Under en längre tid – närmare bestämt ca 29 år har jag själv upplevt suspekta företeelser och oförklarliga försvinnanden i samtliga de tvättstugor som passerat revy genom mitt husmorsliv. Sammantaget känns detta som en angelägen sak att göra en djupdykning i. Jag känner omedelbart att detta måste utredas.

De flesta försvinnandena handlar om sockar, strumpor, vantar och handskar. Man har saknat makarna……till persedlarna ….men har även noterat att makarna till undertecknad även hade omaket att försvinna från makan när det behövdes hjälp på tvättfronten. Förstod ni sammanhanget??

Som före detta ägare till en gammal agentväska från 1968 och en och annan anteckningsbok full med noteringar om skumma företeelser från Vindelgransele på sent 60-tal törs jag utge mig för att ha utvecklat en detektivs väderkorn. Däri finns iakttagelser nedtecknade av en mycket ung detektiv, liggande bland timotejen direkt invid händelsefronten i dikesrenen till väg 363 i höjd med Alvar Hedmans vägaskäl. På sidan 4 kan jag tänka mig att man skulle ha kunnat hittat följande anteckningar: Mossgrön saab V4 framförd av K.W på väg att hämta posten kl 09.18. Avvikelse på 12 min från föregående dag. Not. Postbussen kommer 9.30. Eller denna variant: B.H på väg västerut!! I blå saab v4 kl 11.50. Vart? Not. Åker vanligtvis österut vid denna tid. Eller denna: S.L cyklar mot affären, skrattar högt och lite farligt, blir borta 10min längre än igår. Mystiska fotspår uppmätta på 5 platser mellan röladan och farfars varav ett var 39cm långt. Röd träbit (blod???) funnen vid röladans vägg.Hm

Med detta väl utvecklade väderkorn i ryggsäcken känns det förargligt för att inte säja nesligt att ännu efter 29 år som husmor inte ha löst mysteriet med de ensamma sockarna. Vart far dom? Vem tar dom? Finns ett eget litet universum för Lillstrumpa och hans vänner – röda vita gula och svarta. Tjocka, tunna, korta, höga, smala, långrandiga trasiga eller stumma. Finns det en himmel eller ett helvete där de ensamma funnit en fristad långt borta från jordelivets tramp i lera och makadam? Är det en frivillig avvikelse från sin maka, eller egentligen ett ganska fegt sätt att svika. Är det i centrifugalkraften själva ingången till strumphimlen finns? Ingen jag frågat hittills har svaret på detta mysterium. Kan du hjälpa mig?
 

Jag fick många kommentarer kring uttrycket ’Gocke däre Nickes’ med diverse varianter. Det får mej osökt att tänka på ett kraftfullt, lite burleskt men mycket talande uttryck som norrbottniske R hade med sig i boet. Ett uttryck som jag aldrig tidigare hade hört, och som betyder ’utmanat ödet’, ’varit ute i ogjort väder’ tagit en risk, provocerat eller något ditå. Nu har du väl ändå ’schitte på gjillrä’! Ordagrann översättning är ’skitit i fällan’. Föreställ er en man med byxorna nere, sittande på huk över rävsaxen med medaljongerna riskabelt cirkulerande i saxens käftar, så förstår ni ……

Beatles hade tydligen problem även dom….och nu är det min tur att be om hjälp. Men jag säjer som i bibelboken: Varifrån skall min hjälp komma??

Teknikens under, eller snarare underligheter sätter griller i huvudet titt som tätt. Allt utom en av och på-knapp eller ännu hellre ett gammalt hederligt vred, är för komplicerat för undertecknad. Tilläggas bör att ’teknikpartnern’ själv, inte tillför särskilt mycket mer än en hoper adrenalin. Hans styrka ligger mer i rekorderliga kara-saker av järnskrot och beräkningar kring vinklar och formler. Jag hör i skrivande stund hur han muttrar vid sin dator i ett försök att installera Spotify.

Nu snackar vi mjukvara. Själv håller jag på med ett projekt som övergår inte bara mitt förstånd utan även emellanåt i frustation och ibland i slitna hårtestar. Det handlar om min musikmaskin. Min fina Yamaha PSR fleratusen..och smarriga tillhörande ljudanläggning BOSE som jag har spelat och spexat ihop till på mina spridda evenemang. Så långt allt väl….men och jag säjer MEN…grejerna är egentligen alldeles för avancerade för mig.
Någonstans vid munspels och megafonstadiet, överskrider jag i ärlighetens namn min tekniska kompetens, och får därför följdaktligen se till att hålla mig väl med folk som kan.

R – min enda groupie och tillika roddare får enbart betalt ’in natura’ och ser det dessutom som en löneförmån att lyssna till mitt spelande, övande, tragglande och under stundom klagande. Det är lite overkligt att någon VILL lyssna på spelande och sjungande för jämnan. Normalt sett tycker jag att han istället borde ropa: Skruva ned! Sluta! Är du inte klar snart? eller Tyst jag vill sova! men icke. Det är bara att ömjukt buga när han istället ropar: Nu har det varit tyst lite väl länge tycker jag…Ska du inte spela lite?

Jag har gjort ganska mycket musik som jag skulle vilja skicka till min son för redigering inför önskekonserten som jag planerar till min födelsedagsfest. Nu vill jag överföra den musik som jag gjort, och som ligger i synten till datorn och försöker mej på en djupdykning i manualen, men det är SVÅRT att förstå hur jag ska gå tillväga. Synd att min tekniska lilla storasyster som är hela familjens datakonsult bor så långt bort!! Sonia!!!! KOM HIT!

Från sovgemakets ljupa dunkel i övre sal, smyger sig en diskret men hörbar snusning, som ibland övergår i regelrätt snarkning. Här i tv-fåtöljen är det ganska bekvämt i mitt eget sällskap. En stunds småpratande med syster Sonia och storsonen Daniel på messenger – ett alldeles lämpligt lite lagom socialt redskap för en gamma telefonhatare som mig själv. Telefoner, deklarationer och försäkringskassor…det är inte mina favoritsaker precis.

Det blev sent igår kväll – eller tidigt i morse – beroende på hur man ser det. Efter en trevlig kväll i goda vänners sällskap somnade vi mätta och trötta. Det fanns en del att avhandla sedan sist vi träffades. Tulipanerna glömde jag bort att köpa igår, men Elisabet kom med en underbar orkidee till oss. Det känns fräscht med blommor, en föraning om våren och den ljusnande framtid. Om man bara överlever januari och februari förstås.

Efter en bloggtunn fredagskväll där tevesoffsnarkande och brasmys stod på programmet, hade jag för en gångs skull svårt att somna. Låg och planerade sommarfesten och kläckte flera bra idéer. Om jag minns dessa så här dagen efter, återstår att se. En insikt som står klar är i allafall att bloggandet haft ännu en trevlig bieffekt. Mina naglar och nagelband har nämligen varit ovanligt hela och fina för årstiden – ända fram till de två missräkningarna: Köldknäppen och datorhaveriet. I kylan och isskrapandet krackelerar naglarna lätt och det blir vassa kanter och små förargliga skinnflikar som man frestas pilla på. R brukade smiska mej på fingrarna när jag pillar, men senaste månadernas skrivande har hållit fingrarna upptagna och därför fått vara ifred, med fina naglar som följd.

Jag minns med fasa ett år när jag mot bättre vetande kostade på mig en svindyr nagelförlängning. Snacka om att bli fånge i sin egen kropp. Pianospelande, gitarrspelande, pormasksnypning, maskpåsättning (på fiskekrok alltså!)samt diverse små könsrollsstereotypa sysselsättningar som t ex svintoskurning av gryta och sytrådsiträdning. Allt omöjliggjordes. Detta ska aldrig upprepas. Jag vill likna det vid lindade fötter, en riktig kvinnofälla, och ffa matchar den dåligt mina storstövlen, skinnbyxen och rutigskjortan. Så ni får helt enkelt stå ut med mina små korviga men kärleksfulla och ibland ’helahandenpekande’ små kvinnohänder.

Provade i morse att låna nätkabeln från R:s reservdator och sim salabim så fungerade min dator igen. Sladden har tydligen råkat ut för något och frågan är om man kan hitta en ’ny’ till denna gammdator acer TavelMate 420. Annars får han helt enkelt stå ut med att jag tjuvlånar hans reservsladd titt som tätt. När jag vinner på lotto ska jag skaffa mig en egen ny fin skrivardator!

M a o kört!! Min ärvda ärbara bärbara dator har helt sonika packat ihop, den är stendöd och ligger där som ett retsamt monument över min oförlösta skrivarlust. Nu får jag skrapa med foten och förhoppningsvis låna R:s när han powernapar.Hu….

Man vet inte mycket om sig själv. Igår visste jag till exempel inte att jag någonsin mer skulle sjunga i en kör. Jag har aktat mej noga för att som mamma brukar säja ’sylta in mig i nånting’ Jag avskyr att ha inrutade kvällstider att passa. När jobbet är slut är det fri-tid som gäller. Jag har lärt mej att hushålla med orken. Ibland kan jag göra enstaka aktiviteter, men jag vet hur många dyra kursavgifter jag betalat in – till kurser jag verkligen velat gå – och sedan har det runnit ut i sanden. Kräftan har talat , det lilla hemkära djuret som helst bär sitt hem på ryggen. Borta bra, men hemma bäst. Hem ljuva hem!

Nu vill det sig inte bättre än att jag har impulsanmält mej till en jättekör på 250 pers, som jobbar intensivt en enda helg tillsammans med en körledare från Chicago (kolla vk nöje) Kören har sin enda konsert, och sedan no more. Det känns lagomt med en testomgång. Skulle jag mot förmodan få lust att börja sjunga på regelbunden basis så får vi rista ett kors i taket. Få se om de gamla takterna sitter i. På tisdag får man noter och en cd med posten så man kan öva låtarna på intet ont anande familjemedlemmar.

Bella och Marielle, hennes reseledarkompis

Isabelle ligger på sitt hotellrum ensam och är jättesjuk i hög feber. Mammahjärtat går nästan i bitar och jag vill ha hem henne NU så jag får pyssla om henne. Som tur är så är dom duktiga i teamet på att titta till varandra, men det känns ändå inte bra…..

På bilden är Marielle den mörka och Bella den blonda tjejen.

Jag tänker på hur lika vi människor är i mångt och mycket. Det kan vara lätt att emellanåt bli övermodig och tro att man är en bättre människa än andra. I själva verket har vi det mesta gemensamt, våra kroppars funktioner, vi reagerar på samma sätt och allt styrs av ’chefen’ alltså hjärnan. Detta fantastiska men till synes så oansenliga grå stycke av materia som ligger väl skyddat under skallbenet. Vi består till största delen av vatten och lever tills vi dör. Rätt, sa Bill – Just så, sa Bull.

Till utseende och sätt finns det förstås skillnader – på gott och ont. Det skulle vara himla trist om vi alla såg likadana ut och endast kunde åtskiljas med hjälp av numrering: Hej jag heter 3 364 297 230 och är sambo med 2 798 648 211. Mina barn heter……..ja ni kan tänka er själva att det lätt kunde bli en aning komplicerat och se rätt jobbigt ut i t ex bloggpresentationen. Tänk bara en sån enkel sak som att hämta ungarna på dagis eller karln på flygplatsen. Hur lätt skulle det inte kunna vara att få med sej fel unge eller fel karl hem. Begreppet ’Inte en siffra rätt’ kunde där komma väl till pass.

Det är rätt skönt att det finns en del olikheter. Det hela blir liksom lite mer spännande och berikande av mångfalden. Man har ju sitt liv, och sina val att göra i sin egen hand. Även om man har skräp i bagaget med hemifrån, eller svåra upplevelser på livsresan, så har man alltid valet i sin egen hand inför vilken ny kompassriktning man tar ut inför varje ny dag. Var ny dag är ett nytt blankt blad – tabula rasa – att börja om med.

Men i grund och botten är vi rätt lika, så tror jag att Hjalmar Söderberg hade helt rätt när han för länge sedan skrev följande, även om han då inte hade en susning om att rymden en dag skulle vara full av bloggare som skriver i hopp om att väcka en känsla:

’Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen fryser i tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst ’