Om fötter, om en gul emaljerad balja, och om kärlek

Av , , 7 kommentarer 50

foten

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.
 
Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.
 
Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.
 
När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sej en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder. 
 
Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter.
 
Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.
 
Mamma gjorde samma kärleksgärning för mej när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mej en kärleksfull fottvätt och välgörande fotmassage, som jag aldrig glömmer.
 
Likså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Sånt är kärlek. (blink-blink–tips..)
 
Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, en syster – som på bilden, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord denna sommar. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.

Stenrik!

Av , , Bli först att kommentera 35

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har i alla tider tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran.Nu finns de utplacerade i och runt hennes hem som små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn, vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig – genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö, Beijing, Jordanien, Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkyrkan i Kristineberg, Mainau, Gauto, Sandviken, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon.

Ajtomatkontering

Av , , Bli först att kommentera 35

Jag och min syster S är ju borte den där sortn som säj ajtomat istället för automat. Så kan det hampa sig om man är från Vindelgransele.  Sitter här i det överjordiskt vackra smaragdgröna glittrande vykortet och autokonterar för brinnande livet. Ute ligger sjön som en spegel. rödingen vakar som galna och jag längtar ut så jag går i tusen bitar men inser de bistra fakta att fjällvärlden nästan alltid får beskådas genom fönstret för min del.

Just nu står Swedbank inte högt i kurs eftersom man blir utslängd från internetbanken så fort butiksklockan plingar och man tittar upp från datorn. Därmed blir den senaste kvartens jobb ödelagt – ständigt. Men det är bara att kämpa på och försöka hålla pappershögarna i schack mellan kunderna.

R och Lillvännen är ute i grannvädret och finplanerar tomten. Själv grovplanerar jag mat och logistik  för den kommande veckans jobb och besök. Ser fram emot bl a finbesök av Roberts son med familj. Hoppas att yr.no sköter sig då och att vi kan turas om och fara ut på en eller annan kortisutflykt.

Köttets lustar

Av , , Bli först att kommentera 39

Idag är dagen D. Eller F som i frukt. Beställde nektariner med R från människobyn och började dagen med en allergitablett. Så njutbart det var att sätta tänderna i den vackra röda frukten, känna skalet ge med sig och fruksaften flöda. I fruktskålen ligger även vackra rosa äpplen som idag ska möta sin överkvinna. För den som kan äta frukt obehindrat utan allergiska reaktioner är dte nog svårt att förstå hur mycket man kan längta. Tack och lov för allergimedicin som ändå ger möjligheter att  ha inplanerade fruktstunder då och då. Leo han fattar noll där han sitter vid mina fötter med huvudet på sned och en söndertuggad strumpa i munnen. Han menar att inget i vida världen kan gå upp emot en väl använd ullsocka att gnaga på