Paradisläckan har återigen lyft frågan om skatteplanering vilket jag tycker är oerhört bra då förekomsten av skatteplanering bland världens rika blivit till en så stor farsot att den hotar samhällskontraktet i både Sverige och annorstädes.

Att världens rika genom lagliga om än högst omoraliska skatteupplägg ska kunna köpas sig fria från att betala sin del av välfärden och samhällsbygget är fel och en företeelse som måste stoppas snarast möjligt – Att så måste ske tror jag att folkflertalet är rörande överens om.

Att stoppa möjligheten för världens rika att skatteplanera skapar därtill en rättvisare konkurrenssituation för små och medelstora företag som med stoppad möjlighet att skatteplanera kan konkurrera på mer likvärdiga villkor med de stora drakarna.

De som försvarar detta fenomen kommer dragandes med det ena krystade argumentet efter det andra som försvar till varför skatteplanering så som den verkar idag är försvarbart och helt naturligt – Argument som alla är just krystade och därtill helt felaktiga.

Låt mig därför fastslå en sak – För den som skatteplanerar är det egoismen och girigheten som styr.

Oavsett hur låg skatten är kommer den som skatteplanerar att fortsätta att göra så så länge skatter existerar därför att skatt i deras värld är en ovälkommen stöld av pengar de anser tillhör dem och inte samhället i gemen.

Det är just det tankesättet som hotar samhällskontraktet – Hotar därför att den som skatteplanerar för att själv slippa betala sin andel av skatter och avgifter skickar sin del av skattebördan vidare till människor och företag med betydligt lägre betalningsförmåga än den de själva besitter.

De som försvarar skatteplanering som fenomen gör ofta så med argumentet att de är i sin fulla rätt att själva avgöra hur mycket skatt de ska betala – Då därför att de enligt sin egen utsago bidragit med stora skatteintäkter sedan tidigare och därför att det borde finnas en övre gräns för hur mycket skatt man som individ ska betala till vår gemensamma välfärd.

För mig är det glasklart så att det ska finnas en övre gräns för hur mycket skatt man som individ ska betala – Lika glasklart som att den gränsen ska utgöras av de procentsatser som stipuleras i respektive lands skatteskala för olika sorters inkomster.

Har man höga inkomster är det fullt naturligt att skatten i kronor och ören blir större än om man har små inkomster och det är precis så det måste vara i ett demokratiskt samhälle med ett gemensamt välfärdsystem byggt på principen ”Av alla efter förmåga – Åt alla efter behov”.

Ska man vara riktigt hård kan man säga att samhällskontraktet redan är brutet på många vis i och med att den ekonomiska utvecklingen under lång tid slitit isär samhället och ökat skillnaden mellan rik och fattig – En företeelse som gäller i Sverige likväl som i övriga OECD-länder även om Sverige är det OECD-land där skillnaden ökat snabbast.

Skulle vi ovanpå detta lägga alla de tillgångar världens rika skatteplanerat bort och gömt i skatteparadis blir ojämlikheten än större och som jag ser saken är det rätt och riktigt att räkna på det sättet.

Denna trend ska brytas och och som jag sagt tidigare – Därtill under lång tid så är det i grund och botten oerhört lätt att helt stoppa eller i vart fall kraftigt begränsa den lagliga skatteplaneringen.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå varför Sveriges regering och övriga regeringar inom EU och OECD tvekar när det handlar om att skriva om de skatteavtal som finns mellan världens länder – De skatteavtal som är själva motorn i alla skatteupplägg och som styr vart och hur mycket som ska betalas i skatt.

Innan EU:s tillkomst var det oerhört mycket svårare att skatteplanera och därtill fanns i de flesta länder fasta växelkurser och valutakontroll som gjorde all skatteplanering svår.

I och med EU:s bildande och utbredning slopades valutakontrollen samtidigt som pengaflödet tilläts röra sig fritt mellan EU-länderna.

Den ordningen ser jag mer eller mindre som ett rent beställningsjobb från världens rika som i och med den nyordningen och skatteavtalens nuvarande skrivningar fick det ultimata verktyget för att skatteplanera genom att använda sig av mindre nogräknade EU-länders vilja att konkurrera inbördes genom att erbjuda låga skatter.

Att det helt lagligt går att använda sig av gällande skatteavtal och den fria rörligheten i EU för att i länder som Luxembourg, Nederländerna, Irland och Malta byta svensk bolagsskatt på 22% mot en halv promilles skatt i dessa länder är fel och något som måste stoppas.

Lösningen på problemet är enkel – Skriv om skatteavtalen så att även skatteavtalen med andra länder i EU och OECD får samma skrivning som den nya skatteavtal vi har med länder i Asien och Afrika – Skatteavtal som säger att man i Sverige bara kan få nedsättning av skatten med lika mycket som man kan bevisa att man betalat i ett annat land.

• Gör vi den förändringen innebär det att man aldrig totalt sett kan betala mindre skatt än den skattesats som gäller i det land man är bosatt i eller det land i vilken vinsten skapats.
• Gör vi det omöjliggörs skattekonkurrens mellan EU:s länder.
• Gör vi det stoppas eller begränsas möjligheten att skatteplanera.

Att göra just det har jag kämpat för allt sedan jag lämnade min roll som internationell bankman med skatteplanering som specialitet för att istället koncentrera mig på att använda den specialistkunskap jag har på området för att stoppa skatteplaneringen och därmed bidra till ett mer jämlikt och hållbart samhällsbygge.

Den kampen kommer jag inte att ge upp innan uppdraget är slutfört och möjligheten att skatteplanera på det sätt som nu sker är stängd.

Min politiska mission handlar om många saker – Mest av allt om att se till att hotet mot samhällskontraktet från världens rika upphör så att framtidens samhällsbygge på nytt kan sätta det jämlika samhället högst upp på agendan.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”