Det var fredagen, med chips och dip och tevehäng. Och morotshunden bevisade att det där med vaktvovvar som skäller och bits – det är förlegat. Han la tassen på mitt trygghetslarm och fick snabb respons från personalen i Malmö. Jag kunde ha fegat lite och sagt att vi kollade larmet. Men samtidigt var det otroligt kul att kunna avslöja att vi minsann har "vakthund 2,0" här i umeå…Nästa steg blir att lära honom göra enklare brottsplatsutredningar…

Mellan 2006 och 2009 plus en hel del strötillfällen har jag ätit sjukhusmat i Umeå. Totalt vid hundratals tillfällen. Min slutsats, även om jag nu ser att även makthavare stämmer in i klagokören, är att det är bortskämd gnällpittar, av allt att döma uppfödda på belugakaviar och kobebiff som nu skriker mot skyn i förtvivlan för att allt inte är mindblowing smakupplevelser. Kanske fem gånger upplevde jag att maten inte var bra, men shit happens…

Däremot håller jag faktiskt med om att det borde finnas mer färska grönsaker och frukt på menyn, men det gäller alla sjukhus jag har erfarenhet av.

Annars klagar jag väl inte. Helg och annat trevligt väntar. Och detsamma för er hoppas jag…

Oj så blank och fin kärran blev. Den stengrå (vilket trist namn!) kulören är om möjligt ännu stengråare.

Men det händer ju större saker i världen. Jag tänker i första hand på de kärnkraftverk som löper amok i Japan. Det har alltid känts som en svindlande tankr för mig med en energikälla vi inte bara kan ställa av och glömma då vi ledsnar på den utanfår dras med ett förvaringsproblem i tusentals år. Samtidigt är miljöpåverkan liten – bara det inte händer något. Ja, vem kan man lita på? Den eviga frågan…

Nu står bilen i en annan del av Umeå. I morgon ska den bli gnistrande blank och hal, ett tillstånd som ska hålla i sig i flera år.

Bra för mig som inte ständigt står med hink och svamp och inte heller vill ha det virvelmönster flitigt automattvättande orsakar. Sedan väntar nya sommardäck av det dyra men braiga fabrikatet, och nån gång före semestern 6 000 mila service. Lite tidigt, men ändå. Det är planen men givetvis kan den ju få för sig att börja jäklas utöver det. Även om försäkringen täcker många system blir det ju några tusenlappar. Vissa komponenter är tyvärr rent skräp i nya bilar och egentligen borde vi göra revolution. Nästan alla modeller har sina akilleshälar.

Den mest seglivade bil jag hört talas om i Sverige är en långmerca som en av medlemmarna i  Svenska Hundkojeklubben hade som vardagsbil för en tio år sedan. Den hade avverkat 130 000 mil! Motor och låda var bytta men bakaxeln fortfarande orginal. Men det är ändå rätt lite. En Volvo P1800 i USA är visst på god väg mot 160 000 mil, alltså en miljon miles om jag minns rätt. Med samma ägare, motor, växellåda och allt annat!!!

Mycket handlar nog om små trick som bra olja som byts rätt ofta. Jag har 3 000 mils intervall, men det skrattar jag mest åt och byter vid runt 1 000 mil i stället. Att byta olja i hela bilen kan livligt rekommenderas. Om du köpt en gammal kärra är säkert diffoljan som tjära, till exempel.Att hantera komponenterna lite försiktigt och varmköra ordenligt är också bra.

Det är inte ofta jag vinner men i natt hände det. Inte det du kanske föreställer dig, snuskhummer, jag vann en auktion på Tradera. Majnumret av Fordvärlden från 1958 är nu mitt. Intressant eftersom jag var ett par månader gammal då och det är lite kul att se tekniknivån och andra tidstypiska fenomen.

Redan i traderaannonsen kunde jag se att Mercury-bilar förekom.  Det här är kanske ett något svagare år för det märket eftersom bilderna visar en -57:a. 57-59 spretade lite i designen och kan uppfattas som lite vulgära. Snygga men inte optimalt snygga. Min favorit i den här Ford generationen är nog Fors egen kaross från 1957. En Town Sedan med "svettig sexa"  som min kompis Hans-Ove skulle sagt – det är en raggarbil!

Jag borde egentligen för evigt hålla mig borta från bilar av det här märket. Detta sedan jag eldade upp en före branden räddningsbar Customline 1956

Men det är svårt. Så "Ingen Ford på våran gård, men väl på nattduksbordet" får väl bli devisen…

Jag läste en text i DN för några veckor sedan. Det handlade om ett dagis i Stockholm som inte kallade barnen vid genusrelaterade beteckningar. Inget "han" eller "hon" alltså, utan ett neutralt "hen" istället. Plötsligt tändes ljuset i det för övrigt svagt belysta hjärnkontoret. Självklart är ju detta lösningen även i det politiska livet där kvoteríng varit en både svår och viktig fråga. Om vi dessutom drar åt skruven ett varv kan könsneutrala namn införas. Stig-Annika, Signe-Kurt och Kjell-Ellinor sitter om en smäck! Kanske kopplade till respektive partis ledande mannor (också en ny beteckning som jag bjuder på). I mitt parti blir ju Håkan-Carin rättgångbart nu, Maud-Olof blir en fin bondeförbundsk beteckning med viss nostalgisk anstrykning

Men för övrigt mår jag bra, och inga tecken på feber…

För att vara allvarlig i jämställdhetsfrågan har vi ofta en teoretisk jämställdhet som sedan länge varit fastställd. Men problemet är att kvinnor inte ges möjlighet  till den karriärutveckling som män erbjuds. För att inte tala om "bastuklubbarna" där manliga politiker bildar egna nätverk och utesluter kvinnor ur beslutsgemenskapen, något jag tror många kvinnliga politiker känner igen.

Siffror alltså. Det är inte långt kvar till 100 000 gränsen. Stort tack för att ni orkat. Men det är några tusen kvar, "storbloggarna" har samma siffra på två timmar!!!Men jag har i alla fall trevligt!

Jag minn ju fel. Just detta ex har både enkelsadel och saknar bakfjädring. Exakt lik vår, alltså:-))).

Givetvis toppade den BSA B33 min far ägde lista. Jag minns hur jag sprang längs den dammiga grusvägen när jag hörde honom komma mullrande, bara för att få åka sista biten på tanken.

Den såldes i början av 60 talet till grannbyn och tjänstgjorde där i många år. Det sista jag hörde från den var att den var under renovering. I Billesholm tror jag. Men det var på 80-talet. Bilden härovan från motormuseet är kul för den visar en i stort sett exakt likadan. Bortsett från att den har långsadel och enkel bakfjädring.

3 250 spänn tror jag den kostade ny…

Motorcyklar låg mig länge väldigt varmt om hjärtat. Det var få nummer av MC-nytt som passerade mig oinhandlade under första halvan av 70-talet. Drömmarna omsattes aldrig till något mer konkret även om jag provat några ända upp till 147-hästars Kawasaki.

Som mindre parvel var drömmarna kanske ännu vildare. Och några maskiner fick en extra guldglans Med rätta eller ej? Det varierade…

Munch Mammuth. En häftig 1300 kubikare med NSU bilmotor. Tvivlar på att någon rullat i Sverige. Dubbla strålkastare, enorm trumbroms och lite lik en rälsbuss

Brough Superior. En verkligt superb 30-talsmaskin, stor, snygg och snabb. Och ett S till. Svindyr…

Moto Guzzi 125 runt 1970. Väldigt snygg och lät  som mycket mer än 125 cc.

Sunbeam S7. Så långt från sporthoj du kan komma. Massiv, rejäl, överdimesionerad, låg effekt men mycket vrid.

Vincent Black Shadow. Smaka bara på namnet. Och den levde upp till det.

Monark 80 TS. En vääldigt våt dröm 1970 för oss som önskade oss en 50 SS