Idag har låtarna från kommande helgs körevent landat i min inbox med tillhörande noter. Flera nya och helt okända låtar, men inspelade med aktuell stämma accentuerad så att man lättare kan följa den. Satt en stund här i min ensamhet och testade om stämbanden höll. Med bästa vilja i världen kan jag inte påstå att man är välsmord och uppsjungen. Lite hest och halvfalsk är nog ett omdöme som är i snällaste laget. Mina magmuskler hade tydligen glömt bort hur de en gång i världen brukade ’sluta upp’ kring stämman så nu läckte jag mycket utandningsluft mellan tonerna. En gång i världen hade jag hyfsat bra teknik och kunde snabbt läsa in mig på och ta en stämma. Nu kommer det att krävas en del övning – den saken är klar. Det blir till att ockupera duschen

Oj vad tröttsamt det är med all denna reklam som knölas ned i postlådan för att lika snabbt hamna i pappersåtervinningen – oläst. När ska man besinna sig och inse detta hemska resursslöseri med papper? Så här mot slutet av januari så kan jag nästan vara beredd att sälja min ryggtavla till reklampelare. Mamma Scan vore ett lämpligt reklamobjekt ……eller när jag sneglar ned på mina vader efter arbetsdagen …..varför inte kassler??

Kommer ni ihåg Julia Caesars gamla slagdänga? Nåt att klämma i med en dag som denna. Man kan inte undgå att få en lite högtidlig känsla, när man ser Ubamas stora dag, och känner stämningen genom teverutan. Men man avundas honom sannerligen inte de orimliga förväntningar om framtida mirakler som läggs på hans axlar i denna svåra stund.

Jippi! Jag har tydligen kvalat in som ’gubbe’ i år säjer R. Detta innebär att jag kanske får följa med på den årliga gubbhelgen och fiska. Detta fiske blir ett stort kliv upp på min önskestege. Längre och lite mer äventyrliga skoterturer till mer avlägsna fiskevatten betyder förstås inte alltid större fiskar, men nog känns det som om detta innebär att jag äntligen kommer att få sätta ned storstöveln på Gavas,Tjålme, Giertos eller något annat av de vatten jag hittills bara fått drägla på kartbladet över. Himla tur att R har inplastade fjällkartor. Tror ändå att jag taktiskt nog ska passa på att vara ’våp’ – om än ett ovanligt härdigt sådant – så jag inte åker på isborrning åt gubbhopen, och naturligtvis ska jag inte frånta R hans utomhuskockande. Jag ska istället stenhårt gå in för att vara dekorativ och tålmodig och eventuellt ha något riktigt gott bakverksäss i rockärmen att smöra med.

Med lite tur får jag åka bakpå hos R och borra in nästippen i rävkapuschongen precis som den allra första gången jag följde med honom till Gauto. I branterna lär jag få burka, men för ett litet fruntimmer med låg tyngdpunkt är det inte alldeles lätt. Det finns en ’överhängande’ risk att jag gör en baklängessaltomortal precis som den gången R försökte förpassa mej över ättestupan.

På bilden ser ni ättelägget till R. Äpplet faller inte långt från päronträdet….

Så står man här igen. Ännu en tisdag i den oändliga raden av hungriga vardagar. Kylskåpet innehåller samma gamla saker som vanligt och i fryser ligger stenfrysta fransyskor och annat långkok i väntan på bättre tider. Orken räcker inte till några långkok eller avancerade experimenträtter så här efter en tröttande arbetsdag, utan till och med blodpuddingen känns som ett oöverstigligt projekt. Visst är det spännande med mat, kryddor, recept från fjärran exotiska platser och glassiga magasin eller förnumstiga Buffénummer med rödkindade testpaneler poserande vid fyllda grytor och fat.

Blodsockret kryper stadigt nedåt och endast det dåliga mammasamvetet förbjuder mej att retroaktivt önska mig en åttonde skapardag från Gud.

Den åttonde dagen: Gud sade – varde pellets, och pellets fyllde hungriga magar jorden runt, till en lämplig nivå, gav mättnadskänsla länge och höll blodsockerhalter och kolesterolvärden inom lämpliga gränsvärden. Ingen behövde någonsin hungra mer, eller släpa oändliga kassar med förgänglig och kostsam bukfyllnad från stormarknader och snabbköp. De höll också hungriga sambos snälla och mätta länge (typ 24h) och spinkiga söner växte och uppfyllde tröjor och skjortnummer. Suck!

I detta förvirrade pre-middagstillstånd när mitt eget blodsocker närmar sig den kritiska lägre gränsen för tandgnisslande eller lättutlösta hysteriska utbrott, återvänder jag motvilligt från utopiernas drömvärld och rafsar ihop något ätbart. Medger dock något generat mitt utpräglade välfärdsbekymmer och är trots denna klagovisa egentligen ytterst tacksam för mat på bordet och fred på jorden.

Dubbelinlägg

Pst! Tittar på svenska idrottsgalan – men säj det inte till någon. Jag vill inte att det kommer ut till allmänhetens kännedom eftersom jag utger mej för att vara hängiven antisportare. Ja – frånsett några undantag som skidskytte, olympiska spel och någon enstaka landskamp i ishockey förstås.

Idrottsgalan som underhållning är fin. Jag kan imponeras och röras av hängivna talanger som får erkännaden för fina insatser. R och jag kan sitta sida vid sida med darrande underläppar när Charlotte Kalla visar sitt frimodiga leende. Robert Gustafsson är aldrig fel och det är lite lämpligt småtrevligt i största allmänhet.

Tommy Körberg sjunger ’The winner takes it all’ och jag gråter av sällsam njutning. Han är nog för mej, vad fotbollen verkar vara för en hel hoper människor.

En gång fanns det en lätt provocerande T-shirt med trycket: Musiken räddade mej från idrotten. För några år sedan när jag mot bättre vetande mitt i semestern besökte en mastodontfotbollsfestival för ungar (vad är det för fel på gammal hederlig kvartersfotboll??) så såg jag folk gå omkring iförda tröjor med texten: ’Det är jag som tränar laget’ Då såg jag genast en tänkbar variant för min inre syn: Det är jag som tränar ( i minsta ) laget. Häpp!

Besökte min gamla arbetsplats Hemgården idag i ett handledningsärende. Samma gamla hiss och välbekanta hus. Några nya vilsna ansikten därinne bland de äldre på demensboendet. Men i personalrummet – samma ’gamla’ härliga tjejer som förut. Några stycken i allafall. En värmande kram. Jag fick en liten klump i magen när jag gick och kände att jag saknar dem ibland, våra trygga inarbetade rutiner och den goda stämningen. Även om jag har ett kanske mer spännande och ibland lite hisnande kreativt jobb nu, och nya härliga jobbarkompisar så finns dom i mitt hjärta. Så är det bara.

En sommardag i Adolfström

Nu får det faktiskt räcka med mörker och kyla. Kroppen och själen vill ha sol och bilen vill slippa motorvärmare och isiga rutor.

R är barnvakt ikväll åt sina söta barnbarn Jazmine o Tindra. Pappa Johan o Mamma Marina jobbar. Jag ser att han följer mitt bloggande på distans i form av små kommentarer. Han har även de senaste veckorna på eget bevåg roat sig med att föra statistik över hur mina läsarsiffror ser ut över dygnet. Det är lite kul att trenden verkar vara på uppåtgående och att genomsnittet ligger på ca 500/d i nuläget. Fånigt – kan tyckas – att räkna, men det är faktiskt lite kul, och ffa motiverande till att skriva. Firade 30 000 igår!

Det som är lite segt här på vk-bloggen är att det är så olika förutsättningar. En Åsele-bloggare t ex kan ligga synlig med sitt inlägg ibland mer än en vecka, medan Umeåbloggare försvinner nästan direkt. Några bloggare finns med och syns i flera kommuner. Lite olika premisser m a o. Det skulle verkligen vara intressant att få veta vart tabellen finns som Josefin hänvisar till i sin blogg, samt hur man mäter populariteten i en blogg. Gäller det antal sammanlagda besök sedan start oavsett när den skedde? Är det per senaste månad, vecka, dygn eller vad?