Tankar från ett glashus

Tittar tankfullt ut från mitt fönster, ser allt det undersköna  och skriver:

Ibland måste jag påminna mig själv om vad den här udden i sjön, den här platsen – det här livsvalet betyder för oss. Vi måste påminna varandra om den "första kärleken" som fick oss att ta steget och välja det här annorlunda och mycket strävsamma livet i stället för den stilla lunken i stadens anonymitet och bekvämlighet. Ibland måste man påminna sig – speciellt sådana dagar då man funderar om det är värt det.

Vi köpte en avlägsen plats, förverkligade en gemensam dröm  om att kunna leva och bo nära naturen. Vi förälskade oss i en mycket liten plätt mitt i vildmarken, en plats som vi tidigare inte ens kände till. Vårt nya hem. Ett ganska skruttigt hus som skulle komma att kräva ordentliga ombyggnationer för att kunna rymma den verksamhet som vi skulle leva av, beläget på en liten udde i sjön. En plats där våra drömmar och visioner skulle komma att uppfyllas, revideras och omformas under tidens gång. Sandvikens Fjällgård  – i första hand vårt hem. I andra hand en verksamhet. 

Drömmen kostade oss mycket, men vi såg ändå en chans att kunna leva  av den om vi förvaltade varje kvadratmeter på den här lilla udden och våra idéer rätt.  Man kan jämföra udden med en mässhall, en parkeringsplats eller vanlig tomtmark där platserna beroende på läge är olika mycket värda. Vi har en ständigt växande lista, idag närmare 70 namn på människor som ser värdet av och vill få vistas här på sin lediga tid. 

Naturligtvis var vi lite naiva och trodde på fullaste allvar att vi ibland skulle kunna ta oss ledig tid att njuta av fjällvärldens fröjder – tillsammans. Vi avsatte en stor del av boytan till att utveckla butiksverksamheten – vilket var en absolut nödvändighet – men fortsatte ändå att bo i ett hörn av  verksamheten – på gott och ont –  tills vi en dag  insåg att vi måste få ett andningshål, få se naturen och andas fjälluften då vi nästan aldrig kommer oss ut och bort från gården. Så kom solskensrummet till.

Vår "trädgård" – den här lilla udden som omger vårt hus, valde vi att som tidigare ägare fortsätta att hyra ut årsvis i form  av husvagnsplatser. Det kändes bra att kunna dela med sig – att fortsätta att erbjuda några fjällälskande människor möjligheten att kunna spendera sina ledigheter här.  Men det är förstås också väldigt speciellt att ständigt vara omgiven av  människor tätt inpå sitt hem.

Underbara härliga människor som kommer hit av eget val och med sunda avsikter – att njuta av fjälluften och tanka positiv kraft. Men också människor som har annat på sin agenda, som lobbar bakom ryggen och hänger sig åt destruktivt snack och personliga angrepp. Sådant är så oerhört tärande och kortar i ett nafs vår hållbarhet med åratal. Det är sådana dagar man vill göra potatisland av allt och bara satsa på butiken och stugorna. Så kan givetvis ingen människa stå ut med att ha det.

Vi är ingen fashionabel anläggning, det är ingen hemlighet. Har aldrig utgett oss för att vara, och kommer troligen aldrig att bli det heller. Men vi har något fantastiskt – ett läge som är alldeles unikt,  norr om polcirkeln, den sista fjällcampen innan Norge. Nästan på kalfjället, alldeles vid en vacker sjö med kristallklart vatten, och vi har ett gäng fantastiska gäster och vänner som ger oss glädje och kraft att ta nya tag.