R:s gamle far är inte kry. De 89 åren tar ut sin rätt och orken tryter. R är där idag och hälsar på. Det är svårt att kunna bo kvar hemma, och de regelbundna fjällresorna med egen bil till paradiset i Gautosjö går inte längre att genomföra. Jag drar mig till minnes det telefonsamtal från honom en senhöstdag för ett par år sedan, sittandes vid köksfönstret i stugan i Gauto, till oss i Sörfors och letar fram den dagens blogginlägg ur gömmorna igen:

Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Han är så lik sin son.

Silhuetterna av fjällen Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras ligger som ett pärlband för hans synfält. Detta är det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och stigarna. Där han vandrat i sin krafts dagar. Den plats  som han älskar. mer än någon annan. Han brukar beskriva hur solen "rullar" som ett glödande klot utför Svaipas horisont

Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Det är höst, både i almanackan och i hans liv. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa här och nu – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.