Såg ni det programmet ikväll? Det handlade om människor som kommit igen trots att de råkat ut för en invalidiserande olycka. Jag har träffat många som från en sekund tll en annan råkat ut för det här. I viss mån gäller det för mig, jag trodde inte att jag skulle börja använda rullstol då jag la mig på operationsbordet i juli 2006.

Det klokaste av allt i programmet sa en kille från Lund som fått en så hög ryggmärgsskada som möjligt. Han andas med respirator och har två assistenter dygnet runt som blixtsnabbt kan rycka in o till exempel huvudet skulle falla åt sidan.

Hnn sa ungefär att – Om jag får välja mellan att kroppen inte fungerar eller att huvudet inte gör det väljer jag lätt kroppen…

Det var insiktsfullt, tycker jag….

Våra uttrycksmöjligheter är närmast oändliga i det samhälle vi lever i. Du kan engagera dig politiskt, skriva insändare, fejsbooka, twittra, skicka SMS o bilder kors och tvärs, skriva engagerande bloggar (möjligen med undantag av den här ?). Men har vi kanske sprungit in i någon form av uttrycksmässigt Moment 22 ur den synpunkten att allt är tillgängligt men ingen orkar reagera?

Jag känner själv hur jag inte längre blir engagerad som förr. Men ett par tre upprördheter om dagen blir kanske för mycket?

Men i det extrema informationsamhälle vi lever i kommer det inte att bli mindre. Det vi får göra är att bli bättre på att sålla och välja våra strider. Samtidigt som vi måste kunna skapa lättsamma och roande kommunikations-substanser (nån som begriper? Det gör jag knappt själv…) för att locka fram ett leende.

Det behövs inte mycket för att min fantasi ska löpa amok. Igår berättade en notis om hur ungdomar i Örebro mött en ålderdomligt klädd, konstig, kvinna som beskjutit dem med metallskodda träpilar.

Mer behövdes inte…

Genast minns jag rövarhistorierna i "En ding ding värld" om figurer frå forna tider som plötsligt dykt upp i nutid.

Tidningen jag nu nämner tog det mesta från "World weekly news" som bland annat berättade att "the swedish parlament" satt in genomskinliga golv så att män kunde se under kvinnors kjolar. Då förstår ni trovärdigheten.

Lika bajat kunde jag inte låta bli att släppa fram den kittlande tanken lite. Kanske är hon en krigare från tusentalets taiga som brutit genom tidsbarriären på något sätt?

Så har ni en sanslös myt ni känner att ni vill lura på någon, kontakta mig…

På bilden härovan ser ni hur en lastbil ska se ut. Inga tjafsfinesser som servo och synkade lådor, Inget överdrivet säkerhetsnit som ABS-bromsar och airbag (jag kör ju lastbil, för tusan, så vem vinner om vi krockar?). Det bränsle den suger i sig enorma mängder av har den gjort sig förtjänt av  och partiklarna som vräks ur skorsteten kan fotgängarna lätt snyta ut då de kommer hem, så de är helt oskadliga. Justerbara säten är för mesar, en förarplats ska heta "bänk" och göra skäl för den beteckningen.

Föraren är alltid en man i 30-årsåldern med skinnjacka och keps i samma material. Gärna med dagens 20:e Bill glödande i mungipan. En halv ring falukorv och två öl rullar runt på golver och kommer att bli hans lunch och färdskrivare och sånt tjafs ligger ännu långt fram i det avlägsna 60-talet.

Sådär såg min bild av lastbilslivet ut då jag var fem. Det stod en liknande volvobil i ett grustag längs vägen upp till Gransele, där vi siskade, och med maxinal tur kunde det bli en kort paus och lite låtsat körande för mig vilket var lyckan!

Jag trodde förr att USA var ett sådant där land som andra lånade pengar av ur deras väl tilltagna kassa. Men så är det inte alls får vi nu veta. Om de inte hade fått höja sitt lånetak hade väl konkursen varit nära. Visserligen är det kopplattill ett sparpaket på 1000 muljarder dollar. Men riktigt vad ska de spara på utöver försvaret, med den lilla offentliga sektor de har?

Jag är rädd att det är de sämst ställda som kommer att bli de som får rädda landet genom ännu sämre levnadsförhållanden.

Det som verkar ofattbart är det totala motståndet för skattehöjningar. Det verkas som skattefinansiera verksamhet är ett eldrött skynke främst för republikanerna.

Det är bara att konstatera att de flesta av oss gör som amerikanerna i vår privatekonomi. Vi höjer lånetaket lite och försöker spara en aning. Tjo!!!