Kategori: Okategoriserade

Storgatans trafikbelastning är ohållbar! Boende drabbas av hälsoskadliga utsläpp och buller.

Av Nils Seye Larsen, 9 augusti 2020 kl 07:00, 6 kommentarer

Storgatan från centrum och västerut – mellan Västra Esplanaden och Backenvägen – har de senaste åren haft en kraftig ökning av biltrafik och tunga transporter. Storgatan används ofta som genomfartsled mellan de västra stadsdelarna och centrum, i ett växande Umeå är det därför en naturlig följd att trafiken på Storgatan ökar. Dessutom har en hel del nya bostäder byggts och fler är på gång, bland annat vid Brinkvägen och Kvarnvägen.

Men Storgatan är inte gjord för att mäkta med en sådan trafikökning. Redan idag är vägen trång och det finns inte tillräckligt med yta på trottoarerna för att kunna ha separata gång- och cykelleder med tillfredsställande bredd. Det är en äldre stadsdel i Umeå med fastigheter alldeles intill gatan, varav ett flertal är äldre kulturminnesmärkta byggnader.

Trafiken är stundtals så tät med bilar och tyngre fordon att bullernivåerna når långt över acceptabla gränsvärden. Så även utsläppsnivåerna så som bland annat kväveoxid. Detta drabbar inte bara de boende utan även alla verksamheter i anslutning till vägsträckan: Vård- och omsorgsboende, förskolor, hälsocentral, daglig verksamhet, företag, butiker med mera.

Denna trafiksituation är redan idag ohållbar och direkt hälsoskadlig! I takt med att ytterligare nya bostadsområden står färdigställda i området förvärras situationen ytterligare.

I våras blev jag kontaktad av oroliga boende längs med Storgatan som gjorde mig varse om situationen. Jag uppskattar innerligt när invånare kontaktar mig för att uppmärksamma mig om existerande problem, och jag beundrar deras engagemang för den utgår ifrån en omtanke för människorna i området – i synnerhet barnen. Det är med deras hälsa i primärt fokus som jag valt att fördjupa mig i frågan, och det ligger helt i linje med den viktigaste frågan som jag arbetar med politiskt: Den hållbara utvecklingen av Umeå.

Trafiksituationen i Umeå är något som jag varnande lyft vid ett flertal tillfällen i kommunfullmäktige, planeringsutskott, byggnadsnämnd och i vårt budgetsamarbete med Socialdemokraterna. Nu är läget direkt ohållbart på denna del av Storgatan, men jag ser tyvärr en uppenbar risk att detta bara är början. I takt med att Umeå växer så växer även trafiken. Det är därför så viktigt att tänka rätt från början och göra sitt yttersta för att leda över den dagliga trafiken till att allt mer ske med de hållbara färdsätten – gång, cykel och kollektivtrafik.

Det finns all anledning att oroas inför framtiden. Om Umeå lyckas med sitt mål om 200 000 invånare år 2050 och vi fortsätter att resa som idag, så kommer biltrafiken i centrala Umeå att öka med 95 %!

Även om vi lyckas leda över resandet så att andelen resor som görs med hållbara färdsätt (gång, cykel- och kollektivtrafik) går upp från dagens 50 % till 65 % så kommer fortfarande biltrafiken att öka med 35 %. Så vi har ett stort arbete framför oss för att ställa om trafiken så att Umeå förblir en stad med en hållbar livsmiljö.

Det är inte bara för miljö och klimat som biltrafiken och de tunga transporterna måste begränsas. Det är i synnerhet för hälsan. Vi lär oss successivt allt mer om den fara för hälsan som utsläpp och buller innebär. Varje år dör i Sverige 7 600 personer i förtid på grund av luftföroreningar. Med förtid menas att personerna förlorat i genomsnitt 11 levnadsår. Ny forskning från Lunds universitet och Region Skåne visar även att luftföroreningar kan vara mycket skadligare för fostret under graviditeten än vad som hittills varit känt. Som följd av partiklarnas påverkan på moderkakan ökar risken för havandeskapsförgiftning, att barnet blir tillväxthämmat och kan födas för tidigt. Utöver detta innebär tungt trafikerade stadsgator en uppenbar risk för olyckor där fotgängare och cyklister kan drabbas av livshotande skador. Särskilt utsatta är våra barn och unga som växer upp i vår stad.

Det är viktigt att det finns en tydlig plan och färdriktning för ett växande Umeå. Därför är jag en klar förespråkare av att vi försöker hålla oss till den översiktsplan för Umeå som är väl genomförd med ett tydligt fokus på hållbar utveckling. Däri står ytterligare en viktig aspekt gällande trafiksituationen skriven:

Någon fysisk möjlighet att skapa ytterligare körytor för bilar finns inte i de centrala stadsdelarna. Det gäller istället att använda befintligt gatunät så effektivt som möjligt. Därför behöver en större andel av resorna ske med gång-, cykel- eller kollektivtrafik så att fler förflyttningar ryms på samma vägyta. Omställningen av transportsystemet består följaktligen till stor del av att skapa utrymme och framkomlighet för dessa transportsätt.

Sträckan mellan Va Esplanaden fram till Kvarnvägen är enligt den fördjupade översiktsplanen för centrala Umeå inte markerad som del av huvudvägnätet, ändå har den kommit att bli just det – en huvudväg som används av bilar och tunga fordon som transit mellan centrum och Umeås västra stadsdelar. Detta måste åtgärdas omedelbart för situationen som redan idag är hälsoskadlig riskerar att hastigt förvärras.

Oavsett åtgärd så medför det en begränsning för bil och tunga transporter. Men det är nödvändigt att agera nu. Samtidigt måste förutsättningarna för cykel- och gång avsevärt förbättras och då är det oundvikligt att inkräkta på den vägyta som idag är avsedd för biltrafik. Tillsammans med Vänsterpartiet har vi i Miljöpartiet skrivit en motion där vi vill bygga ut en ”supercykelväg” i öst-västlig riktning från Storgatan väster om centrum och vidare ut till de östra stadsdelarna. Detta är något som även Naturskyddsföreningens cykelgrupp ”Cykelstaden Umeå” förespråkat. När dessutom Byggplanerna med nya bostadsområden på norra delen av Ön, Öst på Stan samt Väst på stan förverkligas så framstår vårt förslag som allt mer viktigt och värdefullt för att väva ihop öst och väst med goda cykelförbindelser.

Det finns även en annan möjlighet att begränsa trafiken längs med den omtalade sträckan där vi använder oss av den internationellt framgångsrika modellen med zonindelning av biltrafik i en stad. Då begränsar man möjligheten för biltrafiken att hur som helst fara mellan olika zoner, istället hänvisas de till huvudleder runt zonerna. I bilden nedan illustreras ett exempel där biltrafik och tunga transporter som ska mellan centrum och Zon A – eller än mer västerut – leds till ”Vännäsvägen” Riksväg 92. De förhindras att använda Zon B som en genomfartsled. Däremot är det fullt möjligt för gång, cykel och kollektivtrafik att fara mellan Zon A och B.

Men då behöver trafikknuten – korsningen mellan Backenvägen och Storgatan förändras och begränsas. Samtidigt måste stomlinjenätet med busslinje 1 fortsatt fritt kunna färdas genom korsningen. Detta förslag krockar dock med den fördjupade översiktsplanen för centrala Umeå då just denna vägsträcka – Storgatan från Kvarnvägen vidare ut längs med Backenvägen – är klassad som en huvudvägled. Det är där jag anser att trafiksituationen för Storgatan frän Västra Esplanaden och västerut är så pass akut att vi behöver agera nu – även om det riskerar att krocka med översiktsplanen.

Situationen är redan idag ohållbar och hälsofarlig. Det är inte nya utredningar av situationen som behövs för all data finns redan. Det är åtgärder som begränsar biltrafiken och tunga transporter som behövs. Åtgärder som samtidigt förbättrar framkomligheten för gång, cykel och kollektivtrafik. Dessa åtgärder behövs – nu!

Ny kärnkraft: Elöverskottet i Sverige slår nya rekord

Av Nils Seye Larsen, 4 augusti 2020 kl 13:46, 1 kommentar

Behöver Sverige ny kärnkraft? Vad beror kapacitetsbristen i Sverige på? Och hur ser framtiden ut – hur klarar vi omställningen till ett hållbart samhälle med kraftigt minskade klimatutsläpp? Om detta handlar min bloggserie ’Ny kärnkraft’.

Del 2

I del ett som publicerades den 1 augusti lyfte jag upp den mediala och opinionsmässiga ingångsvinkeln – som nästan alltid börjar med frågan: Behöver vi ny kärnkraft i Sverige? Vi har uppenbarligen en kapacitetsbrist i södra Sverige som måste lösas. Där lyfte jag den viktiga följdfrågan som alltid borde ställas när vi diskuterar elförsörjningen i Sverige: Vad beror kapacitetsbristen på? Det är denna fråga som jag ska göra mitt yttersta för att besvara i min bloggserie.

I den här delen ska jag fokusera på den svenska elproduktionen. Producerar vi tillräckligt med el i Sverige och är produktionen tillräckligt jämn?

Varje år publiceras två rapporter som är viktiga i det här sammanhanget: Elstatistik från Energiföretagen för året som gått och energiläget från Energimyndigheten inför nuvarande år. I ”Elstatistik för 2019” står det tydligt:

Sverige nettoexporterade 25,8 TWh el under 2019, alla tiders rekord.

Så här har Svensk nettoexport av el utvecklats sedan kärnkraftverket i Barsebäck stänges 2005:

Det är en enorm utveckling som skett de senaste 15 åren vilket klart bevisar att Sveriges elöverskott blir allt större. Det är främst två faktorer som medfört att Sveriges elöverskott successivt ökat: För det första har utbyggnaden av vindkraft i synnerhet men även andra gröna energislag ökat markant. För det andra har vår elkonsumtion minskat.

Sverige skiljer sig dock från exempelvis Danmark då nästan samtliga av våra vindkraftverk är på land medan andelen havsbaserad vindkraft är minimal. I Danmark existerar idag flera större havsbaserade vindkraftsanläggningar. Den stora fördelen med havsbaserad vindkraft är att vindtillförlitligheten är avsevärt större vilket gör produktionen mer stabil och tillförlitlig. I Danmark satsar man nu även fullt ut på lagringsmöjligheter av överskottsel från vindkraft med hjälp av vätgas. Det är ytterst intressant i synnerhet nu när EU beslutat sig för att göra en historisk satsning på vätgasproduktion, lagring och distribution. Även produktion med solceller ökar kraftigt, 53,5 % på ett år (!) men förblir sammantaget en ytterst liten del av vår elproduktion.

Sedan har vi den andra faktorn bakom det allt större elöverskottet: Den minskade elanvändningen i Sverige:

Elanvändningen i Sverige har minskat över tid vilket är ytterst intressant och skulle kunna ge indikation över hur framtiden ser ut. Det fanns en oro att den enorma digitaliseringen i vårt samhälle med en stark ökning av antal datorer, mobiler, paddor och annan elektronik i hushåll och på jobbet, avsevärt skulle öka vår elkonsumtion. Utöver det har den elektrifierade järnvägen utvecklats starkt med en fördubbling av persontrafiken sedan slutet av 90-talet. Även godstrafik på järnväg har utvecklats starkt. Slutligen har vi sett en kraftig ökning av antal elektrifierade fordon de senaste åren om än de står för en liten del av alla fordon totalt. Men i takt med denna utveckling har det även skett stora energieffektiviseringar på olika plan vilket medfört att vi rentav förbrukar mindre el nu än vi gjorde för 20 år sedan! Detta är något som definitivt bör tas i beaktande när vi spånar in i framtiden.

Då kommer vi till en sista fråga som är viktig och det är om elproduktionen är ojämn och svajig. I den elproduktion som vi har idag är svaret nej. Detta då den huvudsakliga elproduktionen i Sverige fortsatt kommer från stabila produktioner så som vattenkraft, värmekraftverk och de befintliga kärnkraftverk vi har idag. Dessutom finns tillfälliga anläggningar drivna av fossila bränslen som snabbt kan sättas igång utifall en akut brist i produktionen uppstår. Möjligheten att successivt fasa ut de två sistnämnda produktionskällorna – kärnkraft och kraftverk som drivs av fossila bränslen – beror på hur snabbt vi kan utveckla lagringsmöjligheter och alternativa miljövänliga produktionsanläggningar. Detta är något som jag kommer att återkomma till i ett senare avsnitt. Men en sak står dock klart: Vi har idag inget behov av ny kärnkraft för att klara stabiliteten i elnätet.

Det som däremot idag är vår stora begränsning vid höga peakar är vårt kraftnät. Sommarens situation i södra Sverige med en plötslig brist på svensk fossilfri el berodde inte på att vi saknade elproduktion i Sverige. I norra Sverige producerades stora mängder överskottsel som inte kunde komma södra Sverige till del utan istället exporterades till Finland. Det är där skon akut klämmer! Om detta återkommer jag i nästa avsnitt.

Det land som vi exporterar mest el till är för övrigt Finland vilket är ytterst intressant. Så här står det som förklaring i ”Elstatistik för Sverige 2019”:

”Bidragande orsaker till den rekordstora nettoexporten är dels den fortsatt svaga kraftbalansen i Finland i avvaktan på starten av Olkiluoto 3…”

Olkiluoto är Finlands stora satsning på ny kärnkraft och denna nya reaktor skulle tagits i bruk 2009. Men 11 år senare har den ännu inte tagits i bruk, och nu hoppas man kunna starta igång den 2021 – 12 år försenad. Den skulle ha kostat c.a. 30 miljarder kr. men beräknas totalt nu landa i 113 miljarder kr! Skenande kostnader och kraftiga förseningar vid bygge av nya kärnkraftsreaktorer i Europa är inget unikt. Detta är något som jag kommer att fördjupa mig i vid ett senare avsnitt.

Så behöver vi bygga ut mer produktion av el i Sverige för att klara vårt lands efterfrågan? Svaret blir självklart nej. Vi producerar redan idag med råge klart över det elbehov som finns i Sverige.

Kapacitetsbristen i Sverige beror inte generellt på att vi saknar elproduktion, utan det beror på något annat viktigt som jag kommer att ta upp i nästa del: Det svenska kraftnätet.

Lika inför lagen? – Nämndemän, opolitiska men politiskt tillsatta…

Av Nils Seye Larsen, 3 augusti 2020 kl 10:46, 5 kommentarer

I Sverige har vi ett system med nämndemän i våra domstolar som står för den folkliga representationen i vårt rättssystem. Det är historiskt naturligt i demokratier med en folklig representation i rättssystem, men hur ”folket” företräds sker på olika sätt i olika länder.

Den folkliga representationen är viktig, men varför ska det gå via partipolitiken?

I ett samhälle där allt färre engagerar sig partipolitiskt och där allt hårdare bedömningar från myndigheter och kommunala förvaltningar leder till rättstvister mellan invånare och offentliga förvaltningar ser jag uppenbara risker med vårt system.

I Sverige är det partierna i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige som föreslår kandidater och väljer dessa. Förr, när många i samhället var engagerade partipolitiskt, fanns en samhällelig bredd i partierna som kunde motivera för den folkliga representationen. Men under decennier har allt färre valt att engagera sig partipolitiskt. Om än man nu kan kandidera till nämndeman även om man inte är medlem i ett parti så måste det fortfarande gå via ett parti som då föreslår en som kandidat. En snårig väg som få väljer.

Det är i synnerhet i tvister mellan myndigheter och invånare som frågan om folklig representation och opartiskhet ställs på sin spets. Ett tydligt exempel är Försäkringskassan som från 2006 och framåt fått tydliga direktiv från politiken om att begränsa kostnadsutvecklingen inom bland annat personlig assistans och sjukförsäkring. Myndigheten gjorde vad politiken bett dem om och har sedan dess successivt skärpt bedömningskraven vilket medfört att allt fler förlorat rätten till personlig assistans eller sjukersättning. Individernas enda möjlighet att få rätt var genom att överklaga besluten som då gick till Förvaltningsrätten.

Antalet överklagan har successivt ökat markant, men det är nästan alltid myndigheten som går ut som vinnare. Endast i 15 % av fallen dömer domstolarna till förmån för individen mot myndigheten. Det går självklart att resonera att det beror på att myndigheterna vet vad de gör. Samtidigt är det inte så enkelt, för exempelvis Försäkringskassan som allt oftare hamnar i rätten har ett väl uppbyggt system med erfarna jurister vilket är en rejäl kostnad som alla individer inte har möjlighet till för att kunna försvara sig i rätten. Dessutom, om politiker stiftar lagar och ger direktiv till myndigheter så blir det märkligt när sedan politiskt tillsatta nämndemän ska bedöma om myndigheten eller individen har rätt. Då måste vi våga ställa oss den viktiga frågan: Är vårt system rättssäkert? Är vi alla lika inför lagen?

När det gäller migrationsfrågor blir det än mer relevant att fråga sig om vi verkligen är lika inför lagen. I en omfattande utredning av Migrationsverket konstaterade man att man funnit brister i 50 % av asylprocesserna. Ändå dömer Migrationsdomstolarna i 88-94 % av fallen till förmån för Migrationsverket. Variationen är i sig märklig och beror på vilken Migrationsdomstol ärendet kommer upp i. I Göteborg ändrades 12 % av besluten till förmån för individen mot Migrationsverket, i Stockholm endast 6 %. Dessutom har man i migrationsprocesser kapat bort en instans – den som motsvarar Kammarrätten. Då återstår bara Migrationsöverdomstolen som endast i ett ytterst fåtal ärenden beslutar att ta upp ärenden för prövning. Det innebär därmed att frågan om vi alla är lika inför lagen när vi ställs i rätten mot en myndighet blir än mer relevant. (Migrationsdomstolar är identiska med Förvaltningsrätter i deras sammansättning, med en domare och tre politiskt tillsatta nämndemän).

Hela processen har fått mycket kritik från olika håll, bland annat i avhandlingen In court we trust. Det finns mycket att säga om processen och jag tycker att Nanna Töcksberg Zelanos debattartikel, ”Rättsäkerheten bara en kuliss på Migrationsverket” väl sammanfattar bristerna i Migrationsprocessen.

Den folkliga representationen är oerhört viktig att värna! Däremot känns vårt system med partipolitiskt tillsatta nämndemän förlegat – i synnerhet när så få av våra invånare är medlemmar i ett parti.

Det skulle vara på sin plats att utreda vårt rättssystem och se hur andra länder säkerställt den folkliga representationen. Till exempel används jurysystem i ett flertal länder där juryn består av en proportionell representation av befolkningen, lokalt eller regionalt. En modell som oftast används för att välja ut juryn är som följer: De är slumpvis utvalda (dock sammanhängande finns en struktur för att sammansättningen är proportionell) och de som väljs ut har en skyldighet att delta. Men antalet och deras befogenhet varierar. Det är dock viktigt att göra en ordentlig analys av vår omvärld för att finna det system som är mest lämpligt, demokratiskt och rättssäkert för oss.

Avslutningsvis: Miljöpartiet har valt sedan tidigare att ge personer utan partipolitisk tillhörighet möjlighet att via oss kunna bli nämndemän. 2019 valde vi i Umeå på ett medlemsmöte de fyra personer som skulle bli nämndemänskandidater för oss. En av dessa är en kvinna som skrev till oss, som inte är med i Miljöpartiet eller något annat parti och som gärna vill förbli partipolitiskt obunden. Hon ville bli nämndeman och valberedningen gick igenom hennes ansökan för att sedan föreslå henne till nämndeman. På mötet valdes hon vilket för mig personligen känns väldigt glädjande.

Sanningen om ’vänsterjournalister’

Av Nils Seye Larsen, 2 augusti 2020 kl 13:34, 5 kommentarer

I veckan gick Anders Ågren (M) ut med en bloggartikel om att Sveriges journalister är vänstervridna. 30 % av journalisterna skulle rösta på Vänsterpartiet, 70 % sammantaget på antingen S, V eller Mp. Detta bekräftar enligt Ågren bilden av att den svenska journalistkåren är mycket vänstervriden vilket ger en opinionsmässig slagsida åt vänster.

Han hänvisar till en artikel i SVD som publicerades den 25 juli och som har fått en stor spridning på sociala medier, bloggar och högerextrema ”nyhetskanaler” som Fria Tider, Nordfront, Nyheter Idag, m.m. Denna ”artikel” är dock ingen vanlig nyhetsartikel som Ågren och de ovan nämnda högerextrema fake news kanalerna försöker ge sken av. Det är en gästledare i SVD – som är tydliga med deras ideologiska färg: Obunden Moderat.

Den är skriven av Carl-Vincent Reimers, projektledare för Näringslivets Medieinstitut som finansieras via tankesmedjan Timbro av Svenskt Näringsliv. Carl-Vincent är även politiker för Liberalerna och har i tidigare artiklar vädrat sin kritiska syn på Public Service (bl. annat i artikeln ”Till och med Macron reformerar Public Service”).

Det blir aningen märkligt när en öppet högerpolitiskt vinklad artikel framställs som en objektiv nyhet, i synnerhet när dess mål är att framställa svenska journalister som ”vänstervridna”.

Lägg därtill att ”nyheten” i SVD den 25 juli i år handlar om en forskningsrapport som publicerades 2019…

Forskningsrapporten har varit starkt kritiserad. Det var bara ungefär en procent av Sveriges alla journalister som svarat på forskarnas enkät. 95 % av de journalister i Sverige som fått enkäten valde att inte besvara den. Det väcker frågor om både enkäten och dess underlag. I en artikel säger journalistikprofessorn Sigurd Allern från Oslo universitet:

– Det synes jeg er oppsiktsvekkende høyt. Jeg ville normalt sagt at slike undersøkelser ikke burde blitt publisert, fortsetter han.

I ett inlägg på facebook skriver journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert:

Just nu pågår återigen en diskussion om huruvida journalisters partisympatier påverkar journalistiken. Jag välkomnar alltid diskussioner om journalistik och journalister, men en repris på just det här är ganska tröttsamt eftersom diskussionen inte bygger på fakta, forskning eller trovärdigt underlag.

Förutom ovan nämnda kritik om att forskningsrapporten bygger på mindre än 1 % av Sveriges journalister lyfter hon även upp en annan viktig sak: Det finns idag ingen forskning som visar på samband mellan vilket parti en journalist röstar på och den bild som ges i nyhetsmedier. Tvärtom, i en utförlig svensk forskningsrapport – Kampen om mediebilden, utförd av Institutet för Mediestudier – där man valt att fokusera på media under valrörelsen 2018, konstaterade man följande:

”När det gäller behandlingen av partierna och regeringsalternativen är det viktigt att komma ihåg att tidigare forskning tydligt visat att vem som gynnas och missgynnas skiftar, både mellan olika medier och olika valrörelser (Asp & Bjerling, 2014). Eftersom den mer gynnsamma bilden av Alliansen är generell över mediegrupper finns det inget som tyder på att den skulle vara ett uttryck för politisk partiskhet. Än mindre ger resultaten stöd för att nyhetsjournalistiken skulle vara vänstervriden.”

Något som däremot är klart oroväckande men som inte nämns av vare sig Anders Ågren, Carl-Vincent och Näringslivets Medieinstitut eller den forskningsrapport som de hänvisar till, är ägarkoncentrationen av svensk media.

Ägarkoncentrationen inom dagspressen fortsätter att öka. Inom själva ägarkoncentrationen är en av de viktigaste strukturella medieförändringarna under 2000-talet den ökande andelen stiftelseägda tidningskoncerner. Dit hör Mittmedia, Gota media, NTM och Sörmlands media, samtliga ägda av stiftelser med liberal eller moderat inriktning. Enligt medieforskaren Staffan Sundin expanderar koncernerna för att överleva med målet att fortsätta få ut sitt politiska budskap.

Det farliga med inlägg som Anders Ågrens och Carl-Vincents artikel är att de har två viktiga syften:

Måla upp en felaktig bild av att svensk media är vänstervriden
Så frön av tvivel mot våra etablerade nyhetskanaler – i synnerhet public service – för att legitimera för att de bildar egna ”nyhetskanaler” – så som exempelvis Moderaternas ”Nyheter i Västerbotten”.

Det sårar tilliten till fundamentet för vår demokrati: Objektiv Media granskar makten och oss politiker. Vi som politiker ska inte börja agera som ”journalister” med egna mediekanaler – och journalister ska inte börja agera partipolitiskt för att påverka makten i eget syfte. Rubbar vi denna balans är vi farligt ute.

Som politiker och miljöpartist är jag van att bli granskad. Ett flertal gånger har jag känt att vi blir felaktigt uthängda av media, att ”skandalartiklar” i syfte att såga trovärdigheten för Miljöpartiets företrädare får större fokus än den politik vi rent faktiskt bedriver. Men det ger mig ingen rätt att börja starta egna propagandakanaler som jag snillrikt utformar som en ”sanningens” eller ”verklighetens” nyhetskanal.

Självklart ska media och journalister granskas, så även ägarna bakom mediekoncernerna. Men inte av oss politiker eller stiftelser med tydliga politiska ändamål.

Det är ytterst viktigt – för vår demokrati – att vi värnar tilliten till de etablerade nyhetskanaler vi har, såväl lokalt som nationellt. Att vi har en tillit till yrkesgruppen av utbildade journalister. När kampen om demokratin hårdnar hamnar media ofta i frontlinjen. Då är det en skyldighet för alla som vill värna vår svenska öppna transparenta demokrati att stå upp för objektiv journalistik och de etablerade nyhetskanaler vi har.

Ny kärnkraft: Kapacitetsbrist i Södra Sverige.

Av Nils Seye Larsen, 1 augusti 2020 kl 07:30, 5 kommentarer

Del 1

Behöver Sverige ny kärnkraft? En stabil elproduktion med låga utsläpp – åtminstone när elen produceras? Vi har ju kärnkraft i Sverige sedan mer än ett halvt sekel och produktionen har varit både stabil och olycksfri. Kärnkraften har varit viktig i vår industriella utveckling och en trygg tillgång i vårt välutvecklade välfärdssamhälle.

Men kärnkraftverken är till åren kommen och i stadigt behov av ökat underhåll. Ett kärnkraftverk har redan stängt för gott och framtiden för de övriga är oviss. Under de senaste åren i södra Sverige har utveckling av industrier och nyetablering av företag med produktion riskerat att begränsas på grund av att vi har en kapacitetsbrist i söder. Så i somras startade tillfälligt oljekraftverket i Karlshamn.

Och så ska vi i allt detta ställa om med mer tåg, elbilar, elflyg och digital teknik…

Hur blev det så här? Hur löser vi problemet?

Så låt oss återgå till den första frågan nu när problemet är beskrivet. Behöver Sverige ny kärnkraft? Många skulle idag svara ja och det förstår jag fullt ut – för det låter logiskt.

Men om jag ställer följande följdfråga: Vari består kapacitetsbristen? Då blir det genast mer invecklat och svårare att besvara. Men detta råkar vara den absolut viktigaste frågan om vi vill komma till bukt med de problem vi har i Sverige.

Låt mig ta ett exempel: Du pendlar regelbundet långa avstånd i din bil mellan hemmet och ditt jobb. Med åren tar resan allt längre tid och det här börjar bli ett problem. Du kommer allt oftare sent till jobbet, kvällsmaten där hemma lagas och käkas allt senare, du hinner inte längre skjutsa barnen till deras fritidsaktiviteter och får allt oftare tacka nej till tillställningar som du annars så gärna skulle velat delta på.

Vad är den första frågan du ställer dig; ”Dags att byta till en ny bil med lite mer kräm i?” Det är inte alls säkert, för det beror ju helt och hållet på vad problemet är som gör resan allt långsammare. Börjar vägen bli dålig? Har de sänkt hastigheten? Sitter du fast i vägarbeten? Börjar det bli trångt och trafikerat på vägen? Det låter rätt så självklart att vi ställer oss dessa frågor innan vi ens börjar tänka tanken på att investera några hundra tusen kronor i en ny bil.

Borde det då inte vara lika självklart för oss politiker att ställa oss sådana frågor – innan vi plöjer ner X antal miljarder kr i nya kraftverk?

Vad jag vill komma till är att debatten börjar i fel ände när den första fråga vi ställs inför är: ”Behöver vi ny kärnkraft?”

I den här artikelserien går jag igenom de viktiga frågor som vi behöver ställa oss och fördjupa oss i och förstå vilka problem som elförsörjningen i Sverige har i nuläget och står inför framöver.

Del 2: Svensk elproduktion – producerar vi för lite eller är produktionen för ojämn? Var klämmer skon?
Del 3: Det svenska kraftnätet – kapacitetsbrist, oklart ansvar, bristfällig investering och försenade ”infrastrukturfiaskon”
Del 4: Ny kärnkraft – vad kostar det? Hur lång tid tar det? Och kan ny kärnkraft vara ekonomiskt lönsamt?
Del 5: Det politiska spelet – ny kärnkraft en taktisk fråga. Vem vinner på att driva frågan om ny kärnkraft?
Del 6: Framtidens kraftnät, elproduktion och elkonsumtion – utmaningar och möjligheter?

Jag har tidigare skrivit om den svenska kapacitetsbristen och framtiden för svensk kärnkraft. För dig som vill läsa dessa artiklar finner du dem längre ner. Jag vill även rekommendera en mycket välskriven djupgående artikel från DN, samt ett flertal debattartiklar som är skrivna av olika experter i ämnet (jag vill tacka min partikollega Nils-Erik Pettersson för hans hjälp med att finna relevanta artiklar):

DN den 11 juli: Elbrist hotar tusentals jobb i Södra Sverige

ETC den 6 juli: Experten: Därför behövs inte kärnkraft

DN 23 maj: Kärnkraft inte nödvändigt för ett fossilfritt Sverige

DN 27 maj: Kärnkraft eller inte kärnkraft – det är inte frågan

DN 3 juni: Osakligt påstå ny kärnkraft är nödvändigt

Flera av dessa artiklar är låsta men i min artikelserie här kommer jag successivt att ta upp mycket av det som beskrivs i dessa artiklar.

Det är dags att gå till botten med den svenska elförsörjningen. Det är nödvändigt för det hjälper oss att besvara den fråga som regelbundet debatteras i media: Behöver vi ny kärnkraft i Sverige?

Mina tidigare artiklar i frågan:

Ny kärnkraft löser inte vårt största problem – elnätets kapacitetsbrist

Kärnkraft för en dag

5,1 % – Stödet ökar för Miljöpartiet

Av Nils Seye Larsen, 30 juli 2020 kl 07:00, 1 kommentar

Det har varit relativt lugnt med opinionsmätningar under juli, sommaren är här och även opinionsinstituten behöver semester. Två undantag är Demoskop (11 juli) och Sentio (16 juli). Dessa mätningar har tydligt präglats av det politiska spelet om Sveriges migrationspolitik.

Miljöpartiet valde att stå fast vid vår linje – där vi är redo att ta ansvar för en långsiktigt hållbar migrationspolitik som fortsatt förmår att vara humanitär, rättssäker och följa de internationella konventioner som vi förbundit oss till. Väl medvetna om att opinionsvindarna vänt där allt fler nu förespråkar en restriktiv migrationspolitik, valde vi ändå att stå fast vid vår ideologiska humanitära och solidariska grund.

Detta verkar ha uppfattats positivt av våra väljare då demoskops mätning såväl som Sentio indikerat ett ökat stöd för oss i Miljöpartiet.

I Sentios julimätning ökar vi markant till 5,1 %. Dessutom har flera distrikt har rapporterat att de fått en tillströmning av nya medlemmar vilket är oerhört glädjande!

För mig kändes det viktigt att vi vågar stå fast vid vår ideologiska värdegrund. Och det tror jag har uppskattats av vår väljarbas. Det visade också utåt något som internt har känts så självklart: Vi är inte ett enfrågeparti som lägger all fokus endast på klimat & miljöpolitik. Vi har en grön ideologisk grund som genomsyrar all vår politik -även inom skola, välfärd, omsorg, arbetsmiljö, företagande, m.m.

Det är viktigt att vi fortsätter visa vår politiska bredd. Ett regeringsdugligt parti som tar ansvar för Sverige samtidigt som vi står trygga i vår ideologiska grund. Ett parti med en klar vision för framtiden som agerar nu för att rusta vårt samhälle för de utmaningar och hot som vilar i horisonten. Ett parti som ställer om, moderniserar och utvecklar vårt samhälle.

I det politiska spelet var det alldeles uppenbart att Moderaterna var på offensiven. Deras svängning mot SDs migrationspolitik i kombination med deras försök att utmåla oss som ett extremt parti, en ”grön elefant” som Socialdemokraterna är beroende av.

När man tänker efter, hela Ms resonemang är så långsökt av flera skäl:

M tvingade S att förhandla bakom lyckta dörrar med spillrorna av forna Alliansen. Vi stängdes utanför. Att förhandlingarna bröt samman beror uteslutande på att parterna i rummet misslyckades med att uppnå ett resultat. Det är ett misslyckande som de själv får ta på sig.
Det var alldeles uppenbart att M inte ville nå en överenskommelse, något som bekräftas av de andra i rummet – C, S och L. Varje gång S gick M till mötes dök ständigt nya krav från M upp. Deras enda mål var att bekräfta deras påstående: Att S sitter i knäna på Mp.
För 9 år sedan meddelade Moderaterna stolt att de nått en migrationspolitisk uppgörelse med Mp – för att stänga ute det som man då uppfattade som extremt: V och SD. Vi tog vårt ansvar då, och fick självklart ge efter på ett flertal viktiga punkter. Men målet var viktigare för oss: En bred politisk uppgörelse som tog ansvar för Sverige – samtidigt som högerextrema krafter stängdes ute. 2015 tog vi ansvar igen och gick med på den tillfälliga asyllagen och gränskontrollerna. Vi tvingades givet den rådande situationen göra ett rejält avsteg från vår ideologiska grund vilket straffade oss rejält i både tapp av röster och medlemmar. Men vi gjorde det för att vi tar ansvar. Så vem är egentligen extrem? Och vem vänder kappan efter vinden? Från Reinfeldt till Kristersson har mycket hänt…

För Socialdemokraterna är det ett svårt läge. Socialdemokratin är en solidarisk och humanitär rörelse. Samtidigt har opinionen kraftigt svängt hos Socialdemokraternas väljarbas. Därför är detta en fråga som Socialdemokraterna troligtvis skulle vilja ha fått avklarad så snart som möjligt. Jag kan därför förstå att man gick med på att förhandla separat med M, C, L och Kd. Men tyvärr gick det inte hem, utan det slutade med att Moderaterna fick det hela dit de ville.

Så då borde väl Moderaterna ses som de självklara vinnarna? Tyvärr inte. De ökade lite, Kd backade lite. Den stora vinnaren visade sig vara – SD. Det borde inte komma som en överraskning för Moderaterna. För varje gång de närmat sig SDs politik så har de måhända gjort ett litet kortsiktigt hopp i opinionsmätningarna för att så småningom falla tillbaka. Varje gång de på detta vis givit legitimitet åt SDs politik har resultatet långsiktigt blivit detsamma: SD växer och växer. Moderaterna är inte längre Sveriges näst största parti.

Rikshems ”renovräkning” i Umeå har blivit en riksnyhet

Av Nils Seye Larsen, 28 juli 2020 kl 10:00, 3 kommentarer

I söndags kunde vi i DN läsa om hyresgästerna på Mariehem som drabbats av ett oacceptabelt tillvägagångssätt från Rikshem för att renovera lägenheter i syfte att maximalt höja hyrorna och därmed öka värdet på deras fastigheter.

Hade det varit en engångsföreteelse så hade man kunnat som Rikshem prata i termer av att det blivit ”olyckligt”, ”dåligt kommunicerat” och att de ”tar lärdom av det som skett”. Problemet är att det just inte är första gången som Rikshem beter sig så. Ett väldigt uppmärksammat fall gäller deras renoveringar av fastighetsbeståndet i området Gränby i Uppsala. Förutom att det gällde klassiska miljonprogramshus vilket bara det är likt situationen i Umeå, så är det hela konceptet och tillvägagångssättet som är slående likt.

Då tilldelades de som följd av renoveringen i Gränby det föga smickrande Svenska Greenwashpriset (år 2015). Samma år tilldelades Rikshem en annan utmärkelse – European Property Investment Awards för Sverige – för att ha haft högst totalavkastning av svenska fastighetsbolag. Gränby var ett av renoveringsprojekten som betalade sig mer än väl – för något som sedermera kommit att kallas för renovräkning.

Vad som gör det så anmärkningsvärt är att Rikshem ägs av – 4e APfonden och AMF.

Vad är det egentligen som hänt på Mariehem? De äldre fastigheterna köptes upp av Rikshem 2017. Det fanns en hel del renoveringsbehov, bland annat av de gamla fönstren som började dra kallt, fasader som var slitna, m.m. Dock hade den tidigare fastighetsägaren i ett flertal av lägenheterna redan gjort vissa mindre renoveringar – vitvaror som bytts ut, samt en del som gjorts i vissa badrum.

Initialt verkar Rikshem inte särskilt intresserade av att renovera trots efterfrågan av hyresgäster. Till slut har en del hyresgäster tröttnat och på egen hand rustat upp sina lägenheter med målning, tapetsering, med mera.

Så plötsligt meddelar Rikshem att de ska göra omfattande renoveringar av lägenheterna och nu går det väldigt fort. Men det är inte det nödvändigaste så som fönster och fasader som Rikshem vill renovera – utan badrum, kök och hall. Ny planlösning, klinkers och golvvärme, nya vitvaror. Och så kommer kallduschen för hyresgästerna: Som följd av renoveringarna kommer hyrorna att stiga med uppemot 40-45 %.

Här kommer det intressanta: Med det nuvarande bruksvärdessystemet utgår hyran från lägenhetens bruksvärde. Medan vissa typer av underhåll och renovering inte anses nämnvärt höja bruksvärdet finns det andra typer av renoveringar som så kallade standardhöjande åtgärder. Dit hör i stort sett samtliga renoveringsförslag från Rikshem. Det gör däremot inte exempelvis fönsterbyten eller fasadrenoveringar. Rikshems renoveringar följer därmed ett tydligt syfte – att maximalt höja hyrorna och därmed värdet på fastigheterna de äger.

Hyresgäster med svagare ekonomi har ej längre råd att bo kvar. Som följd av renoveringen och den därtill medföljande chockhöjningen av hyran tvingas de lämna deras lägenhet och flytta ut. Därav termen renovräkning.

Men det är inte enbart de omstridda renoveringarna som är beklämmande utan även deras metoder och bemötande av hyresgästerna. Korta förvarningar, information under under jul- och nyårsledigheten, påtryckningar vilket medfört att många hyresgäster känt sig tvungna att göra ett snabbt val: Godkänn avtalet och gör lägenheten tillgänglig för renoveringar, eller säg nej och ditt fall far till Hyresnämnden för prövning. Informationsmöten där väktare stått i ingången och där dörrarna stängts för media.

Ytterligare en beklämmande aspekt rör miljö- och hållbarhet. På Rikshems hemsida finns bolagets policymål om välfungerande och långsiktigt hållbarhetsarbete.

”Vi ska inom ramen för vår verksamhet bidra till FN:s globala mål för hållbar utveckling”, står det på Rikshems hemsida. Vid ett informationsmöte ställde sig en hyresgäst upp och sade något så talande för situationen:

”Hur kan ni kalla det hållbart och energismart att inte byta ut de dragiga fönstren – som är det som verkligen behöver åtgärdas i lägenheterna – men sätta in golvvärme, som vi dessutom ska betala för eftersom det går på vår hushållsel?”

Lägg därtill att Rikshem vill göra samma på Mariehem som man ur miljösynpunkt varit hårt kritiserade för i Gränby, Uppsala. I motiveringen till deras utmärkelse som årets greenwash:

Genom att i renoveringen riva ut fungerande köksinredning istället för att renovera dem går de emot sin egen miljöpolicy.”

Det är mycket som är anmärkningsvärt med Rikshems agerande. Men de är inte ensamma.

För hyresrenoveringar av fastigheter i miljonprogramsområden håller på att bli big business. Billiga fastigheter i inköp som snabbt ökar i värde som följd av renovräkningar drar till sig internationella riskkapitalbolag. Blackstone, tyska Vonovia, med flera. Det är klart oroväckande.

Jag kan starkt rekommendera den artikelserie som DN nu har gällande den svenska hyresmarknaden:

Hyresgäster ofta förlorare i striden om renoveringar

Tidigare FN-sändebud chockat över svensk bostadspolitik: ”Lägenheter har blivit en plats att parkera kapital”

Nu genomförs en namninsamling för att stoppa Rikshems renovräkningar i Umeå och Sverige vilken hittills skrivits under av nästan 800 personer. För dig som vill läsa mer om namninsamlingen kan du klicka på följande länk:

https://www.mittskifte.org/petitions/stoppa-rikshems-och-pensionsfondernas-renovrakningar-i-umea-och-sverige

Avslutningsvis: Till slut valde meddelade Rikshem att de även nu kommer att genomföra fönsterbyten i deras renovering på Mariehem. Det innebär dock att hyran höjs med 127 kr. Samtidigt har Rikshem meddelat att de kommer att ge en hyresrabatt de första fem åren på 127 kr.

Glädjande om Reko-ringen i Umeå!

Av Nils Seye Larsen, 27 juli 2020 kl 21:49, Bli först att kommentera

Reko-ringen är ett fantastiskt koncept där en direktlänk skapas mellan matproducenter och konsumenter lokalt. Det har successivt spridits över hela norden och är populärt även här i Umeå. I en facebookgrupp med över 13 000 medlemmar förhandsbeställs varor, sedan möts konsumenter och producenter för samordnad varuutlämning varannan vecka.

Reko-ringen spelar en viktig roll för våra lokalproducenter och jag hoppas innerligt att Reko-ringen kan få fortsätta utvecklas och växa.

Det är ett relativt ungt koncept som är innovativt där sociala medier används för att knyta ihop kunder och producenter. Samtidigt är det utmanande för både regelverk och klassisk handel. Det var sorgligt att få läsa om polisanmälan, men nu känns det oerhört glädjande att förundersökningen lagts ner. Samtidigt lär det inte vara första gången som nya innovativa koncept som främjar såväl lokalhandel som miljö – delningstjänster och cirkulär ekonomi – hamnar i kläm i det regelverk som successivt under decennier byggts upp.

Dessa initiativ är dock oerhört viktiga i omställningen till ett hållbart samhälle och i vår väg bort från klassisk slit- och slängkonsumtion med långväga transporter mellan produktion och konsumtion. Det är därför viktigt att vi tar detta och andra exempel där goda initiativ stöter på patrull i byråkratiska regelverk – för att ta lärdom och öka flexibiliteten och anpassningsbarheten i våra regelverk och traditionella handelsstrukturer.

Jag önskar Reko-ringen i Umeå all lycka framöver i deras arbete med att knyta lokala band mellan konsumenter och våra ovärderliga lokala jordbrukare!

Dödshjälp – En svår fråga som behöver utredas.

Av Nils Seye Larsen, 16 juli 2020 kl 11:28, 1 kommentar

I förra veckan skulle svårt ALS-sjuka Per Maritz ha dött, 64 år gammal. Men pandemin satte stopp för hans resa till Schweiz och dödshjälpsorganisationen Dignitas. Vid lunchtid i tisdags avslutade han istället sitt liv i sitt hem genom att dricka en dödlig dos starkt sömnmedel som han fått utskrivet av sin läkare. Läkaren är nu polisanmäld och kan förlora sin läkarlegitimation.

I Sverige är dödshjälp förbjudet, vare sig det är assisterad dödshjälp som i detta fall eller eutanasi som exempelvis Dignitas i Schweiz utför.

Miljöpartiet har länge varit ensamma om att driva frågan om att tillsätta en utredning om dödshjälp, för det är en svår fråga. Nu stödjer även Liberalerna detta, och några andra partier har börjat utreda detta internt i deras parti.

Det är ingen enkel fråga. Många avvägningar och förtydliganden behöver göras – såväl etiska som juridiska. Det känns därför helt rätt att utreda frågan ordentligt.

Exemplet med ALS-sjuka Per är intressant. Just ALS är en fruktansvärd sjukdom med en plågsam nedbrytning av kroppen och en dödlig utgång. Jag har träffat flera personer med ALS som inspirerat mig något enormt i deras acceptans inför deras svåra läge, samtidigt som de fortsatt att kämpa så långt det går – tills livsklockan slutligen tickat sitt sista slag.

Det är definitivt inte alla med en så svår, obotlig och smärtsam sjukdom med dödlig utgång, som känner en vilja att avsluta sitt liv kontrollerat innan sjukdomen en dag till slut gör det. Men för dem som absolut vill detta finns idag endast alternativet med ett eget självmord, eller att boka in sig på en ”dödsklinik” utomlands.

Men det finns unika situationer och kontexter som är svåra. En dag fick jag se en dokumentär om en person i Sverige som grund av en olycka var gravt funktionsnedsatt – långt värre än jag. Ingen känsel eller rörelseförmåga från nacken och ner. Däremot medförde skadan svåra konstanta nervsmärtor. Efter flera år i livet var han fast besluten om att han nu ville avsluta det. Han förklarade i dokumentären hur han såg på det hela: En tacksamhet för de många goda år han haft i livet. Men det tillstånd som han nu permanent befann sig i var outhärdlig. Så det var dags att göra det som ändå förr eller senare skulle ske: Avsluta sitt liv. Han hade bokat in sig på en dödsklinik utomlands och man fick följa hans resa till slutskedet.

Just det där med att så innerligt vilja avsluta sitt liv men inte själv kunna utföra det på grund av att man rent fysiskt inte kan är ett svårt dilemma. Vem ska då utföra det? Anhöriga, läkare eller någon specialklinik?

En annan viktig aspekt rör just risken för att dödshjälp sker i en kontext där det råder minsta tvivel om att det faktiskt är individens högsta önskan. Att någon annans vilja kanske kan ha spelat en roll. Där är sådana situationer som till varje pris måste undvikas.

Även när det gäller läkarens etiska roll är det en svår fråga. En läkare ska rädda liv – så långt det går. Vem ska nu plötsligt vara beredd att medvetet avsluta det i förtid?

Jag har själv inte svar på dessa frågor. Just därför vill jag att de ska utredas. Vissa vill kategoriskt stänga dörren för att man ”tycker” att all dödshjälp är moraliskt fel – oavsett situation eller kontext. För mig känns ett sådant kategoriskt ställningstagande oetiskt och främmande.

Kraftig minskning av plastpåsar – skatten är en framgång!

Av Nils Seye Larsen, 14 juli 2020 kl 15:39, 2 kommentarer

Enligt Håll Sverige Rent och deras årliga ”skräprapport” så är en majoritet (59 %) av Sveriges befolkning positiva till den nya skatten för engångspåsar i plast. Förra veckan fick vi äntligen de första siffrorna på hur skatten har slagit ut, och det står nu klart att antalet engångspåsar i plast som konsumeras har minskat kraftigt.

På två månader har kunderna förändrat sitt shoppingbeteende dramatiskt. Försäljningen av plastpåsar har mer än halverats sedan skatten på plastbärkassar infördes.
– Det som är intressant är att vi kan se ett ändrat kundbeteende. Kunderna tar med sig något att bära i, säger Helena Esscher, presschef på Coop till SVT.

Miljöpartiets politik har bevisligen haft precis den effekt som vi hoppats på, vilket är väldigt bra för både hav och klimat!

– Vi står inför ett akut miljöproblem där människors hälsa och djurs överlevnad står på spel. Miljoner djur får varje år i sig plastpåsar och mikroplaster vilket är en katastrof, säger Miljöpartiets språkrör Per Bolund.

Även i Sverige är nedskräpning med plastartiklar i naturen ett stort problem. Plast som till slut rinner ut i vattendrag, sjöar och hav. Håll Sverige Rent genomför årligen en ”skräprapport” där de presenterar data över allt skräp som samlas upp i tätorter, parker, naturområden, stränder och vattendrag. Där framgår det tydligt att plast är ett stort problem. Engångsartiklar i plast så som bland annat plastpåsar är bortsett från fimpar och snus det vanligaste skräpet.

Det är inte bara i naturen och haven som engångspåsar av plast gör skada – utan även när de slängs. I Sverige förbränns det mesta av våra plastpåsar. När de förbränns bildar det koldioxid som släpps ut. Det är många påsar som konsumeras i Sverige:

Årsförbrukningen av plastpåsar i Sverige ligger på totalt c.a. 764 miljoner, vilket motsvarar 74 påsar per person och år!

Med vår politik har vi på två månader lyckats halvera mängden engångspåsar i plast – samtidigt som skatten genererar nya intäkter till staten. Miljöpartiet bevisar än en gång att vår politik har effekt. Det är precis den handlingskraftiga klimat- och miljöpolitiken som Sverige behöver.