Dags för pudersocker igen

Av , , Bli först att kommentera 37

P1060935 (2)

P1060957

P1060946

 

Färgprakten börjar falna och man kan ana att den första snön på fjälltopparna inte är långt borta. Flera spännande fåglar har visat sig , men jag har inte varit snabb nog med kameran. Hoppas att få några fina höstbilder med nykameran och jag hoppas även att jag ska lära mig att fotografera norrsken. Nu har lugnet efter helgen lagt sig över vykortet. Beställningarna är snart klara  och jag längtar efter vår ”fredagskväll”.

Bli först att kommentera

Höstfägring

Av , , Bli först att kommentera 42

svampHösten  känns alltmer påtaglig. Inatt när jag gick sista svängen med Leo tyckte jag precis att en och annan snöflinga dansade förbi i blåsten. Till veckan ska det bli minusgrader enligt meterologen. Bäst att bevara varma minnen från den här otroliga sommaren som vi haft. Man får väl elda i kaminen, ta på sig tjocksockarna och värma varandra om det blir för trist och grått. Önskar er alla en fin lördagskväll!

 

Bli först att kommentera

Farfars fjällröding

Av , , Bli först att kommentera 41

fjallrod

Idag städade jag i mitt vitrinskåp och putsade mina ”grönsaker” och tittade lite extra kärleksfullt på min skatt – Farfars fina fjällröding – som jag fick av min kusin Åke på min 50-årsdag

Jag minns hur jag som barn stod i farfars finrum och tittade på den, följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.

Nu och då genom uppväxten och  livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallade den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.

Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, vars vadmalsknä jag som barn ofta satt i efter middagen. Han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla sverigekuvert och som en försommarkväll lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten när jag var 7 år.

Han som kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”: Tripp, Trapp, Trull. Ingalunda lurv. Harta, kvarta, kvinta get´n, böcken, skörv!

Nu är rödingen min och rankas definitivt till en av mina finaste ägodelar. Den har fått hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.

När jag öppnade paketet och insåg vad det var, minns jag att jag blev mycket rörd och glad. Tack igen kusin Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”

Bli först att kommentera

Njut!

Av , , Bli först att kommentera 39

njut

Påminner mig själv och er andra om denna kloka uppmaning. Själv tänker jag idag ”njuta” av att faktiskt kunna putsa fönster. Av att min kropp fungerar och att solen skiner. Vad tänker du njuta av i  din minut?

Bli först att kommentera

Malå – hormonernas högborg

Av , , 4 kommentarer 41

En tidig augustimorgon 1972, stod jag i vardagsrummet hemma och tittade ”västet”. Ivrigt spanade jag efter den gula skolbussen, denna allra första skoldag i 7:an. Äntligen dök bussen upp där borta vid Önnerlövs och jag sprang upp till vägen. Vid Domeijs lanthandel anslöt skoltaxin från Bjurås och Skoträsk – de små byarna i det luddiga ingenmanslandet mellan Sorsele och Lycksele kommuner.

Målet för vår resa låg i en tredje kommun,  nämligen Malå. Färden gick via Björksele, Säter och Kristineberg. Det blev ca11 mil om dagen på hårda galonsäten under tre års tid. Spänningen var på topp och man hade länge haft fjärilar i magen inför denna stora dag. Tänk att börja i högstadiet!

Veckan innan hade jag och mamma varit i Lycksele och ekiperat mig. Jag hade fått köpa två par byxor – ett par ljusgrå lågt skurna gabardinbyxor i stl 160cl. De var mycket tajta upptill, mycket utsvängda nertill, och med dubbel lusränna i sidsömmarna. De nådde exakt ned till marken och dolde mina första lite platåiga skor. Därtill ett par röda ”alla stjärtars byxa” (ja utom min lilla smala förstås) som var rakvida ända från stjärten och ned. En knallgul lurvig eldfängd tröja med ett stort hjärta framtill fulländade lyckan. Jag kände mej så fin och var mållös över alla kläderna jag fick den dagen. Plus en läcker portfölj med två utanpåfickor.

Man var preparerad med Date rollon, och myskparfym och för säkerhets skull även med en droppe liljekonvaljparfym bakom örsnibben. Rustad för stora världen och för kanske för kärleken. Hjärtat bultade hårt. Mina kära storasystrar julklappade sin fåfänga lillasyster med  dyrgripar i skönhetsbranschen som Appel Blossom och Fenjal.

Gömd för mamma hade jag även en gammal ärvd kakmascara – ni vet den man skulle spotta i, samt en turkos ögonskugga någonstans ifrån. Som rouge fick Nivea och brun kladdkrita duga. Man tager vad man haver. Vid det här laget hade syndakatalogen krympt ytterligare och nästan som över en natt blev det legalt både med utslaget hår och kortkort. Till och med ofärgat nagellack kunde passera. Jag gick en spännande tonårstid till mötes.

Jag minns pirret i magen när vi körde in i Malå första dagen. Vad stort det kändes, med trafikbrus, neonskyltar och affärer. På skolbussparkeringen anlände flera andra bussar från byar i alla väderstreck. På framrutornas skyltar stod exotiska byamn som Kokträsk, Hundberg och Grundtjärn. Tur att vi var flera som kände varandra sedan tidigare. Lilian som skulle börja 9:an och så Ulla – min ständiga vapendragare.

Centralskolan var enorm från mitt perspektiv sett. Långa korridorer, massor av ungdomar och fullt med snygga killar som tuppade sig. Nästan med ens såg jag honom med stort H. En blond lite blyg kille med rutiga byxor som gick i 9A. Våra blickar möttes nästan omedelbart…Min första Malåkärlek Rolf. Jag glömmer aldrig luciavakan på ungdomsgården. Mycket orange i belysning och möblemang, andfådda pussar i halvmörker och så Popcorn – landsplågan som strömmade ur skivspelaren.

Ett alldeles speciellt mode växte fram. En märklig blandflora från syslöjden, Nystedts kläder, hemsytt och postorder. Typisk mundering var låånga gabardinbyxor som baktill var nerstoppade i skoterskoskaften eller i seglarstövlarna. Blank amerikatäckjacka och på toppen en hög Ingmar Stenmarkmössa med renar och därtill en lätt hasande gång. Jag minns en skönlockig  ”tidig” Åke Svan som hade en häftig orange täckjacka som han var ensam om. Vi satt ofta längst ner i korridoren under vaktmästaren Mandors lucka där man hade utmärkt spanläge.

Högstadiet var tre speciella år, känslomässig berg och dalbana, uråldriga lärare (antagligen i 30-40-årsåldern) och världens i särklass bästa kiosk Druvan alldeles om hörnet. 5 eller 10 öre för alla godisbitarna. Underbart! Dungers konditori med sin jukebox och sina goda bakverk glömmer man aldrig. Någon enstaka gång slog man till på en enkronas luffarmacka på torggrillen.

Minns åren med en liten nostalgisk känsla. Kärleken var evig, det vara bara föremålen som växlade. Tack Ulla för att jag fick haka på dig när vi hade orientering på gympan. Kompassen lyckades jag nämligen aldrig lära mig. Utan dig hade jag nog kommit på vibredda och hamnat i Lainejaur Rentjärn eller någon annan centralort.

4 kommentarer

Arbetsmiljö på en onsdag

Av , , 1 kommentar 42

hemmas

Varuleveranser och höstbestyr i en salig blandning. Klagar inte på min arbetsmiljö en dag som denna. Eller alls förresten. Framför allt saknar jag aldrig att snurra runt i Umeås rondeller om morgnarna. Känner mig  glad och lyckligt lottad. Hör hur det jobbas i alla vrår och gläds över hammarslag och annat. Spottar i nävarna och laddar mentalt för fönsterputsning. Det finns en hel del ”hundgraffitti”  på glasdörrarna. Undrar vart vi har den skyldige?!

1 kommentar

Världsomsegling

Av , , 5 kommentarer 49

Nyligen hemkommen efter ett fantastiskt fint besök hos lilla mamma. Som vanligt fyller besök i barndomshemmet och den kära byn mig med en blandning av vemod och glädje. Denna gång var inget undantag. Solen lyste på oss två och vi passade på att göra en liten ”världsomsegling” i minnenas och nostalgins fotspår denna gnistrande vackra och spegelblanka höstdag.

Först ett besök hos lilla far på Björksele vackra kyrkogård som låg prunkande och stilla. Därefter gick färden mot mammas barndoms hemtrakter och vi passerade Norrbyberg och Lycksaberg under gemytligt småprat om människor, minnen, hus och händelser från både mammas och min egen barndom.

Jag ville så gärna att vi skulle åka förbi en av de platser dit vi brukade åka och ”campa” i min barndoms sommarkvällar. Åtminstone en gång varje sommar åkte vi till Orrträsket grillade korv fikade och fiskade med familjen. Sagt och gjort – vi åkte dit och det var lika fint som jag minns. Den lilla sjön låg spegelblank i solskenet. ett och annat litet vak bröt vattenspegeln och i skogen hördes trastarna förbereda resan söderut.

Så satt vi där, mamma och jag, och njöt av stunden och det medhavda fikat. Jag tänkte på pappa som just här en gång hjälpte mig att bärga min första kilosharr. En nysågad tall låg där i slänten uppkapad i mindre bitar och det doftade kåda.  Det var som en hälsning från pappa som var en skogens man. På väg hem passerade vi Bjurbäcken och några vägskäl till små skogsvägar dit vi brukade åka med VolvoDuetten om vårkvällarna och titta på skogsfåglarna och lyssna på tjäderspelet.

Kring barndomshemmet prunkade mammas sommarblommor mäktiga och granna – som om de kände på sig att dagarna är räknade innan frosten tar dem på allvar, innan höstmörkret och kylan tar över och det blir en ny tid – en ny årstid.

Älven var mycket liten, men min barndoms strand var sig ändå ganska lik. Allt som kan ses därifrån inrymdes i min världsbild som liten flicka. Älven med den mörka gåtfulla råken, Flakabäreörn, kapellet, bron, badstranden Middagsberget, holmen, Björkfallet och Fäboliden med de blånande liderna. Under denna kupol från öst till väst – från syd till nord fanns allt jag behövde och kände till. Tryggheten.

För en kort sekund tyckte jag mig i ögonvrån se farfar och en liten flicka – jag själv – ro ut över vattnet med utterbrädan löpande parallellt med båten. Min lilla historia började här. Jag blev stående en stund och fångade ögonblicket.

Hos mamma – alltid samma trygghet, samma dofter, samma omtankar och samma förböner – även om åren gått och livet förändrats. Vi skildes åt efter fina samtal, gemensamt arbete och så avslutningsvis hemlandstoner, mammas önskesånger. Kära gamla tongångar som sitter i ryggmärgen. Ännu när jag kör hemåt mot vykortet och passerar Vindelälvens  vackra brusande forsar, så finner jag mig själv nynna – med aningen bruten stämma: Jag har en boning där strax bortom bergen

Tack lilla mamma för fina dagar!

vgs1

vgs2

vgs3

vgs4

 

5 kommentarer

Lördagsbetraktelse

Av , , 3 kommentarer 54

Häromdagen när jag satt ute i min tänkarbåt i tystnaden på den blanka sjön och kände världen stilla sig och hålla andan under några andaktsfulla minuter, strax innan skymningen skulle komma att segra över det kvardröjande ljuset, så begrundade jag som så många gånger förr livet här och nu, och sände även några tankar till livet där och då.

Jag funderade över hur jag själv valt att förhålla mig till livet och rannsakade mig så ärligt jag förmådde huruvida jag valt att vara en person som väljer att njuta av solens sista strålar för dagen, eller om jag istället fokuserar på och suckar över det annalkande mörkret – redan innan det kommit. Vilket har tagit mig hårdast….oförrätter som andra gjort mot mig eller det som jag själv förorsakat andra och mig själv av smärta genom livet.

I en liten fjäderlätt och befriande sekund kände jag ärligen att jag under senare år blivit, eller rättare sagt – gjort valet att inte vara ett offer, och stå för mina val oavsett om de visat sig vara misstag eller lyckosamma. Att detta livsval blivit en hälsofaktor till kropp och själ är jag fullt och fast övertygad om.

Jag tycker för det mesta att glaset är halvfullt – inte halvtomt, och har hittat en strategi att förhålla mig till när jag känner oförrätter eller besvikelser börja sjuda i mitt blod. Då lyfter jag ut den störande faktorn på en armlängs avstånd från kroppen och betraktar den, väger den mot världsproblem och riktigt allvarliga saker. I regel får jag sinnesfrid, kan sova, skämmes, eller rent av skratta åt saken, lägga den bakom mig och traska vidare på livets väg och dess smågrus med ett någorlunda hälsosamt blodtryck.

Jag minns också de tuffa åren då min kopp var överfull, rann över, och då det inte hjälpte mer än för stunden att ”torka bordet” koppen var ju lika full ändå. Är tacksam att jag genom kloka  medmänniskor fick verktyg att sortera i livsryggsäcken, slänga skräp, vika ihop och sortera så jag orkade bära den vidare lättad och fri mot framtiden.

Lyckan känns allt intensivare men också skörare med åren. Var dag som nära och kära får vara friska, må bra i själen, hanka sig fram i grottekvarnen utan större bekymmer fyller mig med tacksamhet.

Dagen här och nu – lev den fullt ut du med. Nuet är det enda vi har.

3 kommentarer

In i dimman

Av , , 1 kommentar 32

Idag ligger dimman tät över land och sjö. R är ute och skjutsar jägare kors och tvärs med båt. Själv bakar jag inför butiksöppningen kl 10.00. Det blir spännande att se vilket väder som döljer sig bakom dimbankarna. Jag sätter en slant på solsken:) Ha en fin dag alla!

1 kommentar

Förunderliga vägar

Av , , 3 kommentarer 36

jubi

Idag fyller min älskade Robert 66 år. Mannen som jag för 9 år sedan mötte på förunderliga vägar. Min vardagshjälte, vän, bollplank och arbetskamrat. Han som peppar mig – och tar ner mig på jorden. Han som tycker att jag är bra som jag är.  Vi är varandras motpoler men ändå ett bra team. Jag tror att vi tillsammans har gjort varandra lite bättre och jag är så glad att vi kunde göra det här äventyret tillsammans. Jag hoppas att vi får många fina år tillsammans och att vi får vara friska. Grattis på din dag gubben min!

3 kommentarer