Min inställning till idrott är minst sagt kluven. Det skulle aldrig falla mig in att se en hel hockeymatch på tv. Men nog var jag en av de som kämpade till mig biljetter 1987? då Löven tog SM guld. En fantastisk upplevelse för övrigt!

Själv åkte jag skridskor från mittlinjen mot målet en gång men strax innan jag skulle lura målvakten blev uppgiften mig övermäktig och jag föll. Helt av egen kraft utan att någon motstpåndare var i närheten. Undrar var de var, forresten???

Fotboll är det lika illa med MEN jag tittar gärna på en match live en vacker sommarkväll. Och jag har ätit middag med VM laget från 1974.Och intervjuat Ralf Edström. Och dessutom spelat en handfull matcher som junior. Till och med som proffs…Ja, övergångsumman från Bäsksele IK till Latikberg var inte i Zlatanklass, om den ens existerade. Men tränarn hämtade oss i alla fall så vi slapp cykla.

Friidrott samma sak. De får "hopp å sprätt" bäst de vill. Samtidigt har jag varit med i arrangörsstaben vid två Gång SM, i Västerås och Mörbylånga och haft väldigt trevligt.

Så visst är jag lite inkonsekvent, eller hur???

OK, mina vänner. Då tänker jag prata lite om döden…

Jag sökte på Volvo PV på Blocket häromdagen. Och en blandad flora av gamla volvobilar passerade på datorskärmen. Allt från fyrfärgade exemplar, nedsjunkna bakom en ladugård för 1 500 till ofattbart fina Sport -66or för 95 000.

Själv tyckte jag att 1 500 var rätt kurs då jag köpte min 57a i mitten av 70-talet. Den var då customiuserad med grönmetallic lack, 100 + ratt och svartröd inredning.

Kanske kan man räkna de mängder av plastringar från flaskor med OKs billigaste olja som doldes under ventilkåpan som encustomdetalj…

Med den upplevde jag min första bilvinter. Oftast kraftigt sladdande, hela rakan jäms med AMU skulle det minsann vara bredställ då vi var ute på lunchen. Vilket ibland höll på att sluta illa då damerna som gick AMU kurs också var ute och promenerade och ibland fick kasta sig i skydd!

Hans-Ove hade en 64a som även den var grön. När han vid ett tillfälle bytte ut orginalratten mot något sportigare väckte detta reaktioner hos pappan som var ovan vid såna fjantfasoner. Enligt historien rusade den teatraliskt lagde pappan in till en samåkande jobbarkompis en tidig vintermorgon och utbrast: "Kom ut och titta, pojkfan har satt in en leksaksratt i bilen", med darrande stämma…

Så småningom blev min PV stående då jag köpte en Ford Fairlane och skänktes så småningom bort. Numret tillhör numera en Mercedes 1991 som bor i Åkersberga…

Jag har retat mig lite på att förra inlägget var slarvigt korrläst. Bättring utlovas. Då jag pluggade var korrekturläsning ett särskilt ämne och det var en speciell yrkesgrupp som höll i detta. Nu tror jag ofta att journalisterna korrläser själva vilket känns lite konstigt då jag alltid fått lära mig att man ska låta någon annan läsa texten. Själv skrev jag gärna "penisonär" i stället för "pensionär" och jag har även hört "varefter kistfan sänktes" på den tiden man refererade begravningar.

Men ibland tog de ut svängarna för mycket då rubriker sattes. Hela Frälsningsarmen stormade upprört in på redaktioinen sedan rubriken förkunnade "Bössor med pengar stals i Vilhelmina" då jag i själva verket skrivit om tomma bössor som stulits.

För att inte tala om då jag hade ett stort reportage från en motormässa och min avsikt var att på den största bilden visa vinnarbilen. I stället hade man lagt in en bild på ett gammalt vrak som var utställt i en monter men behållit min hyllningstext till den "fantastiskt fina" bilen. Måste ha tett sig märkligt för läsarna…

Enda sättet att behålla förståndet i det här samhället är att ibland klarsynt inse att det mesta är ett dårhus!

Inte ens "folket" som kollektiv är riktigt OK bakom pannbenet. Trots att den sittande regeringen gång på gång signalerar massiva förmånsöverföringar till de bäst ställda och intensiv hetsjakt på de svaga älskar vi att rösta på Reinfeldt. Bara det!!!

Det finns många bra Allianspokitiker, särskilt lokalt, men grundideologin är ändå att skutan ska ändra färdriktning bort från de svaga grupperna.

Men även landstinget gör mig vansinnig. Jag har två gångerr anfört klagomål på en räkning jag anser felaktig. Men har inte fått minsta respons utan var tvungen att betala, jag vågade helt enkelt inte vänta. Det handlar om att få ett besked. Hade de ansett att jag ska betala så hade jag förstås gjort det. Teoretiskt kan de rädda sin ekonomi genom att skicka utr en räkning till 200 000 västerbottningar som är helt grundlös. Om du klagar på de 90 dagar du har på dig skiter de totalt i det och du tvingas öändp betala för att undvika grabbarna med brännbollsträ…

Nu får jag sluta med det här trots att det finns hur mycket som helst att uppröras över. Tror inte jag har tillräckligt mycket medicin hemma för att reta upp mig mer. Det behövs mycket blodförtunnande…

Men jag kan konstatera att det positiva fnns i det lilla. I den färstjänstchaufför som häromdagen drog upp rullstolen ända till entrén på jobbet. Och mina två välväxta jobbarkompisar som gjorde samma sak igår. Och till snöröjarna på Volvo som snabbt fixade en rullstolsvänlig uppfart då jag ringde.

Överhuvudtaget till alla trevliga arbetskamrater.

Trevlig trettonhelg!!!

Det låyer kanske om lite fel säsong, men jag kom just på att i år bara måste jag göra en forbollsmatch äran av ett besök. Gärna i de lägre divisionerna en vacker sommarkväll. Höra lagledaras kommmandom til sprlarna, besvikna svordomar då smörpassningen blev en höjdare tre meter över ribban, dricka termoskaffe med hembakt sockerkaka. Ja, insupa atmosfären helt enkelt.

Det har dessutom den fördelen mot hockeyn t ex att det känns enklare att komma åt med rullstol.

Jag tycker det är rätt skoj både att skicka och få julkort. Även vykort förstås, men det är såosannoöikt nuförtiden att man knappt tror att det kan hända.

Annat var det förr i världen. Jag har fått annonssvar per vykort, och även "hotelsevykort" då jag hade slrivit för positivt i vissas ögon pm skotertrafik i en insändare i DN.

Men som sagt julkort är kul. Ja, även elektroniska, och inte minst SMS hälsningar. Fick runt trettio igår vilket väl är ungefär det vanliga på nyår. För övrigt fick även jag ta del av fyrverkerierna igår, jag hittade en bra vinkel där det gick att se en del från vardagsrummet.

Så var det januari – månaden för svält och armod. Jag har i alla fall pengar att köpa den dagliga blodpuddingen för och inga nya och dyra "julklapps-skulder" och det är jag nöjd med. Mínns med viss fasa millennieskiftet som jag och två tjejer skulle tillbriga i Dublin. Tog för enkelhetens skull ett dyrt finansbolagslån på 12 000. Jag undrar hur nycket det blev i slutändan? Det kändes som lånet  växte varje månad.

Nu måste jag göra en expedition till frysen och se vad som väntar till lunchen. Men ha en bra fortsättning så hörs vi!