Kategori: Djur och natur

Vatten

Av , , 2 kommentarer 13

En godnattbild från vårt vackra Gauto och min favoritrutt med båten på Mittisjön. Jag får drömma mig dit och försöka glömma att semestern är slut, att vi är åter i Umeå och att mot fönsterrutan smattrar regn….

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Gula violer

Av , , 7 kommentarer 10

Finns det någon botaniskt kunnig läsare som vet något om denna blyga skönhet. Den gula violen växte på kalfjället på Tjäktas sluttningar

7 kommentarer
Etiketter: ,

Bäverholmen igen

Av , , Bli först att kommentera 9

Nu bär det iväg för 4.e gången denna semester till Bäverholmens värdshus med våra gäster. Alltid lika vackert exotiskt och trevligt. rekommenderas varmt.

http://www.adolfsstrom.com/aktuellt.asp?sort=2009

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Linnéa bor i skogen, bland mossa barr och ris

Av , , Bli först att kommentera 8

Kan ni känna den lilla lilla doften av den skogens allra blygaste lilla ljusrosa skönhet?  I samma ögonblick som doften når minnet så ser jag en bild ur en gammal skolbok där små sagoälvor med Linnéablomman till mössa dansar i rad. Min dotter Isabelle som just tillfrisknat efter svininfluensan och legat på sjukhus med dropp i fjärran land, heter just Linnéa som mellannamn. Jag tog denna bild med henne i tankarna, och är glad och tacksam att det värsta är över och att hon har fått komma hem från sjukhuset.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Veckans pausfågel

Av , , 4 kommentarer 8

Här kommer lite ögonfröjd som pausbild tills en ny dag gryr. Vi ses imorgon. Gonatt gott folk!

4 kommentarer
Etiketter: , ,

Brumelibrum vem lufsar där…

Av , , Bli först att kommentera 5

En gång för 12-15 år sedan var vi på en kvällsutflykt med våra 4 barn för att fiska vid Storgräsforsen i Vindelgransele. De två yngsta sprang först och kom ned till älven strax före mej.

Där, kanske 2-3 m stod vi öga mot öga med en stor björnhona som just skulle kliva iland efter att ha korsat älven. Med en unge i varje hand sprang vi som galningar upp mot bilen och nästan direkt vi vände på klacken så korsades vår väg av en skrämd björnunge så för en kort sekund befann vi oss mellan mor och unge.

Det var en hisnande upplevelse och vi var alla ganska skärrade innan vi återkom till stugan och säkerheten. Antagligen var björnarna lika rädda som vi var. En spännande upplevelse var det i allafall.

Visst är det fantastiskt att vi har en stark björnstam, men jag måste medge att jag på senare år tycker att det är obehagligt att ensam vistas ute i skog och mark efter denna upplevelse.Björn och jag efter en natt på Silverhatten. Det är jag som är till höger på bilden..

Björn och jag efter en natt på Silverhatten. Björn står till vänster. E.–type, jag förstår din känsla…..

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Uppåtsträvare

Av , , Bli först att kommentera 3

Titta på denna fina bild av fjällbjörkarna utmed Tjäktas sluttningar. Jag har alltid fascinerats av hur det lilla fröet som slumpmässigt landat i mossan lyckats bita sig fast, gro, klura ut vad som är uppåt och nedåt, skicka rötterna dit dom ska, och sedan ihärdigt i ur och skur, snö och storm växa alldeles rakt upp mot ljuset. Att den späda stammen orkar stå emot vädrets makter och ring för ring växer till sig är för mig ett litet mirakel.

Icke desto mindre har vi mycket att lära av naturen. Stå stadigt, var rädd om dina rötter och sikta mot ljuset. Inse att livet har växlingar, anpassa dig efter dem, utrusta dig med styrka att stå emot stormar och kyla. I lä bland de dina är du i tryggt sällskap även om det lutar brant uppför eller utför.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

And-akt

Av , , 2 kommentarer 0

Ett andpar av okänd sort huserade i viken idag. Jag försökte få kläm på vilken av andarterna det handlade om men gick bet. Vi försökte fota men det blev inte så bra bilder. Hanen hade orange huvud med en gulvit bläs upp över huvudet, grå vingar med en svartvit fläck baktill och honan var gråbrunspräcklig och ganska oansenlig. Finns det någon som vågar drista sig på ett förslag på vad det kan vara för and?

2 kommentarer

Kisses resultatlösa charmoffensiv – eller Husses maktkamp om fotändan

Av , , Bli först att kommentera 0

Gunnel Forsberg

När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern.

Sorgearbetet efter "Tudor den förre" blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om han var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sej ut på en något längre pilgrimsvandring.

Vi hade nämligen hittat honom i Lokus under ’upphittat’ och återbördat honom 3 gg från en gård nästan 1 mil hemifrån, men valde till slut att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när kvällar av sökande och ropande inte givit resultat.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket kraftig benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat det året han levde.

Hans ankomst i familjen fick Husses blodtryck och tillika testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna Husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem honom som liten unge.

Varje kväll när Husse tog sin traditionsenliga powernap, bredde Tudor diskret ut sej över en centralt belägen utbuktning som för att markera sin makt. Tudor hade dock inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt utanför dörren och inväntade morgontoaletten då han var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen för R var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle, och det hände sej vid den tiden när Tudor en dag satt som välkomstkommitte på traktorsitsen i husses käraste klenod Grållen vid hemkomst från jobbet.

Närmare än så kom vi tyvärr aldrig och nu vilar Tudor i frid i motsats till sin Husse som numera har en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla tänkbara tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när han tror att ingen ser eller hör, så kan jag höra honom småprata i ett nästintill kärleksfullt men också lite smågement tonfall. ’Kattskrälle’ – brukar han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull vet inte riktigt vad hon ska tro, om detta är ett gott eller dåligt tecken, och flackar oroligt med blicken.

I början av vår relation – innan jag riktigt hade insett hur mycket R värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i stugbyn och kolla läget. Husse blev djupt indignerad och fnös mycket och länge tills jag förstod att det garanterat skulle haverera hans image för tid och evigheter.

Hur skulle det se ut med en R i skinnbyxen och storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje?

Lilla Gull har nu skickligt nästlat sej in i vårt sovgemak och etablerat en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrar ljudligt och ofta. Husse "råkar" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper – just i fotänden – och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta ses dock inte med blida ögon av mej som upprört hytter med pekfingret och morrar att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar.

Än så länge har han inte riktigt fallit till föga men vi jobbar på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag. Jag brukar påminna om min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade för ca 10 år sedan: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.