På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen Hedman munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvo-duetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade efter oss hemma.



Varje år hade församlingen kallat en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Det skulle helst vara någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång, jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen?)



Naturligtvis skulle även Alfie med på fiskeutflykten, men för denne "jätte" (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.



På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade liksom en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade otroligt snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med sig vart än han¨gick. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom!



På de svartvita bilderna kan man se att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen själv så sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Jag minns hur tålmodigt han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den vindelgranska myllan. Det var tider det!