Jag står på balkongen och borrar in näsan i den torra rena tvätten som är full med frisk östanvind och ljuvlighet. Lungorna fylls med ren fjälluft och hjärtat fylls av tacksamhet. Doften är mäktig och obefintlig på en och samma gång. Den doftar allt och inget. Tänk bara en sån sak – att ha rena kläder, rent vatten och en säng att sova i.

Jag lyfter blicken och tittar ut över vykortet. Höstfärgerna glöder. Det är så vackert att ögat tåras. Tystnaden är stor och trygg. Inga bombkrevader eller sirener hörs. Det enda som är oroligt är sjön där de klarblå vågorna kivas lite med varandra i östanvinden och några sista sommarfåglar stressar lite med flygträningen inför avresan. Jag behöver inte ge mig ut i en båt om jag inte vill.

Jag tittar ner på mina fötter. De är hela och lugna. De behöver inte fly, och bära mig och min packning. Jag har skor på mina fötter och mitt trygga hem är bara en tröskel bort. Hur lyckligt lottad är jag inte?!

Jag tänker på mina barn. På mina nära och kära. Även om avstånd skiljer oss åt så vet jag att de lever, att de har det bra och att avstånd är bara ett ord.

En fin men intensiv helg är över. Beställningarna är skickade och jag är mör men nöjd. Helghandel gäster och födelsedagsfirande har denna helg innehållit. Och solsken i kubik. Gårkvällen firade vi R som fyllt 67 med en liten fest med de Sandvikenvänner som var på plats. Den energinivån som han har skulle man ha haft ett hörn av. Än ser jag i ögonvrån hur det glimmar varselgult utanför köksfönstret. Han jobbar på in i det sista. Vi blev också påminda om hur fort det kan vända och hur viktigt det är att vara rädd om sig själv och om varandra. Våra tankar går till en Umeåvän som ligger på sjukhus och vi hoppas att allt ska gå bra. Nu gör jag kväll och tänker njuta av ledig kväll i soffhörnet. Gokväll på er

Så var det fredagskväll igen. Världen mest energiske 66-åring jobbar non-stop från gryning till skymning. Jag jobbar inne och nu är det middagsdax. Renskaven har puttrat klart och ett glas rött luftar sig i glaset. Jag tänkte ”kapa” den här karln från jobbet och tillbringa den sista kvällen med honom som 66-åring. I morgon blir han nämligen 67. Visst är det såna som socialstyrelsen rekommenderar dagligen?

Så är det helg igen. Björkskogen gulnar för var dag, men ännu är det förvånansvärt grönt i markerna. Då och då hörs ett skott från fjället där ripjakten pågår. Sjön ligger spegelblank och solen skiner från en klarblå himmel även idag. En ljuvlig dag för att arbeta ute eller bara njuta av det som naturen erbjuder. Snart kommer helggästerna och checkar in. Det ser ut att bli en riktigt fin helg!

O, du surströmming

Du som låter dina mogna aromer njutningsfullt vindla mot mitt förväntansfulla gomsegel, till musik av jublande smaklökar och porlande snålvatten.

Du som framkallar stönande ovationer av vällust i goda vänners lag – i kryddad saltlag. Intages med fördel under norrländsk aftonsol.

Du bereder mig en förväntansfull sommar inför högtidsdagen när ditt rodnande sigill äntligen får brytas.

Ceremoniella ritualer, år efter år, som förbereder denna akt av njutning i ditt ljuva sällskap.

Först inköpen: Vilken strömming blir det detta år? Mandelpotatisen, perfekt kokad, är ju självklar i sin gula mjälla skrud, ännu med sitt oskuldsfullt tunna skal så lockande och söt.

Tunnbrödet det lagom hårda, mjukhårda, som liksom bereder en famn åt allt det goda. Som omsluter sällheten.

Bregotten som lik en dagslända förpassas till soptunnan efter förrättat surströmmingsvärv, när den smält färdigt och runnit ned mellan fingrarna rakt i klämmans gömslen. Den yttersta njutningen.

De nye familjemedlemmarna – creme fraischen, tomaten och löken som liksom lägger en förbarmande sordin över morgondagens oundvikliga ”rap-sodi””.

Du rodnar så vackert mot mig där du ligger i lag i din gyllene sarkofag och bara väntar.

Proceduren med själva avklädandet, en sensuell förväntan medan saliven rinner till.

Rom eller inte? – Det klassiska samtalsämnet – alternativt ett föraktfullt fnysande kontra försvartal för den nymodiga fileade strömmingen, följt av nedlåtande hummanden om korven – valet för den oinvigde ännu ej frälste livsnjutaren.

I kylen ligger ständigt en burk på jäsning genom hela den långa vintern och samsas i frostigt klimat med jul och påskbordens delikatesser ända tills nästa gång det är dags. Hungern är den bästa kryddan och på så sätt kan nästa försommar kulminera i en jäst och kraftig försmak inför nästa premiär.

Vi välkomnar dig. O du surströmming.
Älskad eller hatad. Men du lämnar ingen enda oberörd.

Bläddrar tillbaka i gamla bloggar och blir påmind och upplyft vid komihågandet kring hur det hampade sig att vi hamnade här i vykortet. För min del började det ett helt år innan vi bröt upp. Jag minns hur omvälvande och fruktsamt det var att få ha en egen mentor under ett år då vägval och försiktiga visioner började uppenbara sig. En människa värd mitt förtroende som orkar lyssna till spirande drömmar. Så här skrev jag på hösten 2009 då jag rustade mig för ett av mina månatliga mentorsamtal på cafe Mekka:

Strax bär det iväg. Först av allt nu på morgonen ska jag träffa min kloka och härliga mentor Anki.

Alla människor borde få ha en egen mentor. Se dig om i din omgivning…. Vem skulle kunna vara klok, generös och ärlig nog att dela med sig till dig av sina livserfarenheter, framgångsfaktorer eller strategier i med och motgång?

Vem skulle kunna lyssna när det känns tungt och trixigt? Tänk ut en person med lyssnande öron och hjärta, som kan hjälpa dig att transformera din frustration och spirande drömmar till verklighet och tro – steg för steg.

Någon som har ett försprång i livet, som är stött, blött och kanske lite luttrad, men med guidens klara blick för råd till vägval.

Tänk på någon – och våga fråga chans!

Endera dagen blir det typiskt köttsoppeväder. Kallt grått regnigt och blåsigt. Då är det är skönt att vara inne i spisvärmen. Om jag hade haft lite köttben så tror jag bestämt att det hade vankats köttsoppa med klimp till middag. Dammar därför av mitt gamla köttsoppeinlägg som härstammar från mammas kök i mitt barndomshem.

Köttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ”Farfars fransyska” och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Den här fina bilden tog Roger Kempainen från fjället rakt över sjön igår. Vykortet från ovan. Motiven tryter aldrig här uppe och höstfärgerna blir allt mer intensiva för var dag som går. Nu har det varit några norrskensnätter här uppe och jag ser i sociala medier att mina fotokompisar tar finfina bilder och delar med sig av dem. Dag att införskaffa ett stativ och försöka sig på att fota norrskenet. Kolla de här magnifika bilderna tagen av min fotoguru Johan Fjellström, Arjeplog i natt.