I årets avtalsrörelse flaggar arbetsgivarsidan upp flexiblare arbetstider och större möjlighet att styra arbetstiden efter orderingången för att maximera sina vinster som viktiga avtalskrav – Därtill lägre OB-ersättningar därför att man vill göra en större del av dygnet till tid under vilken ordinarie arbete ska anses vara tillämpligt.

Sådana förändringar ska vi självklart stå emot och bekämpa med alla till buds stående medel då motsatsen – Dvs. högre OB-ersättningar och därtill under fler av dygnets timmar borde vara det som ska eftersträvas och helst uppnås.

Vi får aldrig glömma att det i kollektivavtalens barndom gavs möjlighet för arbetsgivarna att bli rika mot eftergiften att arbetarna fick anställningstrygghet och fasta arbetstider – Att nu låta arbetsgivarsidan rycka bort denna trygghet för att maximera sina redan stora vinster än mer finns inte ens på kartan om jag får ett ord med i laget.

Till detta ska läggas att vi idag har mycket större kunskaper om hur skiftarbete och varierande arbetstid påverkar vår hälsa vilket gör frågan än viktigare.

Att arbetstagarsidan ska tillåtas göra avsteg från mer fasta arbetstider för att komma billigare undan samtidigt som vi vet att sådana avsteg med stor sannolikhet kommer att leda till sämre hälsa och större risk för förtida dödsfall är inte den riktning vi ska gå i.

Som Socialdemokrat kan jag aldrig ställa upp på det – Om något ska vi kämpa för kortare arbetstider och mindre variation vad gäller arbetstiderna och definitivt kräva höjda OB-ersättningar så att arbetsgivarsidan fullt ut får betala för de risker de skapar i sin strävan efter maximal vinst för sina aktieägare.

Som Socialdemokrat vill jag ta kommandot och se till att vi som parti föregår med gott exempel. För att göra så vill jag börja med offentlig sektor och där till att vi där minskar flexibiliteten vad gäller förläggande av arbetstid och att vi höjer OB-ersättningarna samtidigt som OB utgår under fler av dygnets timmar.

Får jag bestämma fullt ut så ska arbetstidslagstiftningen stärkas så att varierade arbetstider kan undvikas så långt det är möjligt.

Därför upprepar jag det jag skrivit i rubriken – Landets fackföreningar måste stå emot alla krav från arbetsgivarorganisationerna om flexiblare arbetstider och mindre OB-ersättningar.

Vill arbetsgivarsidan göra avsteg från den överenskommelse som gjordes när kollektivavtalen kom till så är det arbetsgivarna och inte arbetstagarna som ska betala för det avsteget.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”