Dasskontemplation light med Fårgråt´n ännu kvar

Min dasskontemplation brukar vara borte kortare sort´n. Men det är ändå förunderligt hur mycket man hinner tänka på under de 13 sekunder man befinner sig där. Ungefär så lång tid är min uppfattning om hur mycket tid som behövs från "ax till limpa".

R är av en annan uppfattning och kan med lätthet spendera 13 minuter i samma ärende. Vilket som är mer hälsosamt kan diskuteras. Ur stresshanteringssynvinkel är säkert bättre att slå sig till ro och hinna beta av A-F i Arjeplogsdelen i telefonkatalogen eller några kapitel i Das(s) Kapital eller någon annan diger läsning. Men jag föredrar att läsa på mysigare ställen än i kloakmiljö.

Han berättar i mina öron hemska historier om hur man i lumpen fick sitta i på jättedass med många hål. Jag ryser. På toa ska man få vara ifred. Med ens minns jag småbarnsårens toabesök med ständigt bankande barnanävar på dörren. Dassfrid – även om den är kort är en viktigt sak och borde vara en mänsklig rättighet. Privat är ordet.

Trots grekiskt blått och vitt, och världens finaste vy Mittisjön (visst är det så Medelhavet heter översatt till svenska?) glittrande utanför fönstret, frigolitsits, fräsch doft och läslektyr så blir det ofta nytt personbästa på dassbesöken för undertecknads räkning. Jag längtar tills vi får någon slags toa inne.

Jag hinner ändå slänga ett getöga på "Frun är  idag" och brukar oftast justera visaren mellan Underbar – Gullig, så att R ska veta vad som gäller.

– Nu snackar hon skit, kanske du tycker, men för att bespara dig det tänker jag härmed skynda mig att komma till den egentliga saken –  nämligen själva ämnet till dagens dasskontemplation.

Två saker hanns med: Dels en reflektion över hur jag någon gång i barndomen var utsatt för ett bus där några buspojkar var och tjuvtittade under dasset och fasan i att upptäcka att man blivit ertappad med byxorna nere i ordets rätta bemärkelse. Fy vilken förnedring.

Jag kan bli ledsen än idag vid tanken. Just det att någon "tar för sig" av mitt privatliv är obehaglig. Konsekvensen blev att jag för resten av mitt liv känner mig en smula osäker på om buspojkar huggormar eller möjligen "Slurken" ska uppenbara sig från den "undre världen" när man sitter med byxorna nere, hur osannolikt det än nu verkar.

Känslan av att något ont finns där nere i mörkret finns ännu kvar.(Frågan vem eller vad som i allsindar skulle idas sitta där i den svarta plastsäcken för att få en skymt av min akterspegel är nog befogad)

Nästa insikt handlar om ett ord jag glömt. Fårgråt´n. Ni vet den lilla krusta som brukar sitta i ögonvrån på morgonen.

I Vindelgransele sa vi Fårgråt´n. Känner du igen det ordet eller har du något annat? Själv brukar jag tänka på det som Änglagrus, vilket låter lite trevligare eller hur?