Ungefär så känns det ju alltid av någon mystisk anledning när man kommer med sin lilla rishög på bilbesiktningen denna yttersta domens dag en gång per år.

När mister blåbyxa – ställets Sankte Per –  spänner ögonen i ett litet konflikträdd fruntimmer så är det bara att anropa högre makter, fru fortuna eller aventuella andra övernaturliga makter och hoppas på nåd.

Visst är de här herrarna mer svårflörtade nuförtiden? Och visst verkar det som om att de utvecklat en kraftig tolerans mot korta kjolar, viftande ögonfransar, menlösa våp och andra tjuvknep som en gång i världen möjligen kunde vara gångbara och fick våra män att utse oss fruar till offer på bilbesiktningsaltaret .

Såhär några månader inne på livets andra halvlek är det nog så att chansen istället ökar om man har låååånga kjolar.

Nu har i allafall övningskörningsbilen gått genom ekluten och mot alla odds klarat sig utan vare sig ettor eller tvåor ( frånsett att bilen dog direkt efter inkörning i hallen.) Batteriet hade tydligen en nära-döden-upplevelse och presterade endast ett par små fjuttiga dödsryckningar när jag skulle krusa eländet med startnyckeln. Tur att de hade starthjälpsdoningar på plats.

Ett par "bra att veta" var förstås bra att veta och den unge blivande bilföraren får nu roa sig med att träna på att byta en trasig damask.

Nu är eländet försäkrat och det återstår bara att ställa på den vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. På registreringsbeviset behagade behörighetskoden saknas. Det får tydligen aldrig vara enkelt….