Sverige är ett av de länder i världen som åldersdiskriminerar allra mest – Detta till skillnad från de flesta andra länder som ser högre ålder och mer livserfarenhet som viktiga beståndsdelar när kloka och framåtsträvande beslut ska fattas.

Åldersdiskrimineringen märks på alla plan i samhället och har man passerat 50-sträcket eller i extremfall till och med 45-års sträcket så räknas man som mer eller mindre förbrukad.

Dagens samhälle ser annorlunda ut än gårdagens i och med att många arbeten blivit betydligt mindre fysiskt krävande vilket innebär att många kan arbeta betydligt längre om de så önskar. Idag faller ”bilan” för fortsatt anställning vid 67 eller 70 år och det är bland annat detta jag vill ändra på.

Till att börja med vill jag påstå att både politik och näringsliv skulle må bra av att ha en betydligt större andel äldre beslutsfattare än idag – Detta därför att alla som är äldre besitter en kompetens som yngre människor saknar – Nämligen erfarenhet. Erfarenhet som bygger på egna erfarenheter och misstag och på misstag man sett andra begå under den tid man samlat på sig erfarenheten.

Erfarna människor fattar i regel klokare beslut än yngre därför att de lärt sig att livet och skeenden inte alltid sker på det sätt som beskrivs i teorin. Erfarenhet och att göra saker handlar om att omsätta teori i praktik och om att göra de förändringar av teorin som behövs för att få saker att fungera.

Därför vill jag se en utveckling i Sverige som liknar den i resten av världen vilket innebär att de som är yngre jobbar på positioner som innebär att de kan samla på sig den erfarenhet som behövs för att fatta klokare och hållbarare beslut när de blir aningen äldre – Detta samtidigt som de överlåter till de äldre och mer erfarna att fatta besluten nu.

Jag vill dessutom införa förändringar gällande pensionsåldern som innebär att den som vill arbeta längre än ordinarie pensionsålder ska kunna göra så utan att riskera att bli uppsagd på grund av åldersskäl så länge knopp och kropp fungerar som den ska.

Jag vill även fortsättningsvis ha en ordinarie pensionsålder vid 65 år. Därefter vill jag att man ska kunna öka sina pensionsförmåner fram till 67-års ålder genom att fortsätta arbeta. Dock vill jag inte stoppa där utan tillåta arbete utan övre åldersgräns givet att arbetstagaren är frisk och vid god vigör och utan tecken på demens eller annan sjukdomsbild som påverkar arbetsinsatsen.

Jag vill således ta bort den regel som säger att arbete efter 70 års ålder ensidigt ligger på arbetsgivarsidan att bestämma.

En annan sak jag vill förändra är hur arbetsgivaravgifter och sociala avgifter ska betalas för de som är äldre. I min värld är det självklart att samma avgifter ska gälla alla arbetstagare oavsett ålder. Därför vill jag ta bort dagens system som gör det billigare för en arbetsgivare att ha anställda som uppnått pensionsåldern.

Detta är en rättvisefråga! Ska vi råda bot på åldersdiskrimineringen får det inte vara olika avgifter för olika åldrar.

Anledningen till att jag vill ge äldre möjligheten att själva bestämma beror på att jag tycker att det alltid måste vara upp till människan själv att avgöra vad man vill göra med sitt liv på ålderns höst.

Vi måste beakta att det finns många människor i samhället som lever helt ensamma – Speciellt när de blivit äldre. Långt ifrån alla har familj och barn och barnbarn utan lever helt ensamma utan nära släkt och vänner. För dessa är jobbet sannolikt den enda plats där de kan känna samvaro och glädje och att då sätta stopp för denna glädje bara för att man uppnått en viss ålder är inte korrekt.

Därför upprepar jag vad jag sa inledningsvis – Det måste bli slut på åldersdiskriminering i Sverige.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”