Familjelycka i farozonen

Hittade ett fjolårsinlägg som kanske är värt att ge en repris:) En sedelärande historia om hur det kan hampa sig om man serverar varma drycker i sänghalmen.

Idag var det äntligen dags för fika på säng. R hade mot sina principer till sist gett med sig i mina enträgna försök att motivera till morronfika på säng,  mina föräldrars fina gamla tradition som jag är uppväxt med. Jag dukade en fin  bricka med allt möjligt gott och levande ljus och serverade gubben där han satt uppallad med kuddar och annat fluff i sängen.  Han satt där lätt morgonrufsig och fin i stearinljusets sken med brickan i knät i vårt nyrenoverade fina sovrum. Jag gick för att hämta kameran för att föreviga detta ögonblick och hörde till min fasa  ett avgrundsvrål från övervåningen. Han hade lyckats välta såväl tekoppar som ljus i knäet och myspyset förvandlades till ren och skär smärta. Som tur var så släckte teet det levande ljuset. Jag rusade ut i bara morgonrocken och skyfflade snö i plastpåsar  för att bädda in katastrofområdet, familjelyckan och hela konkarongen och försöka lindra det värsta. Stackarn kved och det måste ha gjort hemskt ont, men turligt nog verkade det inte bli några blåsor, utan endast rodnande och ömt som ögat på båda innanlåren.

Olika klädscenarier passerade revy för min inre syn, där jag försökte komma på vilka klädesplagg som skulle vara möjliga för honom att ha på sig de närmaste dagarna. Min klockade svarta trikåkjol kanske?? De thailändska rosa fiskarbyxorna? Eller helt enkelt ett afrikanskt tygstycke virat om höfterna, men kniven på bältet förstås…och så rutigskjortan…Hmm. Helt klart stod det att gången skulle bli väldigt Zeb Macahan-lik de närmaste dagarna. Till sist kom jag på att de tunna täckbyxorna med glansigt foder kunde kännas minst obehagliga att bära.

Vad fika på sängen anbelangar för framtiden, så får jag nog be farbror jultomten att komma med en frukostbricka på ben och en stadig mugg som är bredast i botten.