Jag har sedan länge förutspått att Anna Kinberg Batra ska falla och bytas ut som partiledare innan nästa val – Att så kommer att bli fallet ser jag som nu som självklart och skulle AKB mot all förmodan sitta kvar som partiledare så måste det anses som en bedrift från hennes sida.

Att förlora stödet i sin egen hemmahamn Stockholm borde vara extra besvärande för AKB och leda till att även hon till sist inser att tåget har gått och att hennes förtroende som partiledare är förbrukat.

Hanif Bali som är partikamrat med AKB och riksdagsman från Stockholms län föreslår dessutom att hela partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande – En lösning som sannolikt är den bästa om Moderaterna ska ha någon som helst chans att bygga tillbaka en del av det förtroendekapital de förlorat under Anna Kinberg Batras ledarskap.

Jag har plöjt runt i mycket av det som skrivits i ämnet och att mätningen som DN/Ipsos gjort visar att nästan lika många moderata väljare (28%) hellre ser Annie Lööf som nästa statsminister jämfört med  de 30% som vill se AKB som statsminister borde få även den mest inbitne moderaten att stanna upp och tänka efter.

Att detta skulle ske har jag förutspått länge även om jag tvingats revidera tidpunkten för AKB:s avgång en aning då jag trott att den skulle komma tidigare. Detta trots att min huvudtes alltjämt varit att AKB kommer att tvingas bort innan nästa val.

Dessutom är min syn att detta bara är början på Moderaternas problem – Början därför att partiet nu går i otakt med tiden och därför att väljarna inte vet vilken sorts poltik Moderaterna står för – Är det gammal traditionell moderat politik som gäller eller är det den Reinfeldtska erans politik som gäller?

Ska jag vara kall, hård och frän i min kritik mot Moderaterna säger jag följande – ”Som man bäddar får man ligga”.

Olof Palme sa ofta att man ska vara trogen sina ideal men otrogen vad gäller valet av metod för att nå idealen – Något vi Vi Socialdemokrater alltid värnat genom alla tider. För Moderaterna gäller det omvända – Förutom att vara otrogen vad gäller metoderna så är man även otrogen sina ideal. Det är därför Moderaterna är ett parti i djup kris.

Sedan är det rätt intressant följa den interna debatten i partiet som nu förs i öppen dager – En debatt där moderater sinsemellan beskyller varandra för att bara tänka på sig själv och sin egen position och sitt arbete som heltidsarvoderad politiker och för att sätta sitt eget bästa framför partiets och medlemmarnas bästa.

Att den debatten blossar upp innebär i allra högsta grad att många ledande moderater ägnar sig åt att kasta sten i glashus – Därtill påvisar den något jag sagt länge – Politik av idag handlar för många företrädare inte om ideologisk övertygelse eller medborgarnas bästa utan bara om ett karriärval och om att värna det egna jagets bästa.

När hela denna debatt lagt sig och moderaterna valt en ny partiledare tycker jag att det är dags att vi som samhälle lyfter frågan om hur länge enskilda människor ska tillåtas verka som heltidsarvoderade politiker – Den debatten är viktig då min inställning alltid har varit att politik ska bedrivas utifrån ideologisk övertygelse och inte utifrån ett karriärval. 

För egen del har jag sedan länge föreslagit att gränsen ska gå vid maximalt 3 mandatperioder som heltidsarvoderad politiker under en livstid – Detta enligt en formel med max 2 mandatperioder i sträck med minst en mandatperiod utanför innan man kan göra sin 3:e och sista mandatperiod som heltidsarvoderad politiker.

Därtill att detta ska gälla oavsett nivå – Dvs. man ska inte först kunna göra 3 mandatperioder på en nivå för att sedan byta och göra ytterligare 3 på en annan nivå. Efter 3 mandatperioder som heltidsarvoderad politiker ska man återgå till att vara fritidspolitiker om man vill fortsätta med politik.

Tittar vi oss omkring runt om i världen är det inte ovanligt att 2 mandatperioder och runt 10 år vid makten är gränsen för de allra högsta ledarna så som presidenter med flera – Huruvida den ordningen även borde tillämpas i Sverige tycker jag bör debatteras ordentligt.

I Sverige och Europa talas ofta om den eller den kommunens starke man (tyvärr är det oftast män) eller om det eller det landets starke ledare som suttit åtskilliga år vid makten – Låt vara med stöd från sitt parti och valda av folket om och om igen i öppna demokratiska val.

När samma sak händer i Afrika eller någon annan yngre demokrati och någon suttit länge vid makten beskylls de ofta för att vara diktatorer – Detta trots att även de valts av sitt parti och av folket i öppna demokratiska val.

Att vi beskyller andra länder och dess ledare för att göra fel trots att de bara gör samma sak som vi gör hemma hos oss är att inte leva som vi lär och borde leda till eftertanke.

Slutligen ska jag sluta där jag började – Innan året är slut är jag övertygad om att jag ånyo kan utbrista ”vad var det jag sa” denna gång därför att jag redan när AKB öppnade för samarbete med SD spådde hennes avgång innan nästa val.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”