Det har under rätt många år pågått en ordentlig åldersdiskriminering avseende äldre i Sverige – Alldeles speciellt så inom politiken och då inte minst i mitt eget parti där det till och med finns ett kongressbeslut på att minst 25% av de som sätts upp på valbar plats på Socialdemokratiska valsedlar ska vara under 35 år.

Hur detta kunnat ske utan att de som är lite äldre fått vara med och bestämma och framför allt göra sina röster hörda i media och sociala media ska jag låta vara osagt.

För egen del är det självklart att följa kongressbeslutet så länge det gäller situationer där jag ska rösta för partiets räkning i olika politiska församlingar.

Med det sagt så har jag full frihet att söka stöd hos både väljare och partikamrater för en ändring av kongressbeslutet och en ordning som innebär att nomineringsprocesserna vad gäller politiskt förtroendevalda blir helt fria från kvotering av olika slag för att istället bygga på politiskt engagemang och politisk arbetsinsats.

Ovanpå allt detta vill nu regeringen att vi ska höja pensionsåldern och att alla ska jobba längre upp i åren – Den ordningen ska självfallet börja med politiken vilket innebär att fler äldre ska finnas representerade vad gäller politiska förtroendeuppdrag.

Därtill upprepar jag ännu en gång den ståndpunkt och den uppfattning jag framfört åtskilliga gånger vid det här laget – Äldre människor har mer livserfarenhet än de som är yngre och det är livserfarenhet som skapar väl genomtänkta och väl grundade politiska beslut.

Avslutningsvis ska jag framföra ytterligare en ståndpunkt jag anfört länge – Politik får aldrig bli ett karriärval och ett yrke. För att stävja att så blir fallet ska det införas begränsningar som innebär att maxtiden som heltidsarvoderad politiker uppgår till maximalt 3 mandatperioder.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”