 års tid. Forss kan, med sina utlandsvistelser, omöjlighen ha samma lokalkännedom om HELA Sverige som jag.

    Det är numera mycket stora problem inte bara i de norrländska glesbygderna, utan även i de sydsvenska ”glesbygderna”, som speciellt efter Reinfeldts makttillträde har drabbats av en avfolkning av ett format som tidigare var okänd utanför Norrland. Speciellt illa harf det gått för sydöstra Sverige, d.v.s sydöstra Småland och Blekinge. Högskolan i Jönköping har för övrigt gjord ens studie av vilka ortstyper som varit vinnare och förlorare: 1) Storstäderna. Har ökat mest. 2) De medelstora städerna. Har ökat. 3) De mindre städerna. Har minskat. 4) De minsta städerna och småorterna. Har minskat mest.

    Jag har själv precis gjort en egen studie av befolkningsutvecklingen i landskapet Lappland, som bör bli en egen region. Landskapets invånarantal har krymt med c:a 35.000 personer 1975 – 2015. Tyvärr har jag inte fått tag i statistik för alla kommunerna längre bakåt i tiden. men en ganska säker skattning är att folkmänden har minskta med minst 50.000 personer sedan slutet av 1950-talet. Om landskapets folkmängd i stället hade ökat lika mycket som invånarantalet i Sverige i medeltal, hade Lappland idag haft närmare 200.000 invånare- I stället för 92.000, som är den senaste siffran.

    Men Norrlands inland omfattar inte bara Lappland, utan även det kustnära inlandet, där t.ex. Vindelns kommun har haft ett lika kraftigt ras. Vi har vidare södra Norrlands inland, som förutom Jämtlands län (landskapet Jämtland och Härjedalen) omfattar hela västra Gävleborgs och Västernorrlands län. Mitt förslag att ha som ett uttalat mål att öka hela Norrlands inland med 200.000 invänare förefaller mot den bakgrunden närmast vara tilltaget i underkant.

    Nu måste alla klutar sättas in för att vända utvecklingen. Och vägen går inte via färre landsting /regioner, utan genom fler

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Vi är överens om att inland inte bara omfattar Lappland utan ett flertal områden i hela Sverige.

      Jag har skrivit ett inslag om hur jag vill att regionerna ska fungera och i det förslaget skulle det aldrig bli någon fråga om vart regionhuvudstaden skulle ligga. Att det inte skulle bli någon fråga beror på att jag vill ha styrningen av alla regioner centraliserad till Sveriges riksdag med ett speciellt regiondepartement med egen minister och politisk representation från alla partier och delar av Sverige i enlighet med hur spridningen i riksdagen ser ut.

      Alla regioner ska behandlas lika och det enda som ska finnas ute i regionerna är de funktioner som behövs för att administrera de beslut som fattas av detta departement. En sådan uppbyggnad gör det lättare att utlokalisera dessa funktioner i hela regionen utan att hänsyn måste tas till vart ett eventuellt regionråd ska sitta.

  4. Lars Flemström

    När jag talar om Norrlands inland, så menar jag förstås hela Norrland utom kustområdet. För enkelhetens skull kan vi säga att inlandet börjar där kustkommunerna slutar, alltså vid kustkommunernas västra gräns. Men somliga kustkommuner har så stor ytan och sträcker sig så långt in i landet, så att kanske bör räkna dessa kommuners västra delar till inlandet. Naturligtvis finns ett inland även i södra Sverige, och till och med på Gotland. När Gotland hade 12 kommuner, var ju inte alla kommuner kustkommuner. De delar av Gotland som har drabbats hårdast är de f.d. inlandskommunerna samt hela södra Gotland.

    Statistik från hela Sverige visar att kommunsammanslagningarna 1952 och 1971 har haft en mycket negativ inferkan på både demokratin och glesbygdskommuernas utveckling. Demokratin genom att andelen av befolkningen, som har politiska uppdrag, har sjunkit mycket kraftigt. Det parti, som har förlorat mest på detta i form av minskat väljarstöd är Socialdemokraterna, varför det är rena själmordspolitiken av S att stödja nya sammanslagningar och fortsatt centralisering.

    Det är tydligt att Forss och jag menar olika saker med ordet regioner / storregioner. Jag utgår från den betydelse orden har haft i svensk debatt sedan strax före och efter EU-inträdet 1995, då man flitigt diskuterade ”regionernas Europa” och att de föreslagna svenska storregionerna skulle bli ett slags delstater i ett federalt Europa. De debattörer, som gick allra längst, ville att Sverige skulle upphöra som stat.

    Forss verkar däremot förespråka en hårt centraliserad centralstat efter någon utländsk förebild, där centralbyråkrater i Stockholm ska bestämma och ”regionerna” ska var verkställighetsorgan, som har att lyda order uppifrån, utan folkligt inflytande på¨den lokala nivån. Forss vet tydligen inte att ordet centralbyråkrat är ett av de värsta skällsorden som finns i Norrland, och speciellt i Norrlands inland.

    Jag ansluter mig däremot till den princip som formellt ska gälla inom EU, fastän det inte alltid är så i praktiken, nämligen att ”beslut ska tas på lägsta effektiva nivå”. Den priniciepn har ottalat länge tillämpats i Sverige, om än inte alltid och överallt. Själva uttrycker kom dock med EU-inträdet, och är en av de bra saker som EU-medlemskskapet har fört med sig. Låt alltså centralbyråkraterna i Bryssel, Stockholm och Umeå få mindra att säga till om. Och flytta ner besluten till nationell, regional och lokal nivå.

    Men för att det ska fungera behövs fler och inte färre landsting /regioner och även fler och inte färre kommuner. Det behövs ett Lapplands län och landsting. Jag hoppas innerligt att Bjurholm, Åsele, Dorotea och Sorsele ska överleva som egna kommuner. Men då krävs kanske att en del uppgifter, som ligger på kommunerna idag, flyttas upp till den närmast högre nivån, d.v.s. landstingsnivån.

    Regiondebatten under 90-talet och 00-talet handlade mycket om att de föreslagna storregionerna skulle ta över uppgifter, för vilka staten faktiskt är lägsta effektiva nivå, såsom beslut om nya järnvägar. Det enda som fattades var förslag att regionerna skulle ha egna arméer för att lösa tvister mellan regionerna.

    En tysk delsta motsvar Danmark i folmängd, vilket är lite drygt hälften av Sveriges folkmängd. En tysk kommun har i genomsnitt 7.500 invånare. Trots att de största kommunerna består av storstäder med flera miljoner invånare. En svensk kommun har i genomsnitt öveer 30.000 invånare. Det finns alltså gott om kommuner i Tyskland, vilka inte har fler invånare än de minst kommunerna i Norrlands inland. Det hela är en fråga om en riktig tillämpning av ”lägsta effektiva nivå”, om att rätt fördela befogenheter och ansvar mellan stat, landsting och kommun.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Jag är övertygad om att den ordning jag föreslagit för regionerna kommer att fungera på ett bra sätt.

      Till att börja med representerar Sveriges riksdag alla regioner på ett proportionerligt sätt – Dessutom ska alla regioner ha samma kvalitet på sjukvård och annat vilket gör att ingen region kan gynnas på en annan regions bekostnad.

      I mitt förslag lade jag även förslag på större kommunalt självstyre – Detta för att åstadkomma det som du mycket riktigt påpekar är viktigt, nämligen större närhet till besluten och därmed större närhet till demokratin.

      Enligt mitt sätt att se på saken ska regionerna bara behandla sådant som med nödvändighet måste vara regionalt och/eller statligt styrt. Dit räknar jag sjukvård, infrastruktur i dess olika former och ett väl fungerande kollektivt trafiksystem samt energiproduktion som är ett riksintresse – Allt därutöver bör i demokratins namn skötas av landets kommuner och lokala politiker.

  5. Lars Flemström

    Riksdagsledamöterna kan omöjligen ha lika god lokalkännedom om landets alla kommuner. Det är vanligen de mindre kommunerna, de mindre städerna och orterna och landsbygden som blir styvmoderligt behandlade. Dessutom råder stora skillnader mellan olika landsdelar i flera avseenden. Om alla ska behandlas lika. kommer inte alla att få samma förmåner.

    Björn von der Esch, som blev utesluten ur Moderaterna som EU-motståndare, använde liknelsen om euron ”Det är som att ha en termostat i Bryssel, som styr alla väremepannor i hela EU. Somliga får behaglig temperatur och andra får frysa. Om han fortfarande hade levt hade han nog kommenterat grekkrisen med orden ”Vad var det jag sa?”

    Jag märker att du har problem med mellannivån och vill avskaffa landstingen. Jag har skrivit mer om varför de bör vara kvar, och bli fler i stället för färre, på din S-blogg. Jag tycker att vi i stället gör diskutera om inte länsstyrelserna, med vidhängande byråkrati, kan avskaffas. Länsstyrelserna inrättades under en tid (1600-talet), när det kunde ta veckor att få fram ett beslut från den centrala statsmakten till perifera landsdelar. Landshövdingarna kallades förr Konungens Befallningshavare (KB) som hade att besluta i brådskande ärenden, som kungen själv skulle besluta i minde brådskande fall.

    Under 1900-talet gjordes ett försök att demokratisera ”KB” genom att man inrättade en lekmannastyrelse vid sidan av landshövdingen. När man seda fick för sig att göra landstingen till en renodlag sjukvårdshuvudman, så svällde länsstyrelse-byråkratin.

    Det, som inte borde handhas av varken kommunerna eller de centrala statiga myndighegterna, borde ha gjorts till uppgifter för landstingen.

    1) Länsrätterna (de nuvarande förvaltningsrätterna) inrättades för att länsstyrelserna inte borde vara domstolar. Det är på tiden att förvaltningsrätterna blir lägsta instans för samtliga överklagande av kommunala beslut.

    2) Länsstyrelsens roll som tillsynsmyndigheter kan övertas av de centrala statliga myndigheterna. Om så behövs kan regionala tillsynsenheter inrättas inom dessa.

    3) Övriga uppgifter för länsstyrelserna bör övertas av staten, landstingen eller kommunerna beroende på vad som är mest ändamålsenligt. Enligt principer lägsta effektiva nivå.

    Som exempel övertog länsstyrelsen i Västmanland kampen mot den stora skogsbranden i Västmanland häromåret efter flera dagar med osäkerhet om vilken kommuns räddningstjänst som skulle ha ledningsansvaret. Branden spreds okontrollerat över flera kommungränser. Det har efteråt visat sig att ingen av berörda kommuner hade erfoderlig kompetens för bekämpning av den här typen av stora skogsbränder. Medan flera norrländska småkommuner hade denna kompetens. Det är förstås bra om kompetensen finns lokalt, men med en statlig räddningstjänst, hade experter från Norrland snabbt skickats till Västmanland.

    Flera småkommuner har problem med att rekrytera deltidsbrandmän. Nu har dessutom samtliga deltidsbrandmän i en kommun (Ljusnarsberg) sagt upp sig. med följd att man inte kommer att ha någon räddningstjänst alls om några månader. Jag har kommit fram till att räddningsjänsten borde förstatligas genom Räddningsverket. Detta hindrar givetvis inte att kommuner som så önskar p.g.a. lokala förhållanden, kan ha en egen räddningstjänst vid sidan av den statliga.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Det är just därför att det är kommunpolitikerna som har den riktiga lokalkännedomen som jag vill öka på det kommunala självstyret genom att överföra mycket av de saker dagens länsstyrelser gör till landets kommuner. Det är den politiska linjen jag hållit hela tiden.

      Jag tycker att en uppdelning i regioner fyller sin funktion då sjukvård kommer att bli huvudsysslan för regionerna med 1 till 2 regionsjukhus i varje region.

      Riksdagen fattar besluten om hur sjukvården ska vara sedan planeras utförandet ute i regionerna i enlighet med beslutet. Därutöver ska regionadministrationen ha som uppgift att genom besök säkerställa att besluten genomförs till punkt och pricka och att alla verkligen får samma sjukvård.

      Samma sjukvård innebär på inget sätt att vi kan ha fullutrustade sjukhus på alla platser i en region då en sådan utveckling är omöjlig både ur ekonomisk synvinkel och därför att specialister måste ha både tillgång till ett universitet och tillräckligt många patienter att operera/behandla för att kunna utvecklas.

      Med större regionen minskar administrationen och kostnaden för politiska församlingar vilket innebär att mer pengar kan läggas på sjukvården vilket är andemeningen i mitt förslag.

      • Lars Flemström

        Slutsatsen blir att du vill minska demokratin för att öka effektiviteten. Beslut om viktiga verksamheter som sjukvård och skola flyttas längre från väljarna. Har du över huvud taget tänkt på att de norrländska riksdagsledamöterna är en minoritet i Sveriges riksdag? Varför ska det inte finnas en demokratiskt vald politisk församling på mellan nivån mellan riksdag och kommunfullmäktige.

        Demokrati måste få kosta – även sett ur ett rent ekomomiskt perspektiv.

        • andersforss (inläggsförfattare)

          Visst måste demokratin få kosta – Till och med kosta mycket men jag är fortfarande av den uppfattningen att mitt förslag kommer att skapa större demokrati än idag. Dessutom fattas besluten om skolan till största delen redan i Stockholm så där blir det ingen skillnad. Sjukvården kommer att bli mer effektiv och mer jämlik om vi gör som jag föreslagit enligt mitt sätt att se på saken.

          Med ungefär jämnstora regioner vilket är målsättningen med reformen så kommer representationen i riksdagen att även den vara jämlik.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.