Etikett: damma av civilkuraget

Näthat och skitsnack

Av , , 10 kommentarer 55

Det pratas mycket nu om vad näthat och skitsnack på eller utanför nätet kan göra med människor och människors lust att leva. Vad den 13-åriga flickan gått igenom kan man bara förställa sig. Men både du och jag vet att det här är något som fortsätter livet igenom och är inte bara något som obetänkta grymma eller känsloimpulsiva barn kan ägna sig åt. Antar att det faktiskt ligger i människans natur. Om man talar nedsättande om någon annan så känner man sig själv en smula bättre för en stund.  Trist men sant. Jag betackar mig för människor som ler vänligt men är fulla med skit.

Att vara utsatt  och omgiven av luft som förgiftats av snack, ryktesspridning och utfrysning är något av det mest destruktiva som kan drabba en människa. Oavsett vem det snackas om. Tro mig – jag vet av egen erfarenhet hur dränerande det är på livslust och kraft. Antar att det är primitiva känslor från vår djuriska sida som kommer fram och triggas så fort någon verkar lite annorlunda, kanske lite bättre, lite sämre eller gör något "utanför boxen". Man känner sig hotad. Den som inte är "normal" ska bort!

Jag har verkligen ingen lust att bejaka mina djuriska instinkter när det kommer till detta. Jag vill odla det mänskliga, det medmänskliga som tillåter mig själv och andra att inte vara perfekta, kanske ha jobbiga saker i bagaget. Att få komma som man är och vara accepterad. 

Lika väl som vänlighet och goda tankar får en själv och människor runt omkring att växa och slappna av skapar de gynnsamma miljöer  där vänskap och glädje kan spira. Lika väl får skitsnack avundsjuka och illvilliga antaganden en sur hinna av frätande osäkerhet att lägga sig över tillvaron. Vem kan man lita på egentligen. 

Jag blir påmind igen att plocka fram mitt beslut att vara en reko människa. Stå upp för min familj och vänner. Sätta en vakt för min mun och ett filter i mina öron. Att damma av civilkuraget om jag  hamnar mitt i ett skitsnack – att gå därifrån, säja ifrån eller markera att jag inte vill vara delaktig i att underminera en medmäniskas livslust. För hans/hennes skull. Men allra mest för min egen själsfrid.

Ett år med bloggen

Av , , 6 kommentarer 17

Inser att det nu är drygt 1 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i Vk-bloggen. När jag läser mina första inlägg återkommer jag till detta, som jag faktiskt tycker tål att läsas igen…..Gunnel Forsberg

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.

Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.

Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete  vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?