Etikett: hon

Det var en gång – en rävkapuschong Del. 1

Av , , 2 kommentarer 15

Huvudet på spiken eller inte? En ”paneldiskussion”

Av , , 7 kommentarer 13

Vad är det egentligen för skillnad på mäns och kvinnors hjärnor?

Jag försökte spinka lite i Robbans öra förra sommaren vid öronspolningen, men det enda jag såg var ljuset i tunneln. Dagens rubrik är delvs föranledd av en diskussion vi hade en sommardag 2008. Temat var: Hur man håller en hammare – eller inte.
 
Jag tog mig en dag för att färdigställa panelskivornas uppspikning och målning kring matplatsen i stugans köksdel. Glad i hågen, beväpnad med skivor, dyckert och en bautahammare, satte jag igång uppflugen på en ranglig högstol.
 
Inspektören själv, uppenbarade sej som från tomma intet, omedelbart när han hörde mitt första hammarslag…..
 
Har ni kvinnor lagt märke till att detta är det överlägset säkraste sättet att dra till sej mannens uppmärksamhet? Han må var hur djupt försjunken som helst i Tipsextra, Blocket eller REM-sömn…men vid ljudet av en drillande borrmaskin eller en knackande hammare, hållen av små ljuva kvinnohänder, kommer han med sjumilakliv och något skräckslaget glasartat i blicken.
 
Min kvasiintellektuella analys lutar mot att mannen här upplever sig hotad på sitt territorium eller något ditåt. Men si, vi kvinnfolk äro smartare än så, och det är väl inte för intet, som vi utvecklat konsten att tejpa / knyta / häftstifta / häftmassa upp en gardinstång till fulländning. Till nöds kan man ju som hemmafixare även få användning och ha nytta av ett lagom klibbigt tuggummi.
 
Dessa små ljudlösa vapnen i hushållet används med fördel just för att få arbetsro. En rebell i sammanhanget är förstås ”the dark horse” häftpistolen, vars ljud man oftast kan maskera med en strategiskt förlagd hostning.
 
Jag menar…hur skulle vi annars få saker gjorda? Nåväl, dagens lektion i optimal hammarhållning utvecklades till att bli en intressant historia.
 
I vanlig ordning krympte jag sisåsdär en halvmeter och blev åter ca 5 år, vilket ju är en fördel om man tänker kasta sej på golvet och skrikande protestera. Magistern själv, som med sina husbyggarmeriter troligen har helt rätt i vad han säjer, växer en dryg halvmeter, och tappar som genom ett trollslag de eventuella pedagogiska poäng han under de år vi känt varandra mödosamt har tillägnat sig, och förvandlas till en odräglig översittare/besserwisser.
 
Här har vi ännu ett perfekt uppslag till en realitysåpa i kanal 5. ”Husbonde försöker instruera husmoder” …………….
 
Ni förstår vart jag vill komma va? Jag är inte särskilt bra på att ta instruktioner – från just honom. Är det en typisk kvinnlig egenskap, eller är det jag som är ovanligt rabiat?
 
Analys: Det smärtar oerhört att tillägna sej en insikt om att man inte redan från början hade den bästa tekniken / lösningen, och dessutom svider det extra av att få det svart på vitt just från honom. Nåväl, jag väntar med att smygträna tills han återgått till bergsprängning här utanför, och låtsas nicka lite lagom instämmande. Snyggt blir det iallafall. Bra kvinna hon reder sig själv.
 
Sedan gör det förstås inte saken sämre att det är sommar, vädret är underbart, utsikten mot fjällvärlden smärtsamt vacker, kaffet nykokat och att rödingstimmen som ständigt patrullerar i viken finns inom räckhåll.
 
 
 
 

Bondromantik och skåningar

Av , , 10 kommentarer 15

10 kommentarer
Etiketter: , , , , , , ,

Licenssaft i slåttannan

Av , , 3 kommentarer 8

Licenssaft…det sa en byaprofil om essenssaften som såldes på Domeijs lanthandel. Lika mycket socker som vatten, och sedan Mor Annas jordgubbsessens till detta. Omedelbums förflyttas jag i minnet till slåttannan i Vindelgransele i Västerbottens inland.

Man tog "minuter" i skuggan bakom en höhässja. Eller familjen – arbetslaget samlades i skuggan inne i en lada eller "lo" där solstrålar ritade diagonala streck från fönstergluggen ned mot det bossiga golvet och dammet virvlade.

Mamma hade nybakade hastbullar under en rutig kökshandduk eller skorpor från brödbussen i fikakorgen som hon gjort i ordning. Skorporna var förpackade i påsar av vaxat papper . Saften blev grumlig av smulor. Oj vad det var gott att doppa. Det var före allergidiagnosernas tid och man fick helt enkelt snyta sig lite oftare.

Idag ska vi höja blodsockerhalten med just Mor Annas essenssaft.Jag är lyckligt ovetande om vilka formler av färgämnen som finns i saften, men en sak är säker: De lämnade eviga spår i aluminiumkastrullen. Hovva sä gött!