Sweet home À la Sörfors

Av Gunnel Hedman, 20 juli 2009 kl 01:47, 3 kommentarer

Så här på nattkvisten efter 40 mil inlandsväg med ett flygbåtsgarage på släp är man rätt mör och lite moloken över att semestern redan är slut och över att behöva lämna vårt underbara fjällparadis som retsamt nog visade sig från sin underbaraste sida just idag.

Nu har jag gått igenom posthögen, konstaterat att grästrimmern kommer att gå varm imorgon och att tvättmaskinen kommer att få jobba hårt ett par dagar. Nu lite sömn innan arbetsdagen vidtar. Gonatt gott folk och njut av era lediga dagar!

Sista morgonen

Av Gunnel Hedman, 19 juli 2009 kl 11:00, 2 kommentarer

En underbart vacker men vemodig sista semesterdag är här. Idag blir det en sista båttur och sedan urstädning och packning innan vi beger oss hem via Vindelgransele. Det känns långt till nästa sommar.

Ställen

Av Gunnel Hedman, 19 juli 2009 kl 01:19, 2 kommentarer

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala stället i dessa ”compakt livingtider”, Allt du behöver finns på liten yta. Någon försörjer dig. Ine i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromdagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sej, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta på den plats där jag bott.

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa dessa som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

Så långt som till Sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev man djärvare.

Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga, öger och skrymsle.

Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns guld på riktigt precis som i sagan. Ja vi fick både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.

Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” längst upp i hägna, var en plats som många lekar utgick ifrån.

Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Lite vemodigt, men samtidigt kanske det är livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti, att jag tar med dom vart jag går. Home is where my heart is.

Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.

Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sej.

Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge ett råd. Gör som jag: Städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.

Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.

Runda fasta Raspeballer kontra Flatpaltn, Fetpaltn å Fläskpaltn

Av Gunnel Hedman, 18 juli 2009 kl 18:08, 2 kommentarer

Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer….. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om Palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas, en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens.

Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat – det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratsrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärne en liten tupplur under tiden.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna – när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt – och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat, i sanning!

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse.

Jag vågar drista mej till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började – se bara på Vårrullen – deg med köttinnehåll, Pizzan – deg med köttinnehåll, Pajen – deg med köttinnehåll, Pitabrödet – deg med köttinnehåll, Korv med bröd – deg med köttinnehåll, Pirogen –deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får helt enkelt söka människans ursprung i Pitetrakten. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke – visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten? (Obs det finns inget samband med Pit-bullen och Palten)

Nu har vi iallafall inhandlat en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt pulver) Vi får invänta en test med efterföljande rescention innan vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott…..

Bäverholmen igen

Av Gunnel Hedman, 18 juli 2009 kl 14:31, Bli först att kommentera

Nu bär det iväg för 4.e gången denna semester till Bäverholmens värdshus med våra gäster. Alltid lika vackert exotiskt och trevligt. rekommenderas varmt.

http://www.adolfsstrom.com/aktuellt.asp?sort=2009

Vindelgransele – vackrast i världen

Av Gunnel Hedman, 18 juli 2009 kl 11:21, 3 kommentarer

Vindelälvens pärla, min barndoms by, är ännu lika vacker som då, om än något mer igenväxt. http://www.vindelalvsbyar.se/default.asp?pageid=2993

En gång var här en blomstrande bygd, många barn i varje gård, skola, ja allt som skapar liv. Åkrar och ängas hölls öppna, potatislanden längs vägen överträffade varandra i skönhet.

Det som är ledsamt är att inlandet dräneras på framtidstro, kreativa människor, och återväxt. Affären är nu nedlagd och likaså bensinmacken, vilket naturligtvis gör sitt till.

Mammas vänner och grannar försvinner en efter en, det blir mörkt i fönster efter fönster och allt tystare. Några eldsjälar finns ännu kvar, och byns pensionärer samlas i Myrstacken för olika aktiviteter och gör även resor ibland.

Med tanke på byns skönhet, potentialen och läget – alldeles intill väg 363 och med älven som ett glittrande band ända från fjäll till kust så borde det gå att i en framtid hitta nya sätt att leva, överleva och växa. Naturen har mycket att ge. Fisket, jakten, grödorna, skogen, bären, vattnet. Allt detta är ovärderliga skatter för den som vill ta dem tilvara.

Anti-modeblogg eller Hur intressant på en skala är det att jag köpt nya tubsockar?

Av Gunnel Hedman, 18 juli 2009 kl 08:58, 1 kommentar

Bänkar mej vid tangentbordet, denna gång i en stämningsmix av humoristisk förundran och beklämd förvåning när jag smyger runt i bloggvärlden. Häpet konstaterar jag att en stor del av bloggarna fokuserar på mode. Främst småtjejer verkar seriöst se det som klimax av dagens händelse när man inköpt en bikini eller en väska och det är just det man vill dokumentera och förmedla till eftervärlden.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta men i vanlig ordning väljer jag att göra mej lustig över fenomenet – allt för att inte bli galen på riktigt.

Är det verkligen på allvar ” på detta viset” att man lever i så ytliga tankar om sig själva och sitt värde att insidan är helt ointressant?

Att det enda som räknas är ytan, likformigheten och stereotypen?

Vad är man då värd när man inte längre är 18 år, perfekt uppdaterat moderiktig och dessutom har mage att visa sej offentligt i fjolårets Lindexkollektion? Dags för ättestupan månne?

Inser krasst att mitt eget ”bäst-före-datum” har passerat och att både garderoben och spegelbilden lämnar en hel del övrigt att önska, men känner till min glädje att mitt inre, min själ, mitt tankeliv, min lust är friskare fräschare och mer pulserande än nånsin. Jag har helt enkelt den dåliga smaken att våga vara lycklig och nöjd med mej själv utifrån mina egna preferenser.

I ärlighetens namn – när kommer du senast ihåg vad någon annan hade på sej förra nyårsfesten? Nä, just precis. Folk överskattar sin egen betydelse. Ingen minns vad man hade på dej och bryr sej förmodligen föga.

Jag menar – vad skulle det tillföra dej att få veta att jag införskaffat en 6-pack tubsockar eller en ny mygghatt? Hur intressant är det på en skala? Jag har visserligen stolt uppvisat ett och annat loppisfynd genom åren och skulle gärna glutta runt vad andra har gjort för loppisfynd, men där handlar det om något annat än att ”duga”.

Det vore en mardröm att kastas 30 år tillbaka i tiden och vara 20 år igen. När jag ser hur hårt klimatet är och hur skruvade skönhetsidealen är idag så avundas jag inte dagens unga tjejer. Unga mammor idag har inget lätt match heller.

Förutom att vara tjej/sambo/maka med vältränad perfekt kropp ska man vara moderiktigt stajlad, friserad och mejkad, helst ha en helt hårfri kropp, ett rafflande sexliv, ett stajlat hem bra jobb, spännande socialt liv, perfekta ungar (med ett eget sinnesjukt tempo i sina små vardagsliv fyllda av aktiviteter) och en bra karriär på G. Dessutom är det rent allmänt fult att åldras.

Stackars människor! Det var nog svårt att få till det även utan denna sjuka press när man själv hasade omkring i plyschbyxor på 80-talet.

Mitt råd till dig unga tjej är: Gå din egen väg, tro på dig själv och tyck om dig själv, precis som du är och du ska se att du plötsligt kan njuta av både det ena och det och andra. Du kommer att våga hänge dig – utan att behöva hålla in magen och fundera på hur du tar dej ut i profil under tiden.

Fejkens tid är förbi! Var dig själv! Låter inte det skönt så säg?

Tjo vad det var livat i holken i fredags!

Av Gunnel Hedman, 17 juli 2009 kl 21:10, Bli först att kommentera

SÅ livat är det väl inte men vi lät oss i allafall väl smaka en hutt ur den presentflaska vi fick av vännerna Kristina och Mats på 110-årsfesten. Hej och hå!

Holken ska upp innan vi åker hem, den saken är klar. Årets knipungar är redan i sjön, men nästa år får en knipfamilj värsta lyxvillan. Nu har det lugnat ned sig och blåser mindre så det är läge för en avslutande fisketur innan det är dags för John Blund.

Vita gäss och svarta tankar….och fisken….den finns i sjön!

Av Gunnel Hedman, 17 juli 2009 kl 17:41, 1 kommentar

Jag börjar misstänka att jag är fiskeberoende….Nu när det går vita gäss på sjön och min semester håller på att ta slut infinner sig en krypande känsla i svanken. Jag VILL fiska, men just nu är det rätt kört eftersom det blåser halv storm här.

110-årspresenten vi fick av Ewert o Marianne – en pampig väderstation är nu uppmonterad och vi kan lätt följa lufttryck, regnmängd, vindstyrka och temperatur ute och inne bara genom att glutta på en display. Det blir till att pensionera pekfingret som hittills fått ge fingervisning om vindriktning och styrka. I fortsättningen får det enbart tjänstgöra vid sockerkaksbak som smetslickningsverktyg.

Vi kör just en jämförelsekampanj mot yr.no för att se om de far med osanning eller kränger sockrade norska väderprognoser. Det finns förresten ett Gauto i Sydamerika med… (avdelningen kuriosa av tveksamt nyhetsvärde för allmänheten)

Det var i allafall intressant att följa Robbans strapats vid monteringen av ovan nämna väderstation, när han djärvt och med utfällda tånaglar inne i storstövlen och håret på ända lutade sig mot vinden för att inte fångas och försvinna vid horisonten som ett mellanstort orange och grönkamouflerat nystan..Ja han ÄR faktiskt lite långhårig nu, men han har i allafall ingen RobinHood-frisyr som skickar iväg halvmeterlånga slingor vid kraftig sidvind. Tur för mig!!

Jag får ta och leka rak – och frisersalong ikväll, klippa och noppa honom innan återtåget till civilisationen. Det är dags att ansa hans ögonbryn så han blir mild och foglig igen. När de är långa och borstiga blir han så bångstyrig att det är fullt upp för ett litet mellanobstinat fruntimmer att hålla honom på mattan.

Nu ligger han i allafall tyst och snäll och vilar väder en stund mellan vedhuggning och gräsmattesådd. Hans sovljud visar på 4,5m/s i min riktning. Själv ska jag städa fiskeväskorna, rangordna mina finaste flugor och spinnare – precis som småflickorna gör med bokmärken. Jag har ingen kompis…Vill du komma och byta drag med mej??

Årets höjdpunkt kollektivt tandläkarbesök

Av Gunnel Hedman, 17 juli 2009 kl 11:14, 2 kommentarer

Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje.

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Gradin.

Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr utan mamma och pappa, till staden den brusande och pulserande – Lycksele.

I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. Vi ropades upp i alfabetsordning och som syrran nämnt – stackars Önnerlövarna som fick vänta till sist!

I kindpåsarna bultade ännu blodiga bomullsrullar och i näsan satt doften av gummiduk kvar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam insatt och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag – precis som vi lärt oss hemma.

Redan genom Fruktcentralens glasdörr kunde man ana härligheterna och vi drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar.

Svårigheten var att välja bland allt det underbara.

Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kolarullar, lakrits eller hallon. Lakritspipor,Rabarberstänger, Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp…svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt, ja nästan omänskligt.

De allra första lösgodisprototyperna, surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.

Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen. Hemresans eufori i ett färgämnesskimrande sockerrus var som en ljuv dröm, och aldrig har väl vägskyltarna med byanamnen passerat snabbare än vid dessa hemresor.

Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir förstås som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.

Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.

Sweet home À la Sörfors

Sista morgonen

Ställen

Runda fasta Raspeballer kontra Flatpaltn, Fetpaltn å Fläskpaltn

Bäverholmen igen

Vindelgransele – vackrast i världen

Anti-modeblogg eller Hur intressant på en skala är det att jag köpt nya tubsockar?

Tjo vad det var livat i holken i fredags!

Vita gäss och svarta tankar….och fisken….den finns i sjön!

Årets höjdpunkt kollektivt tandläkarbesök

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se