Även denna gång ska jag använda mig av en artikel i en tidning – I detta fall ETC som underlag för mitt blogginlägg.

Ni hittar artikeln på följande länk: https://www.etc.se/inrikes/socialsekreterare-larmar-budget-gar-fore-behov

I övrigt ska detta inlägg ses som del 2 av det inlägg jag publicerade tidigare med titeln ”Hög ekonomisk tillväxt är inte per automatik en fattigdomsbekämpare”

Att Akademikerförbundet SSR ska behöva gå in och larma om att socialtjänsternas klienter inte får den hjälp de har rätt till enligt lagen och att högutbildade akademiker inte får ägna sig åt det de är utbildade till därför att budgetdiciplin är viktigare än mänskliga behov och mänsklig omtanke är skrämmande – Alldeles speciellt när så sker i ett välfärdsland som Sverige.

Med det sagt är jag på inget sätt förvånad över att det artikeln påstår sker faktiskt sker.

Anledningen till det är det jag påstått länge – Nämligen att Alliansregeringen vältrade över stora kostnader på landets kommuner då de kastade ut människor från sjukförsäkringssystem och a-kassa för att spara statliga pengar – Pengar som Alliansen sedan användes för att sänka skatter istället för att hjälpa svaga och utsatta grupper i samhället.

Att landets kommuner i det läget måste parera för dessa ökade kostnader genom besparingar är en självklarhet. Att besparingarna påverkar alla kommuninvånare mer eller mindre och att de påverkar de mest behövande allra mest ligger i sakens natur.

Akademikerförbundet SSR beskyller ”New public management” modellen – Dvs. nyliberal politik för att vara den stora boven i dramat och den beskrivningen håller jag med om fullt och fast då den är densamma som jag framfört under lång tid.

Beskrivningarna om att socionomer och landets socialtjänster tvingas se ner på hjälpbehövande och misstänkliggöra dem istället för att se till deras behov och hur de kan hjälpa dem till ett värdigt liv förfasar inte bara mig utan även Akademikerförbundet SSR.

I den bästa av världar borde detta faktum förfasa alla samhällsmedborgare och få oss att inse att utvecklingen måste vändas så att människors behov sätts framför budgetdiciplin och framför skattesänkningar för de redan välmående.

Akademikerförbundet SSR anför att många socionomer säger upp sig alternativt går in i väggen därför att de inte orkar med de tuffa krav som ställs på dem – Krav som innebär att de måste ställa sin profession och det de lärt sig under sin utbildning åt sidan för att istället ägna sig åt besparingar och budgetdiciplin.

Artikeln jag länkat till kommer i slutet fram till tre viktiga slutsatser:

1. Att orsaken till det uppkomna läget är en trend som pågått länge – En trend som innebär att det gemensamma samhällskontraktet vittrar sönder.
2. Att bilden av att de som tvingas utnyttja försörjningsstöd målas upp som lata bidragstagare som utnyttjar systemet och att den bilden på nytt måste bytas mot ett solidaritetstänkande och mot att de gemensamma skyddsnäten är något fint och nödvändigt.
3. Att det ökade behovet av försörjningsstöd tillfullo beror på urholkningen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen.

Ovanpå dessa slutsatser ska jag lägga till en sista och personlig slutsats som sammanfattar allt som beskrivs i artikeln.

Den slutsatsen lyder som följer – Den uppkomna situationen beror fullt ut på nyliberal politik och dess idéer om att vissa människor ska anses ha högre värde än andra människor och att den värderingen ska göras utifrån ekonomiska parametrar samt att man som samhällsmedborgare därför ska sätta sina egna behov före kollektivets behov.

Ska den trenden brytas – Brytas så att landets medborgare på nytt kan lita på att de får försörjningsstöd om de är i behov av det samtidigt som de socionomer som jobbar inom socialtjänsten på nytt kan börja ägna sig åt de arbetsuppgifter de är utbildade för finns bara en väg – En återgång till den traditionella socialdemokratiska politik som sätter kollektivet före individen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”