Jag har ägnat mycket tid och möda till att träffa och samtala med oerhört många människor som själva inte är inblandade i politiken och som inte är eller planerar att bli framtida medlemmar i ett politiskt parti – Då för att lyssna av vad de tycker om politik och hur de ser på rollen som politiker.

Att träffa vanliga människor på alla nivåer i samhället är för mig den bästa vägen att lära sig hur gemene man tycker och varför gemene man tycker som hen tycker – Därtill vad som måste förändras för att nå ett läge där väljare och samhällsmedborgare har full tillit till politik och politiker.

Den metoden hjälpte mig till stor framgång under alla år i bank & finansvärden därför att det är vanliga människor som har svaret på hur man ska arbeta för att få gehör och framgång.

Dagens inlägg lyfter därför på nytt frågan om hur politik ska byggas och styras baserat på det jag lärt mig genom samtalen jag refererar till ovan.

Det jag kommer att anföra kommer säkert att leda till en storm av påhopp från mina kollegor i politiken men som den i många stycken kontroversiella och utåtriktade människa jag är väljer jag trots den risken att redovisa det jag fått mig till livs genom många givande samtal med mina medmänniskor.

Vad lärde jag mig då av dessa samtal?

1. Att människor i gemen ser politiker som en grupp människor som sätter sin egen karriär före samhällets och väljarnas behov.
2. Att politiker alltid sätter sitt eget bästa före samhällets bästa.
3. Att heltidsarvoderade politiker är beredda att gå över lik för att behålla sin plats som heltidsarvoderade politiker.
4. Att politik blivit ett karriärval snarare än ett kall baserat på en ideologisk vilja att förändra samhällsbygget.

På grundval av de insikterna jag fått från vanliga samhällsmedborgare enligt ovan tycker jag att vi som politiker och som samhälle bör ställa oss följande 3 frågor vad gäller hur politikerrollen ska se ut framgent:

1. Hur länge och på vilket sätt ska man tillåtas sitta som heltidsarvoderad politiker?
2. Ska krav ställas på yrkesarbete i det reguljära arbetslivet innan man kan bli folkvald och ska det kravet sedan kvarstå med arbete mellan mandatperioderna innan man man bli vald på nytt?
3. Ska personval genom kryss för det namn väljarna föredrar skapa den slutliga rangordningen för vem som blir invald för respektive parti i en politisk församling?i

Att jag lyfter dessa frågor beror på en enda sak – Att de stora människor jag mött och samtalat med signalerat att dessa frågor är viktiga för dem som väljare.

Precis som många av de jag talat med tycker även jag att politikerrollen i dagens Sverige precis som i många andra länder blivit ett yrke och en karriärmöjlighet snarare än ett kall som beror på ett ideologiskt ställningstagande.

Mot den bakgrunden måste vi skapa en förändring som attraherar väljarna om vår vilja som politiker är att bryta politiker föraktet och skapa en ordning där politiker ses som samhällets stöttepelare.

Personligen tycker jag att drivfjädern till att involvera sig politiskt och bli politiker måste bygga på ett ideologiskt ställningstagande och på en ideologisk övertygelse snarare än som varande ett yrkesval.

För mig är det förfelat att ge sig in i politiken om man inte brinner ideologiskt för att genomföra den förändring i samhällsbygget som den ideologiska övertygelsen stakar ut och om man inte är villig att sätta allt annat åt sidan för att uppnå den förändringen.

Därför tycker jag att det borde vara så att att man ger sig in i politiken därför att man ideologiskt brinner för en viss ideologi och därför att det är denna ideologi man vill kämpa för att föra fram och genomföra.

Slutsatsen av mina många samtal med vanliga människor är därför att den brinnande lågan för ideologin och den förändring i samhällsbygget den stipulerar är det som väljarna vill se hos en politiker.

När potentiella politiker ser politiken som ett karriärval blir politiken precis som vilket annat jobb som helst –  Efter ett tag blir jobbet slentrian och drivs politiken på detta sätt är vi ute på mycket tunn is. 

Politik och rollen som heltidsarvoderad politiker ska därför aldrig tillåtas bli en karriärmöjlighet och ett aktivt yrkesval.

Därför tycker jag baserat på det vanliga människor berättat för mig att politikens spelregler ska utformas enligt nedan:

1. Att den maximala tiden som heltidsarvoderad politiker ska begränsas till 3 mandatperioder under en människas livstid.
2. Att den tiden ska fördelas så att man kan sitta maximalt 2 mandatperioder i rad med minst 1 mandatperiod utanför heltidspolitiken innan man kan gå in och sitta den 3:e och sista mandatperioden.
3. Att dessa regler ska omfatta alla politiker som betecknas som heltidspolitiker och inte jobbar jämte sina politiska uppdrag.
4. Att tidsgränsen om maximalt 3 mandatperioder som heltidsarvoderad politiker ska gälla även om man blandar uppdrag som politiker i riksdag, landsting/region och kommun.
5. Att det ska stå alla politiker fritt att efter tiden som heltidsarvoderad politiker verka som fritidspolitiker om väljarna så önskar genom sina personliga kryss.

Om regelverket inte ses över och anpassas till det vanliga människor anser vara rätt riskerar vi att få en verklighet där politikerkåren består av politiska broilers som aldrig haft ett arbete utanför politiken och därtill aldrig avser att skaffa sig ett sådant i framtiden.

Risken är då uppenbar att dessa ”broilers”, utan att själva vara medvetna om det har noll eller ingen koll på hur livet ter sig för den vanlige medborgaren. Således förstår de inte heller konsekvensen av de beslut de är delaktiga i att fatta och hur dessa beslut sedan påverkar gemene man i dennes vardag.

Jag har genom egna erfarenheter förvärvade i det egna yrkeslivet insett att teori och praktisk tillämpning av samma teori är två helt skilda saker.

De åsikter jag fått höra genom mina samtal ger vid handen att människor i gemen anser att samma sak gäller politiska beslut.

För den som aldrig levt i världen utanför politiken är det svårt att förstå hur besluten som i teorin ser vettiga ut rent politiskt kan få förödande konsekvenser för vanliga människors dagliga liv och leverne.

Mot den bakgrunden tycker jag att vi skyndsamt ska införa de begränsningar för rollen som politiker som jag angivit ovan.

Därtill vill jag som avslutning anföra följande – Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”