Lucka 5. Tvåmetershalsdukar och snöänglar.

Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi skolbarn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen, så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken. Bara en liten ögonspringa syntes då jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd. Och jag kan än idag känna känslan av det kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på farstubron gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat. Sedan raka spåret in i stugvärmen för att hänga av sig dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket. Och den närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning var en stor dag. Min storkusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen. Vi hade detta år beställt Mors Julbrev och så en Lilla Fridolf som min bror Sixten skulle få i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel. Få breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätornna. Den skiner över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Lucka 4. Priskuranter och önskedrömmar

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen och lägga sig på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som länge behöll sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio. Slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen. Men så här veckorna före jul så kändes det liksom i luften att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksakssidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mig behöva i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara med att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet. Och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen.

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken. Speciellt inte nu – när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs ”Tomten”. Jag skulle kunna alla verserna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

Lucka 3 Smällkarameller och Björnklister.

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Minns du som jag lyckokänslan över att få helt nya fina ark silkespapper? Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell nästan klar och fick linda silkespapperet runt den släta delen runt rullen innan man slutligen förseglade med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna björnklisterburken sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av björnklistrets konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken….Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting! Men så här i efterskott tycks jag i allafall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sist skulle upphängningssnöret tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, med fröll i bara den ena änden. Smällkaramellerna fick man sedan ta hem till jullovet och hänga i granen hemma.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och luta oss över bänklocken för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verkliIghet. Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga som skulle komma att hända. Om gemenskapen, om syskonen som skulle komma hem, och om julklapparna.

Lucka 2. Den stora kalenderskandalen

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Den var denna gång märkt med årtalet 1967. Jag stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.
I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga? Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen, utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra…

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva. Ni minns kanske den blå glasburken med sitt turkosa lock? Efter ett snabbt överslag bestämde jag mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den, vilket hade hänt någon gång förut, utan satte snabbt en liten klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken nöjd med min smarta lösning.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag. Och jag kan än idag minnas deras klingande skrattsalvor över sin nyfikna men kreativa lillasysters tilltag.
Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar.

Man lär så länge man lever!

Lucka 1
Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss var sin liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden.

I den spännande jullådan, som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake, eller de två ljusstakar jag minns användes under adventstiden i skolan. En grålackad enkel träfåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.
Kan du känna igen den andäktiga känslan av att öppna ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan. Att sätta det i ljusstaken och så se fröken gå runt i klassrummet, bänk för bänk, och tända våra små ljus innan hon själv tog plats bakom katedern.

Hon öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong och såg ut över vår lilla förväntansfulla skara. Så tog hon ett djupt andetag, stillade sig och började sedan att läsa. Hon läste ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna eller någon annan gammal berättelse med julanknytning. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla i rader där de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken.
Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra barnaröster fylla rummet.

Fröken var en del av min barndomsmiljö som uppmuntrade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Fast hon var sträng. Tänk vilka resor vi fick genom berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas världar. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck bland andra barndomsminnen.

Det växer och gror överallt, nästan så att man kan höra en knopp brista eller ett blad veckla ut sig. Så fort snön smälter – ja ibland redan innan. Jag är alltid full av förundran inför växtkraften i ett frö. Tusensköna eller maskros, björk människa eller djur gör detsamma. Förundran är lika stor.

Hur vet ett frö vad som är upp och ner? Att man ska skjuta rötter nedåt och sträva uppåt mot ljuset? Växa rakt eller slingrigt beroende på art. Ska man få gul tofs, bli lurvig, få åtta ben eller få tåligt näver eller skrovlig bark? Bli något ätbart? Hur vet ett frö – så litet att det nästan är osynligt – vad det ska bli när det blir stort? Vad som är förutbestämt.

Ett frö behöver ej fundera på att omvandla sig till något det inte är – utan kan vara trofast mot den ursprungliga planen och helt enkelt låta sig vattnas av regnet, färdas med vinden, rotas i myllan eller växa i sin livmoder. Och låta det korta livet hända.
Tänk – ett oansenligt, mystiskt litet skräp som blir något fantastiskt och bär gener till framtidens generationer i sitt DNA.

Tänk om man skulle ta och göra som det lilla fröet. Sluta att grubbla så mycket på vad man ska bli, när var och hur. Och istället bara se vart man landar, ta en klunk vatten och sikta mot ljuset. Låta livet och möjligheterna forma. Visst kan man bli lite skev och skamfilad på vägen upp – särskilt om det inte varit optimal växtplats.

Men förutsättningarna finns att vi alla kan bli stora starka och fantastiska mirakel. Vi har det i oss. Oavsett om vi är maskrosor eller människor.

Se dig bara omkring min vän

Ibland tar det tid innan man riktigt kan urskilja vad man ser, innan man vet vad man har att göra med, eller innan någon visar sitt rätta jag. Ibland får man aldrig veta vem som döljer sig bakom masken.

Ibland tar det nästan ett halvt liv innan man vet vem man själv är och kan skilja på det och på den man egentligen vill vara. En del lever ett helt liv utan att förstå skillnaden.

Klarspråk är befriande och uppfriskande men kan vara hisnande och till och med smärtsamt. Att tala ur skägget lite oftare är min egen hemläxa till mig själv även om jag inte har någon skäggväxt att tala om.

Ibland när man kisat en stund så uppenbarar sig nästan osynliga lyckor, fantastiska scener eller överraskningar. Det är sånt som människan behöver på livets understundom trista väg. Att få skåda hoppet.

Att man krymper med åren och skelettet blir allt skörare på grund av tilltagande osteoporos är ingen nyhet. Det tillhör det naturliga åldrandet och börjar redan i 25-årsåldern. Man växer nedåt som korompan. Men en viktig påminnelse om att akta sig desto mer. För ishalka rangliga stegar, julgardinsbyten och farligheter. Prevention för att bromsa skörheten. Att äta mörkgröna grönsaker belasta skelettet och motionera hjärna och kropp är viktigt för att minska risk för skröplighet.

Gruvar i det längsta för att uppsöka faciliteten pga blixthalka de luxe. Varje liten sten gruskorn pinne eller yta är belagd med en ishinna och utomhusaktiviteter känns hotande för strålben, skenben och lårben. Även för skallben. Pannbenet klarar sig nog. Längtar outsägligt till den dag vi har badrum inomhus. Småfåglarna är ju utrustade med inbyggda broddar som tur är och minglar omkring härute oavsett väderlek och väglag.

Var rädd om dig idag! Vem du är är. Vart du än bor!

Bild lånad från nätet.

På första parkett inför gryningen. Klarvaken trots sovmorgon.
Det dova mörka grå där ute förändras med ens då penseln fylls med ljust turkost och med ett enda penseldrag förändras scenen. Över fjällkammen framträder en hoppfull lysande rand som välkomnar den nya dagen
Tittar på bilden av isen. Isflaken talar alltid till mig. De tilltalar mig.

Se noga efter på de brutna isflaken i ett synbart kaos, misslyckade lite vid sidan av strömmarna som för att hämta ny kraft att klara sitt uppdrag. Om du böjer dig ned kan du se att vart och ett av dem har ett lysande stråk av ljus av hopp och glittrande möjligheter.
Inget har egentligen förändrats. Vattnet är oföränderligt kraftfullt och levande, om än till synes brutet. Det är bara temperaturen, de hårda vindarna och förutsättningarna som inte är optimala i denna tid.

Tålamod, tålamod. Tids nog är allt sin ordning igen

Att få lägga till i en lugn hamn efter en lång färd eller en intensiv dag är som att komma hem.
Den bästa känslan – att komma hem – är inte alla förunnat.
När skymningen faller, när temperaturen sjunker och man är frusen i själ och hjärta hägrar hemmets härd.
Jag är en av de lyckligt lottade i trygghet. Påminner mig själv om att aldrig upphöra att vara tacksam