Jag ska på inget sätt försöka tillskriva någon annan än Charlotte Kalla själv och den stab som finns runt henne framgången och guldet i dagens OS-lopp i Skiathlon – Detta trots att rubriken kan få många att tro så.

Kallas framgångar beror givetvis hennes egna hårda arbete och på hennes inbyggda envishet och dedikation att nå hela vägen fram till den absoluta toppen – Något som därtill betyder att man får lägga allt annat åt sidan för att koncentrera sig på en enda sak – Att uppfylla de mål man satt upp.

Det rubriken avser är det som utgör början på Kallas karriär och hennes möjligheter att komma till det läget att hon kunde fatta beslutet att satsa helhjärtat på att bli bäst i världen på att åka skidor.

Grogrunden till Kallas framgånger och till hela det svenska idrottsundret ligger i det Folkrörelsesverige socialdemokratisk politik skapat – Det Folkrörelsesverige som innebär att det finns skidspår att åka på, slalombackar att åka i och hockeyrinkar att spela ishockey på etc.etc.

Därtill på alla eldsjälar som i enlighet med doktrinerna som byggde Folkrörelsesverige solidariskt ställer upp och jobba idéellt för att andra ska få de bästa av förutsättningar för att utöva sin idrott.

En annan viktig byggsten är alla klubbar runt om i Sverige som tar hand om barn och unga och fostrar dem idrottsligt och på andra sätt – Klubbar som många gånger ställer upp och lånar ut utrustning till de barn och ungdomar som har föräldrar som inte har en ekonomi att klara av det på egen hand.

Just det sistnämnda är viktigt därför att det är det som gjort det möjligt för alla att utöva idrott på någorlunda lika villkor oavsett vilken samhällsklass de tillhör.

En sak oroar mig dock och det är att Charlotte Kalla och hennes generation kan bli den sista generationen i Sverige som har möjligheten att utöva idrott på lika villkor.

Den oron grundar jag på att idrott mer och mer tenderar att bli en klassfråga som ett resultat av att landets kommuner debiterar landet idrottsklubbar hallhyror och avgifter för att använda kommunernas idrottsanläggningar – Avgifter som klubbarna sedan debiterar sina medlemmar rakt av.

Därtill blir det färre och färre klubbar som gratis lånar ut sportutrustning som ett resultat av att de statliga och kommunala bidragen för inköp av sådan mer eller mindre försvunnit.

I min generation och när jag höll på med idrott betalade man en enda avgift till sin idrottsklubb – Medlemsavgiften. I den ingick förutom medlemskapet fria resor till tävlingar med allt som därtill hör och tävlingsdräkter att använda i samband med matcher och tävlingar – Därtill licenser och försäkringar mm.

I dag är det inte ovanligt att klubbarna förutom medlemsavgiften debiterar sina medlemmar träningsavgifter och tävlingsavgifter och därtill alla kostnader för att delta i tävlingar och för att ta sig till och från tävlingar.

Med en sådan utveckling hotas det vi idag kallar det svenska idrottsundret och tillsammans med den folkrörelsekulturen som socialdemokratin med våra förfäders hjälp byggt och alltid hållit högt.

Jag vill därför påstå att Folkrörelsesverige som vi känner det är hotat och att det hotet om dagens utveckling får fortgå kommer att förvandla det svenska idrottsundret till något mediokert och sällsynt.

Det jag vill är att vi på nytt skapar en anda som innebär att samhället gemensamt och solidariskt tar ansvar för det svenska idrottsundret och för återuppbyggnaden av det Folkrörelsesverige idrotten verkat i historiskt.

För mig är det en självklarhet att idrott och möjligheten att idrotta ska vara tillgänglig för alla på lika villkor!

Ska det bli verklighet måste stat och kommun sluta debitera landets idrottsklubbar hyror för landets idrottsanläggningar och därtill återinföra de bidrag till inköp av idrottsutrustning för utlåning som fanns när jag växte upp.

Ska det bli möjligt måste vi tillbaka till läget där landets företag solidariskt sponsrade landets idrottsklubbar utan att ställa krav på motprestationer därför att samhället förutsatte eller snarare krävde av dem att göra så om de ville ses som en del av samhällsbygget.

Därför anför jag avslutningsvis följande – Ska det svenska idrottsundret bestå är det dags att lägga egoism och girighet åt sidan och ersätta dessa med kärlek, solidaritet och alla människors lika värde.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”