Ingos äventyrArkiv - Inlägg från november 2009 | Västerbottens-Kuriren

Tja, ett enkelt sätt att beskriva mig är att jag på många områden är "medel" Medelålders(53), medellång, lite drygt medeltung, medelpolitisk, alltså sosse, medelanställd. Jobbar på Volvo och det är väl rätt "medel" i Sverige. Vad som inte är medel är att jag använder rullstol, har träffat min skyddsängel efter den månadslånga koma som följde på en 24 timmar lång operation på Sahlgrenska, fick en stroke som slog ut vänstersidan och lite andra funktioner för precis ett år sedan. Borde alltså vara död några gånger om men verkar leva och trivas riktigt bra. Har ett visst mediaförflutet, och gillar över huvudtaget att fotografera. Har märkt att jag gärna vill blomma ut lite trots att jag numera skriver bara med högern och har förvånansvärt ofta åsikter. Du vet aldrig vad du kan tvingas läsa om i min blogg som blir relativt personlig.

Visar inlägg från November 2009

Furufnatt...

Av Ingemar Wahlström, söndag 29 november 2009 klockan 21:40,

Det får bli en liten kortblogg så här i slutet på helgen.Det har varit väldigt trevligt med efterlängtade besök, en och annan prestation och många goda skratt.

Prestationen stod J för som helt otippat gick in och renoverade en helt fallfärdig garderob så den blev bättre än ny. Hon bekräftade därmed att hon är en hängiven praktiker. Man kan väl kalla henne komplett eftersom hon även gillar administrativt jobb.

Skratten duggade tätt men alldeles särskilt tätt för tre timmar sedan då jag och Nicole nästan skrattade ihjäl oss åt en företeelse vi inte hade en aning om fanns. Ja, nu har hon sagt ok två gånger så vi lättar på bokstavsförlåten och låter N bli Nicole som hon heter. Det kan vara skönt att slippa känslan av att skriva en spionroman från första världskriget. Och ibland kan det vara svårt att hålla isär alla bokstavsförkortningar. Men Nicole är obrydd, som hon sa, i sann norrländsk anda…

Nästa vecka plir det mer arbetsprövning. Jag kommer att vara på jobbet både måndag, onsdag och torsdag. Och så fysisk träning tisdag och fredag. Så programmet är fulltecknat.

Till slut en liten tävling. Det är bara äran som står på spel och frågan är enkel:

Furufnatt, vad är det?

Sciurus Vulgaris i singularis
En benämning på lätt förvirrade trädkramare
Dialektalt uttryck från Västra Jämtland för ”Skogstokig”

Får jag något svar får vi väl reda ut det hela framemot onsdag. Nicole och hennes vänner inklusive pojkvän, bekanta, grannar, släktingar, vandrande pinnar och andra husdjur är förbjudna att delta!

Kommentarer: 1

Det här kommer du inte att läsa...

Av Ingemar Wahlström, söndag 29 november 2009 klockan 14:20,

Vad kan väl vara lämpligare att prata om en stämningsfull skyltsöndag med julmarknad och massor av glada och förväntansfulla än döden?

Jag gissar att du ryckte till där och är kanske på väg att stänga sidan för att hitta en trevligare blogg. Gör inte det.

Jag och min assistent N pratar om många olika saker. Ibland, eller rätt ofta, är vi ganska kloka. Ibland försöker vi väl lära av varandra. Och just döden blev ett inte alls otrevligt samtalsämne för en stund sedan. Under samtalets gång kom mina tankar in på olika upplevelser av döden. Jag har givetvis även privata minnen men när det inte handlar om min egen person föredrar jag att ha dem för mig själv. Så det blev mest mina andra upplevelser.

De här händelserna präglar ju livet eftersom det är dramatiska saker.

Man kan säga att jag varit i dödens närhet sedan typ tio års ålder. Även om jag nästan inte visste om det! Saken är den att vårt hus i Bäsksele bland annat varit bagarstuga. Och där, i mitt rum, var det lämpligt att de som avlidit i byn fick ligga till allmänt beskådande som traditionen bjöd. Det här var alltså läänge sedan men jag måste säga att jag aldrig upplevt annat än frid och ro där.

Min första mer konkreta dödsupplevelse kom en vårdag när jag var runt tio-elva. Vårt hus är det sista i byn men fotbollsplanen ligger ytterligare hundra meter bort. Vi var ute och lekte några kompisar när enträgna rop på hjälp från planen fick mig att cykla dit. Det visade sig att en sportstugeägare på väg hem drabbats av sjukdom och kollapsat i knät på sin fru som alltså var den som ropat.. Han såg riktigt dålig ut och jag cyklade som en liten iller (kanske nåt att lära sig för ditt framtida husdjur N?) till grannen eftersom vi saknade telefon. Tyvärr gick det illa och han avled.

Sedan får jag fundera lite.

Givetvis dog människor lite då och då i byn men det hörde på något vis till livsvillkoren och gav sällan några enormt djupa avtryck. Så det blev nog Övik och sjukhuset där som får bli nästa anhalt. Jag var där 1977 och gjorde praktik i lumpen. Jag minns flera saker. Dels när vi efter många om och men skulle få vara med på en obduktion. Vi var nervösa och saken blev inte bättre av att det var nästan omöjligt att ta sig in i lokalerna. Men när vi till slut lyckades vände allt. Obduktionsteknikernas intresse för sitt jobb och förmåga att förmedla spännande fakta förtog helt chocken över att stå vid ett rostfritt bord och betrakta en människas ryggrad från insidan!!!

Ett annat minne är den person jag var med och vårdade i vad vi numera kallar livets slutskede. Det enda jag egentligen kunde göra var att fukta personens läppar med de stora och fuktiga citronsmakande bomullspinnar som fanns tillgängliga. Det gav mig absolut en tankeställare i min 20-åriga hjärna som lever ännu.

Till sist en företeelse som fascinerade under mitt tidningsliv. Det var inte helt ovanligt att en make eller maka bara timmar efter ett dödsfall kontaktade mig för att få hjälp att utforma en dödsruna. Kanske ett led i sorgearbetet eller något som upplevdes som en plikt att utföra. Det var i alla fall intressant att se hur samlade de ofta var just då.

Jag vill poängtera att både jag och N är gladlynta och sociala trots vårt val av samtalsämne. I vår kultur är det ju tyvärr så att ämnet döden bara kommer upp i samband med elände och svårmod. Även om jag tror att trenden är på väg att brytas. Alla begravningar jag varit på har varit ljusa tillställningar.

Kommentarer: 1

Tack för sällskapet!

Av Ingemar Wahlström, lördag 28 november 2009 klockan 22:55,

9000 sidvisningar på mina 128 blogginlägg och en hel del kommentarer måste ju innebära att en del läser mina rader. Tack för det och de som känner till mitt eländiga :) liv är välkomna med idéer. Nu åker vi mot 10 000!

Kommentarer: 0

Ett sportigt inlägg

Av Ingemar Wahlström, lördag 28 november 2009 klockan 15:26,

Det är väl en sak att en kvällstidning valde att ha sex sidor plus förstasidan vikt för det faktum att Tiger Woods avverkat lite skog med bilens hjälp där borta i USA. Det intressantaste är nog vad som inte hamnade i tidningen.

Hur många idrottshändelser sipprade ut i den oskildrade glömskan på grund av att man valde att analysera och spekulera kring Woods i stället?

Samma sak gäller i den verkliga världen, alltså utanför de rosa sportbilagorna. Om en nyhet dominerar innebär det att massor av andra nyheter som ändå bedöms vara av lägre dignitet aldrig når dig.

Nyhetsvärdering kan ta sig olika uttryck och ibland vara VÄLDIGT lokal. En medial vandringshistoria handlar Gudbrandsdalens Tidende i Norge. En tidning, alltså.

1939 marscherade ju tyskarna in i Polen och sedan var eländet igång. Men GT, som vi förkortar det skrev inte en rad. Många slag och invasioner inträffade, bland annat den av Norge och Danmark. Men i GT inte ett ord.

Så småningom fred, yra och glada, och stor lycka. Som inom parantes inte alltid var så stor, det var psykiskt jobbigt att återgå till vardagsliv. Men i alla fall – fred och inte en rad i GT.

Så småningom tillfrågades chefredaktören om orsaken. Och hans besked var kristallklart:

” Så vitt jag vet varken började eller slutade kriget i Gudbrandsdalen…”

Nej, nu får jag nog sluta. Just nu råder ju en Foppa-hype och Aftonskvallret avslöjar visst i en extra tolvsidig bilaga att han i slutet av förra veckan la på nya däck på pappa Kents bil på en gummifirma i Ö-vik. Det blir hela paketet med 15 interiörbilder från verkstaden, djupintervju med verkstadsägaren, analys av de gamla däcken ”Är Kent Forsberg risktagare eller trygghetsnarkoman?”, helikopterbild av Foppas resväg samt att däcksmontören Rune Frigång kommer att berätta allt samt med darrande pekfinger visa automaten där Peter Forsberg tog en kaffe. FOPPA I SVARTA AFFÄRER blir rubriken och inte förrän i sista meningen antyds att det i det här fallet inte är affärerna utan däcken som är svarta…

Jag menar, kan man om Tiger så varför inte...

Kommentarer: 0

Om min ruttna karaktär och annat...

Av Ingemar Wahlström, fredag 27 november 2009 klockan 19:42,

Så sent som idag tvingades jag konstatera att min karaktär är ytterst tvivelaktig. Aldrig att jag kommer att få spela harpa på små ulliga moln med det här uppförandet. Jag skulle besöka Dragonens Hälsocentral för ett träningspass. När jag rullade in genom dörrarna noterade jag ett anslag som förkunnade att vaccinet var slut och att nytt var att vänta 2 december. Jag tog min spruta för länge sedan.

Genast tändes ett belåtet flin i mitt inre. Alla som vistades i lokalerna förvandlades till desperata vaccinsökare även om deras ärenden troligen i verkligheten var av helt annan natur. ”Haha, jag har minsann redan fått min spruta, känn er blåsta det gäller att vara ute i god tid, haha igen” deklarerade det sämre jaget tyst.

Återigen har det bevisats hur otroligt lätt det är att låta skadeglädjen få fritt spelrum!

Samtidigt tror jag det är nyttigt att ibland inse hur ofullkomlig man är. Nästan de jobbigaste jag vet är de som i alla lägen förkunnar sin nästan omätliga rättrådighet. De vet allt, gör allt rätt, säger rätt saker kort sagt: de är fullständigt olidliga och jag hoppas det är en gles skara. Att vara människa innebär ju med automatik att göra dumma och felaktiga grejor ibland. Men för det mesta fattar vi rätt beslut, är empatiska och mår bra.

Jag hade ett mycket roligt besök idag som bevisar att man kan umgås även utanför Facebook – har ni hört! Så nu är den otryckbara historien om den vita Opeln i alla fall till viss del utredd.

Och jag fick mitt fickur! För länge, länge sedan bloggade jag om att jag antagit ett erbjudande om ett fickur från en firma i utlandet och hur jag var nästan stensäker på att bli lurad på de 44 kronorna. Men idag kom det, och såg riktigt fint ut, och ínget lur vad det verkar. Jag är förvånad men glad. Som svensk arbetare är man annars ständigt van att bli just lurad…

Det duggar tätt mellan de efterlängtade besöken nu. Var det inte i morgon min jätteomtyckta systerdotter skulle dyka upp? Då har jag ju nåt kul att se fram emot. Vi får se.

Det har egentligen aldrig känts särskilt trovärdigt att Königsegg skulle köpa SAAB, förresten. Det är lite som om Umeå Bilkompani la ett bud på hela Volvokoncernen. Synd att det blev en massa strul nu då Königsegg äntligen fått ordning på på en verklig svensk supersportbil. Hade nästan tänkt byta bort Renaulten men det är så svårt att få in rullstolen.

Kommentarer: 3

Svinhysteriskt och annat!

Av Ingemar Wahlström, torsdag 26 november 2009 klockan 21:10,

En av kvällstidningarna presenterade idag en av de säkraste, och journalistiskt enklaste, lässucceerna idag. Det handlar om listan över vilka som tjänar mest i din kommun.

I mitt fall, alltså Umeå, kunde jag konstatera att det var en handfull av de som passerat miljongränsen som jag kände till. Och en enda jag kan påstå att jag känner. Nämligen läkaren som varje halvår efter en MR-fotografering berättar om några nya, hungriga tumörer dykt upp. På något vis känns det lite meriterande att mitt kontaktnät i miljonklubben är så svagt. Bortsett från till exempel min utomordentligt sympatiske läkare tror jag det finns många som har en lite kallare syn på livet och människorna i miljonklubben. Jag föredrar uppsagda volvoarbetare, timanställda assistenter och livsfilosofer med glimten i ögat.

Tyvärr tror jag också, på tal om kvällstidningar, när räkenskapens stund kommer efter svininfluensan, att deras insats inte kommer att prisas. Informationsfunktionen är mer tydlig än annars i en sådan här situation, men det mesta jag sett, både när det gäller rubriksättning, bildval, det allmänna upplägget och innehållet i texter, upplever jag som försök att skapa tidningssäljande oro. Givetvis skulle vilken chefredaktör som helst demontera mitt påstående och krossa det under närmaste tryckpress. Men jag tycker ändå de har anledning att fundera över sin roll om det skulle uppstå en verklig kris…

För övrigt är 25 % av min assistentstab sänkt i förkylning. Jag hoppas att det vänder annars fortsätter jag att skicka värdelösa skämt på mobilen:)…

Kommentarer: 0

Riktigt bra!

Av Ingemar Wahlström, torsdag 26 november 2009 klockan 07:20,

Nu har jag konsulterat texten jag skrev för typ 20 år sedan och precis som M har kommenterat hände faktiskt allt samtidigt och det var min firre som högg först. Och jag ser också att vi hade båten med oss på släp.

En kul grej är L:s kommentar då allt var över. Vi gillar båda att fotografera, nämligen...

"Egentligen är det synd...då det äntligen finns chans till riktiga actionbilder ute på sjön är det ingen som kan fotografera för att vi har fisk på kroken bäda två." Och till sist det absolut viktigaste för en fiskare. Min vägde 3,8 och Ls 4,2 kilo.

Detta är ju detaljer men eftersom jag jobbat för en tidning som är känd som ett oeftergivligt sanningsvittne är jag noga med just detaljerna!

Kommentarer: 0

Fiskehistorien...

Av Ingemar Wahlström, onsdag 25 november 2009 klockan 21:22,

Ja, just det. Fiskehistorien. För det är nästan den enda jag har att berätta. Å andra sidan är den riktigt bra…

Volgsjön är det ganska stora vatten som Vilhelmina byggts upp intill. I alla fall stora delar av samhället. Främst Nya Volgsjö eller Triss i Backe som det fortfarande heter i folkmun. Riktigt vackert, faktiskt.

En vårdag för uppemot 20 år sedan gled jag och L ner till småbåtshamnen i vars närhet han förvarade sin träbåt över vintern. Vårt syfte var helt enkelt att sjösätta flytetyget för att blötlägga den så att vinterns torrsprickor skulle svälla igen. Det var soligt och lugnt när vi drog fram den och vände den rätt och knuffade ner den i det grunda strandvattnet. Det mest dramatiska jag räknade med var att få ösa lite vatten där vi kryssade mellan de stora, skogsklädda holmarna. Fiskekort var lösta i automaten ute på bryggan och eftersom vi båda var hängivna materialfiskare dumpade vi ett antal spön, spinnare, håvar och annat innan tiohästaren fick puttra igång på lägsta tänkbara varv för en mycket lugn resa. En bit ut monterade vi i alla fall spöhållare för lite totalt slappt trollingfiske.

FIKA MELLAN BÅTARNA

Kanske var det den kvällen vi mötte en annan L ute på sjön och ankrade upp för att skicka kaffe och mazariner mellan varandra. Så lugnt var det…

På en sekund ändrades hela scenariot! L agerade som han kört på en starkströmskabel och fått 10 000 volt genom kroppen. Ut med det sprättbågsspända spöet ur hållaren och sedan sammanbiten,intensiv kamp.

”Ta håven” väste han och jag greppade den långskaftade håven som låg och skramlade i botten på båten.

Fisken, en riktigt magnifik öring hade till sist kroknat. Det var i alla fall vad vi trodde.L hade nog också kroknat och signalerade genom att lyfta spöet, och därigenom fisken, att nu får det vara slut. I samma sekund kröktes den tunga fiskkroppen i en sista muskelexplosion, rätade den kraftiga kroken och föll fritt mot Volgsjöns kalla vattenyta…

HÅVAD!

Fallet blev dock bara en halvmeter. Precis i rätt sekund fick jag ut den långskaftade håven och öringen fick stifta bekantskap med håvnätmaskorna.

Här nånstans tog allt syre i Volgsjöregionen slut. Bortsett från det som gick åt för att få eld på L:s ultraultralight cigarett. Givetvis ville han hellre ha minst tre John Silver utan filter men har man lovat sambon att trappa ner får man ta smällen…

Vi satt ordlöst och svettigt och stirrade på varandra då det fullständigt osannolika inträffade. Mitt spö slets plötsligt nästan ur hållaren. Nästa storöring hade gått på…

Nu blev det dock ingen dramatik, efter några tunga rusningar under båten lät den sig lyftas samma väg som L:s.

Det gick åt mycket film den kvällen. Till och med L som annars har europarekord i fåniga försök att sabotera bilder med konstiga miner ställde villigt upp.

L:sambo M var chockat lycklig för vår skull, om det stämningsläget nu finns.

Vågen talade sitt tydliga språk:

L:s öring 4,6 kilo och min 4,3.

Den här historien har jag även maskinskriven i en pärm, producerad strax efter det hände. Nu ska jag titta på det för att konstatera hur mycket jag glömt. Eller…en fiskehistoria glömmer man väl aldrig?:)…

Kommentarer: 1

En lånad text

Av Ingemar Wahlström, tisdag 24 november 2009 klockan 22:24,

Idag kör jag med lånta fjädrar på grund av tidsbrist. Och jag lovade faktiskt M att hon skulle få läsa en ny blogg nu på morgonen. Författare är Stefan Backlund, en kille med rötterna i Storuman men numera Hörneforsare. Jag presterade ju själv en liknande lista för ett antal bloggar sedan, men med amerikansk ingång.

Lista över bruksfordon…

Volvo Duett. Jag känner att Duettbegäret är under uppseglande. Hur ska man bli av med det? Lita på det sunda förnuftets återhållsamhet, eller bara inhandla ett exemplar av dylik vagn?

Renault 4 Laban. Den är ful. Den är kult. Den är nästan förvunnen. Och, den lastar en gruvlig massa. Kom bara ihåg att hålla tyngdpunkten låg om livet är dig kärt!

Bolinder Munktell 35. Ska det vara gjutjärn så ska det vara gjutjärn från Eskilstuna. Dragförmågan börjar vid 450 varv och motorljudet kan basa en logdans.

Toyota Camry. För så lite som 10 år sen så påstod jag fortfarande att japanska bilar var något som inte klarade mer än 15000 mil innan de seglade in i aftonsvalkan. Numer har jag fått ändra uppfattning. Lyssna på en Toyotamotor som gjort 35000 mil så gör du detsamma. Rost? Vaddå? Rostar gör väl alla bilar!

Hermes trampcykel. Tillverkades av Nymanverken. Fanstyget väger som en Kawasaki, men har trampor! Husqvarnacyklarna framstår som ett hafsverk i jämförelse och dagens så kallade ”mormorscyklar” kryper förskrämt och gömmer sig vid blotta tanken på den oefterhärmlige gamlingen. Största skaderisken är att drabbas av ryggskott när man ska ta ner den från stödet…

Subaru Legacy, Leone

och alltvafandenuheter... Den ultimata jaktbilen för norrlänningen. Kör en sväng längs en grusväg en lördagsmorgon i september och du har sett mer Subarurost än du ser på ett helt år i stan. Bilarna kännetecknas av att de går tills man slår ihjäl dem. Tur är väl det, då reservdelpriserna följer kursen på guld.

Ferguson 20. Grållen. Jag har kört åtskilliga hölass med en sådan. Det enda som möjligen är mer lättkört är ett par gympadojor. Visserligen är hydrauliken kass, motorn klen, dragförmågan tveksam och växelregistret ett skämt, men det här är traktorhistoria när den är som bäst. Ett måste på var gård av klass!

Audi Avant -85. Jamenvafan biljäveln vägrar ju att dö! Jag har kört den mot skrot i mer än två år, men den glider vant genom besiktningarna och startmotorn som jag dömde ut för tvåtusen mil sen funkar än.

Jag hade gett mig tusan på att jag skulle köra slut på den, men jag börjar frukta att jag kommer att få köra detta rostiga lik under överskådlig framtid.

Besiktningsman, besiktningsman, snälla gör så gott du kan

och finn en punkt att nedslå på, så att jag raka vägen får gå

med detta som förhandlingsgrund, till bilförsäljaren som kund

och inhandla en annan burk, med mindre rostangripen durk…

Kommentarer: 1

En öppning i sikte

Av Ingemar Wahlström, tisdag 24 november 2009 klockan 10:33,

Ibland kan även en tragisk nyhet innehålla ett visst mått av ljus. Jag såg ett inslag på teve i morse.

Ytterst kritiskt granskades det faktum att just skolbyggnader rasade och ledde till många barns död vid den stora jordbävningen i Kina. Det var bybor som öppet vittnade om att de köpt armeringsjärn och cement av byggentrepenörerna, som egentligen skulle använts i skolbyggena. Andra som tagit sig in i offfentliga byggnader för att hitta ritningar de kunde jämföra verkligheten med. Ett välproducerat reportage inspelat av kineser.

Vad som glädjer i denna hemska historia är att det inte är länge sedan ett sådant reportage och sådant ifrågasättande vore helt otänkbart i detta land. Det är ett av de tydligaste tecken jag sett på att Kina är ett samhälle som nu öppnar sig mer och mer.

Annat positivt: ingen snö än så länge. Nu protesterar du säkert och jag håller i viss mån med. Snö är vackert, juligt och lyser upp. Men efter några vintrar i rullstol måste jag ändå välja bort det om jag får, det är INTE kul! N fick ordning på naglarna igår. De är nu i utställningsskick och ska förhoppningsvis hålla sig några veckor. Skönt att slippa fastna med trasiga naglar lite här och var…

Annars ärre lugnt, C står precis vid spisen och fixar ännu en god lunch. Hm…jag tror jag rullar ut och kollar vad som vankas…

Kommentarer: 0

Om svårigheten att få igång ett snack

Av Ingemar Wahlström, söndag 22 november 2009 klockan 22:14,

Det är möjligt att den här historien är en vandringshistoria. Jag fick i alla fall höra den direkt från en person som sade sig ha upplevt den.

Det handlar om en taxiresa i Luleå. Min sagesman sitter i baksätet och försöker få igång ett samtal med chauffören:

- Hur är det, är du gift?

- Jo…

Inget mer, så min vän spann vidare…

- Nå men har ni några barn då?

- Jo…

Här började sagesmannen förtvivla lite men gjorde ett sista försök.

- Nå men vad heter dom då?

- Olika…

Resten av resan genomfördes i total, och i viss mån uppgiven, tystnad…

Min Firebird, som jag skrev om i förra inlägget, finns nu i Övertorneå. Förhoppningsvis hos någon mer pratsam!

Kommentarer: 0

Dodge Charger -68 13 000 kr...

Av Ingemar Wahlström, söndag 22 november 2009 klockan 16:05,

Jag lyckades hålla mig några dagar. Men nu är det dags för en bilblogg igen. De som känner att det bara blir för mycket kan byta blogg nu. Men samtidigt är det ju så att ge stora samhällsfrågorna debatteras av många och det kan vara svårt att hitta en egen vinkel. Bilminnen delar jag oftast bara med ett mindre gäng som var slynglar och slynglor för 30 år sedan.

Jag går rakt på sak och minns med glädje IMs vita Dodge Charger -68. I stort sett samma modell som de genomför den spektakulära biljakten i Bullit med, alltså den som Steve Mc Queen kappkör mot. Men med en rätt liten V8a, en 318 under huven. 230 hästar, kanske…

Alltså vit med röd skinninredning, och den fraktade runt oss en höst på ett förtjänstfullt sätt trots att underhållet nog hade haltat. Jag tror det satt åtta olika sorters tändstift i de åtta cylindrarna. Och allt var frid och fröjd tills snön kom och kärran förvandlades till den välkända smörklicken i en het stekpanna. Det var inget kul, helt enkelt.

Jag vill minnas att inköpspriset var 13 000. Nu köper du om du har tur ett vrak med totalt renoveringsbehov som i sig handlar om 200 000 – 500 000 för snäppet under 100 000. Om du hittar någon, vill säga…

Själv åkte jag Pontiac Firebird, en lite ovanlig bil i och med att den hade skivor fram men saknade bromsservo. Vilket i praktiken innebar att du bara hade ett bromsförsök i högre farter. Andra gången du bromsade sjönk bara pedalen och all bromseffekt uteblev. Bromsskivor kräver nämligen mycket kraft vilket du inte har utan servohjälp. Jag var nära att hamna under flera långtradare med den kärran…

Det blev många mil med väldigt lite bekymmer med den. Vilket kan vara lustigt med tanke på att jag blev dölurad vid köpet! Bäst som jag satt och drägglade över kärran kom en äldre man fram och började prata förtroligt med mig. Jag lyssnade eftersom jag kände mig för gammal att utsättas för fula gubbar, jag trodde med andra ord inte att han hade avsikter… Efter en stund sänkte han rösten och lutade sig förtroligt fram:

- Och det ska du veta att jag har hjälpt killen som äger den här firman att serva den här bilen och det är en jäkligt fin kärra och allt är servat på den…

Den inside informationen gjorde att jag bytte bort en fin SAAB för ingenting och skrev papper på Firebirden UTAN ATT ENS HA STARTAT MOTORN!!! Snacka om platinainfattad guldtorsk. Och ännu torskigare blev jag när jag fick veta att det i själva verket var den trevlige gubben som ÄGDE firman…

Men det var tydligen som vissa romanser. Det blir bra fast det inte såg så lovande ut i början. En superparantes:. Var ihop med en tjej ett tag som inledde vår bekantskap med att slå ner min kompis med en kafestol i gjutjärn. Men hon var faktiskt snäll. Det fanns ju en bakgrund till stolen…

Firebirden och lite andra bilar finns på min Facebooksida om någon vill ta sig en titt. Jag hade ju tänkt berätta om M:s fartrekord med nytaget körkort i min Oldsmobile och lite sånt men det får vänta. Kör försiktigt!!!

Kommentarer: 2

Fast but frustrated...men fort gick det!

Av Ingemar Wahlström, lördag 21 november 2009 klockan 14:22,

Jag har egentligen för länge sedan passerar det utvecklingsstadium där man envisas med att ge bilar olika karaktärsegenskaper, namn och annat snuttepluttigt. Som det är just nu får jag veta om jag får behålla körkortet nån gång i vår efter vissa kognitiva tester. Till dess avstår jag frivilligt från att köra och det är ju inte någon bra grogrund för ett hängivet bilälskeri.

Men annat var det förr. Jag minns när jag och Ludde (du tål nog att avslöjas med ditt verkliga namn!) tillbringade hela lördagförmiddagar med att försöka gnussa upp någon glans på våra SAAB 99ors stötfångare ock kanske trycka in ännu en blinkande julgran eller doftande sådan i backspegeln. Hans var blå och klädd med blå och vit krossad plysch, min var beige med grön och beige plysch och det de hade gemensamt var att de var överdjävulskt grymma!

Vi var helt klart kungar vid OK i Vilhelmina. I alla fall tills HP kom med sin nyare EMS med glowblelack och skärmbreddare. Men i alla fall , det var absolut inte det det här skulle handla om. Utan ett av de tillfällen i livet då jag verkligen känt att bilar haft nästan mänskliga känslor. I det här fallet förakt, lustigt nog.

Min kompis, som jag bland annat var till USA med på 80-talet vilket jag bloggat om tillbringade rätt många år med att jobba dygnet runt. Vi runtom fattade väl inte syftet och han var lite återhållsam med sina planer. Det var inte förrän en hal, grå senhöstdag någon gång på 90-talet jag började förstå hans arbetsiver. Då knackade han på och ville jag skulle komma ner och titta.

Bakgrunden måste kanske förklaras. De flesta bilar han åkt runt med var av den karaktären att Bilprovningen panikstängde om de hann se att han var på väg. Ja, nästan i alla fall. Hans GTO cab -69 som efter den stora kraschen till stora delar återuppstod i min Le Mans var visserligen häftig. Och han hade haft några riktigt fina Audi 100 på slutet.

Men nu hade han hämtat en nästan ny Porsche 928 S4 vars svarta lack bländade mig. Runt 300 000 kostade den vilket var en hygglig slant 1992, typ. Jag var mest orolig för att han skulle ta sig hem på det isiga föret men det gick bra. Och på våren väntade den efterlängtade provkörningen när vägarna torkar upp.

Det första jag fick lära mig när jag sjunkit ner i de beiga skinnsätena var att växelmönstret var lite annorlunda. Kommer nu inte ihåg om den var 6-växlad men backen låg i alla fall där ettan ligger på vanliga bilar. Och med en rätt svag backspärr så det gällde att vara försiktig vid rödljusen. Det andra nya begreppet var styrningen. Uppfödd med Volvo 142 och amerikanare där styrningen bara gav en svag indikation om var man var på väg insåg jag att detta var en annan skola. En nervös ryckning på en millimeter i ratten innebar nästan en helomvändning! Så det var som sagt en helt annan skola jag nu hade hamnat i…

När vi trasslat oss ut på den slingriga vägen mot Brännland var det dags att sätta de 320 hästarna på prov. 6500 varv på varje växel och 180 på de korta raksträckorna. Det var länge kvar tills min 48 km fortkörning och jag trodde i princip inte att fartkontroller fanns på riktigt…

Det är där föraktet kommer in. Om jag minns rätt har bilen Christine i Stephen Kings bok med samma namn en dialog med sin ägare. Och lite så var det med mig och Porschen.

Jag tog i så panikgränsen var passerad för länge sedan. Särskilt i de inte alltid så jämna och fina kurvorna. En vanlig bil skulle ha sladdat förtvivlat eller helt enkelt försvunnit i tangensens riktning det vill säga rakt åt helsike. Porschen bara väste med cigarrdoftande andedräkt och Arnold-brytning ”Nåå, kom igen zåå, grrabben, visa vad zu har att komma meed”. Och skam till säga fick jag ge mig, jag lyckades inte få den det minsta ansträngd.

Så småningom trasslade vi oss ut på E4:an. Där skulle jag göra ett nytt försök att få den att tappa luften. 240 – 250 – 260 fartökningen var jämn och stadig. Mercorna och BMW:erna fladdrade förbi som suddiga streck i högerfilen:

265 – 270 jag kände att min gräns började vara nådd. Då kom Arnold.”Gaazza meer, den gör ju 290 på mäzaren…”. Ja, eller om det var bilägaren…

I alla fall började vi närma oss stan så det var hur som helst läge att släppa gasen.

Jag vet faktiskt inte om han har kvar bilen. Den var fett dyr att serva men hade tilltalande prestanda.

Till sist: jag skulle gärna berätta historien om den vita Opeln som BRW efterlyste på kommentarssidan. Men eftersom det är en kändis inblandad som dessutom verkar vara en riktig surskalle, och eftersom jag inte har 100 procentig egen bevisning är jag tyst. Men vi tar det över en kaffekopp!

Kommentarer: 1

En alldeles vanlig dag

Av Ingemar Wahlström, fredag 20 november 2009 klockan 23:04,

Visst var det en riktigt trevlig höstfredag trots spikigt småregn och ett så obefintligt ljus att till och med den mest färgglada bil såg dyster ut? Jag och S hann nästan skratta ihjäl oss åt ett skämt i Sopranos. Ett skämt av den karaktären att jag inte ska återberätta det…

Och träningen gick riktigt bra. Och jag fick lite pengar från IF Metall som bara bromsade in lite hemma hos mig innan de fick åka ut på en räkningsbetalningsrunda. Det är ju inte bara livet och barnen vi har till låns, det gäller även det mesta av pengarna. Men jag gillar att betala räkningar. Såret på tån som fick mig att yra om amputering såg riktigt bra ut i morse. Och N uppdaterade mig om dagens snackis bland unga tjejer, Twilightfilmerna. Så nu vet jag väl ungefär detsamma som en genomsnittlig tonärsförälder.

Kort sagt helt OK, fast en alldeles vanlig dag.

Kommentarer: 1

Lagt ner nån by på sistone?

Av Ingemar Wahlström, torsdag 19 november 2009 klockan 06:56,

Det kan verka helt nipprigt att uppmana till att ta ett steg tillbaka. Men i själva verket är det ett stort steg framåt. För att ge en bakgrund vill jag förflytta mig till hembyn på 70-talet.

Vi hade i likhet med många byar affär. Vilket i sig var smått osannolikt med tanke på det låga kundunderlaget. Men den fanns där under hela min uppväxt. Dock fick jag mer och mer en känsla att det blev en närbutik där du handlade småsaker du glömt inne i Vilhelmina. Där du ju ändå jobbade och även kunde storhandla. Så strömmen av veckohandlare glesnade till förmån för ”mjölkliterskompletterare”. Och vem kan leva på det?

Samma tendens tycker jag är tydlig i det moderna samhället. Kanske med den skillnaden att mätverktygen är mer utvecklade och därigenom skoningslösare. Visar siffrorna att en tjänst utnyttjas för lite för att vara kostnadseffektiv, då försvinner den!

Visst vore det finemang med bank och post även på små orter. Särskilt med tanke på service gentemot de något äldre. Men även de som väljer, vilket de borde vara i sin fulla rätt att göra, att avstå från ny teknik.

Men i takt med att möjligheten att göra detta via lite blandade musklick uppstått, i samma takt försvinner de "gamla" tjänsterna.

Lite tillspetsat vill jag påstå att vi själva har lite av ett Janushuvud med två ansikten. Med det ena trumpetar vi ut kränkthet och upprördhet över en service till som försvinner, med det andra kastar vi oss förtjust över teknikens möjligheter utan tanke på konsekvenserna. Kanske hade vi fått en lite, lite annorlunda situation om vi någon gång masat oss till posten eller banken i stället för att logga in hemma i datorrummet. Nu är det visserligen som att ringa brandkåren när huset för länge sedan är nedbrunnet, men kanske kan det fortfarande vara värt att tänka på?...

Kommentarer: 2

Efterlysning!

Av Ingemar Wahlström, torsdag 19 november 2009 klockan 04:54,

För drygt ett dygn sedan, kring halvtre i går natt, kommenterade jag en blogg. När jag sedan, i mer vaket tillstånd skulle kolla både bloggen och mina visa ord hittar jag den inte! Så om du är bloggare här och har fått en kommentar här som verkar stämma på detta hör av dig här på min blogg. I framtiden ska jag vara mer vaken, i ordets rätta bemärkelse.

Alla var av förklarliga skäl glada på Volvo igår. Nu hoppas vi att det här är början på en positiv våg!!

Kommentarer: 0

Lite dåligt samvete

Av Ingemar Wahlström, onsdag 18 november 2009 klockan 02:40,

Usch! När jag tittar på mina senaste inlägg framstår jag som en riktig gnällgubbe. Det är jag faktiskt inte egentligen, det var mer ett socialt experiment för att se hur ni reagerade. Från och med i natt återgår jag till normaltillstånd. Jag slapp för övrigt amputera hos distriktssköterskan, vi får nöja oss med att observera. Trevlig onsdag på er!!!

Kommentarer: 2

Aktuell Rapport!

Av Ingemar Wahlström, tisdag 17 november 2009 klockan 10:06,

Mitt utmärkta humör fortsätter att frodas. Ett litet sår på ena tån måste undersökas. För mig som diabetiker känns amputationen av kroppsdelen mer eller mindre oundgänglig.

Ta det lugnt, ropar den inre rösten. Jag ska till sköterskan idag och det är helt meningslöst att ta några förluster i förskott. Men ändå föredrar jag att vara sur och nervös.

Men det är faktiskt inget att leka med. Om du inte har diabetes fattar du nte riktigt hur försiktig man får vara.

Annars är det faktiskt riktigt bra, trots allt. Värsta symptomen efter sprutan verkar börja ge sig. Men jag har varit påtagligt förkyld sedan i torsdags. Efter sköterskan idag åker jag upp och klipper mig på lasarettet. Ju mer jag hinner göra innan snön kommer, desto bättre.

Men om jag får fortsätta att vara sur över oviktigheter så är min bils årsmodell en sådan sak. Den är tillverkad i december 05 och således i vårt fina land en nollfemma. I resten av världen accepterar man årsmodellsbytet i september. Det schizofrena är att rätt mycket uppdaterades 2006, alltså på min. Till exempel instrument, front, bakljus.Så på nåt sätt finns inte min bil, och tusentals andra. För ute i världen har icke en endaste nollfemma med dessa uppdateringar tillverkats…Och man kan ge sig fan på att då det ska bytas, då räknas värdet på en nollfemma!

Det var dagens gnäll- och välfärdsproblem.

För övrigt uppmanar jag er att läsa Bengt Wikanders insändare i dagens Kurir. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv…

Tolerans är ett gulligt begrepp men jobbigt om du själv måste tillämpa det…

Kommentarer: 0

En sista hälsning

Av Ingemar Wahlström, måndag 16 november 2009 klockan 19:08,

Jag kollade APK 056 för en stund sedan. Alltså Amazonen jag skrev om för några nummer sedan. Den verkar ha gått till volvohimlen, det numret bärs numera av en svart Cadillac av den ärevördiga årgången 1958...

Min Pontiac -65 och Olds -72 rullar dock fortfarande.

Kommentarer: 0

Det är åt skogen!

Av Ingemar Wahlström, söndag 15 november 2009 klockan 15:29,

Ja, fy fasen. Här rullar jag runt som en flinande bloggidiot och tror att saker är så jäkla bra.

Men nu hittar jag inte det jag letar, det är minst 50 grader varmt (manligt klimakterium?) och jag inser att jag sakta är på väg mot min egen ekonomiska undergång. Varför gör man inte processen kort med oss långtidssjukskrivna? Efter säg fjorton dagar kunde vi väl få ta ställning till om vi väljer att bli friska och fullt arbetsföra eller om vi tar en finkalibrig mellan öronen. För att sedan marknadsföras som Sapienfilé a 250 kr kilot. Särskilt i det nu rådande arbetsmarknadsläget hinner nog kön av halta, lytta och illamående bli lång för detta är ju det perfekta självläkningsincitamentet! Kostnaden för kulan kan dras från den sista sjuklönen.

Ursäkta men det där var ett lite amatörmässigt förslag till satir. Inspirerat av Jonathan Swift som för att sätta fokus på överbefolknngen i London föreslog att alla spädbarn skulle ätas i en satir. Har jag för mig om jag minns min kulturhistoria rätt...

Men det finns bra saker också. Jag ska prata om IF Metalls studiesystem i morgon för ett gäng på ungdomskurs. Kul, och nästan det sista jag gjorde före stroken. Hoppas historien inte upprepar sig…

Var in och kollade Fokis blogg idag. Förstår att den blivit stor, väldigt snyggt gjord och dessutom skriver hon så att även en 51-åring har behållning av läsningen .

Men för övrigt är det mesta åt helsike:)…

Kommentarer: 3

En hård julklapp

Av Ingemar Wahlström, söndag 15 november 2009 klockan 10:09,

Handeln har som traditionen bjuder den här tiden på året gett en prognos om julkommersen. Och som vanligt spår man en ökning på några procent.

Det motsäger verkligen mina iakttagelser. Väldigt många jag har pratat med indikerar motsatsen. Mängder med människor varslade, den ekonomiska strypsnaran åtdragen ett extra varv för många. När jag träffar människor i olika sammanhang är det ofta historier med andemeningen att allt blivit mycket kärvare som möter mig. Det gör mig minst sagt fundersam när det gäller handelsbranschens prognos. Om det fram i januari visar sig att det stämmer, att vi trots allt ökat våra inköp igen måste jag vända på kuttingen och undra: är det bara en pseudokris vi upplevt? Är jag lurad av mina bekymrade kamrater? Köphetsen till jul har skrämt mig lite redan tidigare när jag ser hur många tusenlappar vi i genomsnitt bränner på färgglada paket.

Ska vi komma överens om en sak? Visar det sig att handeln sätter nya försäljningsrekord i jul så slutar vi prata om kris och erkänner att den kärva ekonomin bara är något vi kollektivt hittat på…

Och så en liten rättelse. Det var Tilde de Paula som fick epitetet ”Maffiahora” i Parlamentet, inte Petra Mede som jag skrev i hatbloggen 13 november…

Kommentarer: 1

Kramgoa låtar...

Av Ingemar Wahlström, lördag 14 november 2009 klockan 18:11,

Musiksmaken har minsann skiftat genom åren. I mellanstadiet gällde Creedence Clearwater Revival på Tandberg rullbandare. Det var en speciell upplevelse att få njuta av John Fogerty i ett fullsatt Globen 1998. Han körde det mesta jag minns men givetvis var jag tvungen att gå på muggen precis när Travellin band rullade ut.

Bortsett från CCR avvikelsen var vi superkonservativa. Allt vad hårdrock och liknande hette dissades fett och kunde nog innebära att diggaren fick epitetet ”knarkarjävel” och en rak höger. Inte av mig men det kunde vara rätt lågt i tak för annorlunda åsikter. Nej, dansbanden rulade ackompanjerade av 50-talsrock. Som jag tidigare skrivit – när Max Fenders stod på topp och hade sin enorma, aluminiumglänsande tvåvåningsbuss var det rena melodifestivalen när de gästade Vilhelmina.

Och jag led svårt. En tordagsdans innebar vanligen att jag var tvungen att övernatta i samhället. Vilket innebar att jag utsattes för den smått kvävande centralvärmen. Torrt, hett och jäkligt. Hemma hade vi runt 15 grader närmast fönstren och ungefär 120 i trakten av vedspisen…

I takt med stigande ålder och ändrat umgänge försköts också musiksmaken. Queen och Pink Floyd gav en extra accent åt det sociala livet. Nils Lofgren som jag inte hört efter 1980. J Geils Band dök upp i svallvågorna efter Springsteen, guppade fram några skivor och försvann. Rolling Stones, som då fortfarande bara var i typ 70-årsåldern, var ett måste vid lägerelden tillsammans med Löwenbrau och taffelbrännvin. Och tack vare dessa drycker ”I can jive” med Jerry Williams så småningom. Om man kan texten till den och Eddie Meduzas ”Mera brännvin” utantill skvallrar det om en intressant ungdom. Det gör jag…

Det var ibland tufft. Lite längre fram kom ju Carola. Som jag snabbt tog ett rätt tydligt avstånd från. Vilket betydde att kompisen L snabbt dekorerade alla skivor och band i min ägo med texten ”Carola Häggqvist – Främling” under några obevakade timmar.

Back igen till runt 1977. Det fanns en låt som skrämde föräldrar då. Och givetvis fick den rulla jämnt. Jag pratar ”Varning på stan” med Magnus Uggla. Som fortfarande är en kanonlåt. Det gjordes säkert upprörda debattprogram på teve om kvinnosynen och Uggla var omtalad bland oss unga. Inte minst för ett sexliv vi gladeligen hade offrat vänster arm för. Förmodligen var inget sant men för oss som oftast bara fick pussa och klämma lite var det ju sanning…

Några år in på 80-talet fick jag så kontakt med de jag väl är mest känd för bland vänner och bekanta nämligen Motörhead. Deras liveskiva ”No sleep ti´l Hammersmith” annonserades som det hårdaste någonsin och torsken Ingemar blev givetvis nyfiken. Jag fick hem den från Skivor o Band, spelade den en gång, plockade den av grammofonen och ställde in den i bokhyllan med den fasta föresatsen att aldrig mer spela den. Det var kort sagt det jävligaste oljud jag någonsin hört!

Det gick väl nåt år innan jag spelade den igen, men då började den sakta växa in i mitt medvetande. Och så gick det som det gick. Kanske 40 skivor, ett gäng DVD:er, böcker Mickey Dees signerade trumpinnar och sånt. Och i alla fall tre konserter.

Och jag sprider mitt gift. Lady X fick för en tid sedan Lemmys – han som skapade Motörhead - memoarer vilket är en halsbrytande kovändning (passande för ladyn…)i jämförelse med hennes vanliga musikutövning.

Men allt som har tryck konsumerar jag gärna. Pugh, Pantera, Mustach, Glenn Miller, Venom och massor av annat. Och buskspelet i källaren på Meselefors Folkets Hus en kall januaridag är en otrolig upplevelse…

Nej, nu har jag varit lite för nostalgisk. Nästa inlägg ska vara rykande aktuellt, samhällskritiskt och surt!...

Kommentarer: 0

En gammal Amazon...

Av Ingemar Wahlström, fredag 13 november 2009 klockan 22:17,

Vi ska nu återvända till forntiden. Begreppet tideräkning var knappt uppfunnet och dinosaurierna tog sina första stapplande steg. Året var närmare bestämt 1978…Jag hade precis muckat från T3 i Sollefteå. Vilket i sig var minnesvärt, en kompis väntade utanför grindarna med en fenmerca, fullastad med polsk rönnbärsvodka och trevliga tjejer. Polisen tog oss bara en gång på vägen upp vilket var förvånande lite. Men kul var det…

Ärligt talat var jag lite less på min Fairlane. Den trivdes förträffligt på polisstationen i Lycksele men var inte lika lycklig då den skulle tjänstgöra som raggarbil. Vattenpump, bromsar, topplockspackning, växelreglage och ett framhjulslager hade gett upp. Den var visserligen fantastisk då den fungerade men jag –och framförallt kanske mina föräldrar – kände att det var läge för nåt mer helylle. Och vad kan vara mer helylligt än en Amazon? Förmodligen hittade jag den i en Blänkare och ett par tusenlappar senare var den min. En mörkgrå -63:a med plastskärmar. Den hottades valhänt med tidens allenarådande varselljus, en ratt från Biltema a 149 kr, bortplockad stötfångare och lite orange färg lite här och var.

Jag tror aldrig den hann få någon form av service av normal natur. Däremot gällde det att vara observant på växelspaken. Började den peka för snett gällde det att stanna, öppna huven, och lyfta motorn till rätta. Några motorfästen fanns nämligen inte. I alla fall tills jag rånade farbror Georgs skrotade amma och fick föräldrarna (vem har sagt att det ska vara lätt att ha barn?) att lyfta motorn medans de fräscha fästena monterades.

Jag kompletterade senare hottningen med en växelspaksknopp i förkromat sexkantsjärn. Inte helt bra för synkringarna i växellådan kanske…

Suktan efter något värre kom så småningom trots att Amazonen gick väldigt bekymmerssfritt. En bidragande orsak var nog att jag hade en stark känsla av att det bodde en hel del rost i underredet på hisingstraktorn. Länkarmarna som håller bakaxeln var i stort sett avrostade. Och de brukar inte vara det första som ger upp…

Jag hade en guldärgad Rekord cupé på gång men den kostade hemska 7 000 kronor. För mycket för mig vars ekonomi baserade sig på att sälja bilkylare till skrothandlaren. Två kylare gav lite bensin och några flaskor Kir.

”Förtio kronor och en Stjärnsnus på det”, var standardrepliken.

Suktandet ledde så småningom till inköpet av en SAAB 99 1970 vackert mossgrön.

Amazonen såldes och blev ombyggd och renoverad ett par gånger. För tio år sedan fanns den i mellansverige men jag vet inte om den lever nu.

Men stöter du på en Amazon med registreringsnummer APK 056 så hälsa från mig…

Kommentarer: 9

Och vem ska vi hata idag?

Av Ingemar Wahlström, fredag 13 november 2009 klockan 12:10,

Jag tycker mig vagt ha uppfattat att bloggandet varit i hetluften den här veckan. Åtminstone har TV 4 haft den företeelsen på dagordningen på morgnarna. Det är kul att även jag finns med i ytterkanten av detta fenomen. Men ibland har jag känslan av att jag missat vinkeln lite.

Många populärare skribenter verkar fullständigt gå utanför sin vanliga personlighet när de sätter sig bakom datorn. Bröderna Schulman, till exempel, kunde i alla fall för några år sedan skriva bloggar som var så provokativa att håret på underarmarna självantände. Den enda du ville få var en stund i ensamhet med dem och ett bra brännbollsträ. Så visar det sig att det verkar vara jäkligt sympatiska killar i verkligheten. Visst blir man lite förvirrad?

Tydligen kan bågen spännas ganska högt. Det är lite som i humorsammanhang. När Parlamentet på ett självklart sätt kallar Petra Mede för ”Maffiahora” för att sedan gradera ner henne till vanlig hora verkar det vara helt OK. Samtidigt sitter du där som tittare och undrar över bakgrunden till uttalandet. Skriver alltså en som verkligen gillar Parlamentet och den typen av humor.

Men tillbaka till bloggandet. Jag tittar ju på andra vk-bloggare ibland. Och tveklöst kan jag se att sakligheten ibland får respass även här. Det är en balansgång men jag vill i alla fall inte att någon ska behöva må illa eller känna sig misshandlad på något sätt. För det är ju så att efter ett liv som tillbringats i fackföreningsrörelsen, Volvo Lastvagnar och i viss mån i politiken – samt 15 år i den märkliga mediavärlden visst fan har jag saker att berätta! Men de sparar jag i huvudsak till eventuella memoarer även om ett eller annat ”godkänt” minne kan hamna här. Så den här bloggen blir även i fortsättningen en blandning av gamla minnen och aktuella reflektioner. Dock inte helt tandlös, jag har flera gånger skrivit för att jag var så upprörd och kommer att fortsätta med det.

På frågan i rubriken svarar jag själv: jag ska absolut inte hata någon, däremot under stundom kritisera…

Kommentarer: 0

Teknik på gott och...

Av Ingemar Wahlström, torsdag 12 november 2009 klockan 10:29,

Mitt förhållande till modern teknik är kanske lite märkligt. Eller kristallklart logiskt. Så här ligger det till: Jag blir lite matt när det handlar om att prisa teknik som man rimligen inte har någon nytta av.

Totalt i mobiler, datorer, kameror och annat har jag säkert ett 100-tal program som på ett alldeles lysande sätt löser en eller flera uppgifter. Problemet är bara att ingen använder dem. Videon och DVD:n är förresten också bra exempel. Att överhuvudtaget begripa vad som åstadkoms kräver sin man eller kvinna. Att sedan förstå i vilket sammanhang det skulle komma till nytta är totalt omöjligt.

Min kamera är fantastiskt bra. Men handboken är på 300 tättskrivna sidor. Varav säkert minst 100 aldrig, aldrig kommer att användas.

Om ni tycker att mina bloggar är darriga eller ser allmänt gammeldags ut kan det bero på att de skrivs via ett uppringt modem. Ja, det är fruktansvärt men måste avslöjas. Där är jag faktiskt lite irriterad. Ett bredband på 10 mb/sek skulle göra livet lättare. Och ligger nog inte så långt borta. Det gäller bara att tvätta bort alla leverantörer som bara producerar rosa, substanslöst pudersocker i jakt på ditt namn på ett 48-månaderskontrakt. Jag är inte så lite

paranoid i och med att jag inte litar på någon.

Men ribban höjs ju hela tiden. Långfilm hemladdad på en tjoflöjt? Inga problem, tvåhundra megs bredband gör susen och det är ju klaart att man bara måste kunna köra lite tevespel i burken och ha ett par tusen filmer och minst de 20 000 mest gillade låtarna. Ja, man blir matt.

Men bra teknik imponerar. Jag och min revolutionäre kamrat skulle åka till Lycksele för några år sedan. Han tog sin nyköpta I pod som var liten och tunn som ett par spelkort, hängde fast den utanpå min bilstereo och se… plötsligt strömmade de några tusen låtarna ut med perfekt återgivning ur mina högtalare. DET imponerade.

Hemma i Bäsksele har jag bredband. När jag fortfarande hade spring i benen tänkte jag visa min helt datorovana mor finesserna med Internet. När hon kom på besök berättade jag först lite övergripande, och gick sedan in på sidor jag trodde skulle intressera. Hela tiden satt hon tyst och sneglade uppåt.

När jag till slut tystnade tog hon till orda, lite eftertänksamt…”Ja, vet du, det var länge sedan vi målade om det här taket…”

Så teknikförsiktigheten går nog i släkten…

Kommentarer: 0

Vaccinerad och imponerad...

Av Ingemar Wahlström, onsdag 11 november 2009 klockan 17:26,

Man kan bli överraskad när man minst väntar det. Idag, till exempel slog jag av datorn lite tidigare på jobbet.

Det skulle gubevars vaccineras och jag hade sett de låånga köerna till nålen på min vårdcentral tidigare. Största bekymret var väl om vi skulle hinna på de timmar som återstod av min assistents arbetspass.

Mycket riktigt så såg vi gott om riskgruppare i form av äldre när vi kom in på vårdcentralen. Däremot var det rätt lugnt där Röda Korset tog emot för ikryssning av lite frågor. Vi kom överens om att jag inte var gravid och sedan var det bara att ta en röd lapp och åka vidare. Jag passerade många löpmeter tomma stolar och min förvåning började ta smått historiska proportioner. Om möjligt steg den till himmelska höjder när vi nådde vaccinationslokalen. Ungefär ett halvdussin sköterskor log och hälsade välkomnande, det var bara att välja. Inte en tillstymmelse till kö och allt var över på fem minuter!!!

När rullstolen riktades mot utgången började massorna tätna. Vi hade helt enkelt valt exakt rätt minut för vaccinationsbesöket.

Så låt er inte skrämmas, även ni kan ha tur!...

För övrigt konstaterar jag att jag ändå ligger i blogg-gärdsgårdsserien (halvlångt ord, va?) om jag jämför med BlondinBellas 300 000 träffar per dag . Men så tar jag inte ut 35 000 efter skatt för reklamen utan nöjer mig med 33 lakan...De som trodde på den historien ställer sig på min vänstra sida...

Kommentarer: 0

Drog framtiden till Kina på sista minuten-biljett?

Av Ingemar Wahlström, onsdag 11 november 2009 klockan 06:14,

Jag läste en krönika i en av kvällstidningarna igår. Den var välskriven och på många sätt slagkraftig och övertygande. Och dess slutsats var: ungdomar –lämna Sverige här finns inget för er längre!

Det är minst sagt tråkigt om vi sjunkit så djupt. För ungdomarna är ju absolut vår framtid. I samma utsträckning som vi är deras, vill jag påstå. Vi som föredöme, kunskapsöverförare och råmodell i ordets rätta bemärkelse, de unga som utvecklare av ett arv precis som alltid. Det blir ett hack i skivan om låt oss säga bara 10 % av de mellan 18 – 25 skulle vända någon annanstans för att bygga sin framtid. Men jag tror att det är ett fullt tänkbart scenario. Precis som glesbygdskommunerna i många år tömts på unga, främst tjejer, som sökt sig till mer expansiva regioner.

Det jag allra minst har är några goda idéer på hur detta ska ändras. Men det handlar ju om en bred sysselsättningsbas när lågkonjunkturen så småningom vänder. Att systematiskt undvika att lägga alla ägg i samma korg där korgen till exempel kan vara en traditionell industri. Att bygga upp en modern kompetens som kan hantera nya behov även på mindre orter. Det finns ju gott om exempel på i första skedet märkliga idéer som med rätt jordmån blivit något bra. Sedan handlar det om andan. De som ser serien Eureka förstår lite av vad jag tänker – det ska vara lätt att andas även intellektuellt.

Lycka till med detta hälsar oraklet på Storgatan…

Kommentarer: 1

Tack för en bra början!!!

Av Ingemar Wahlström, tisdag 10 november 2009 klockan 10:16,

Jag roade mig med att kolla lite statistik om min blogg igår. Nästan 7000 gånger har ni och andra klickat in er på den här ganska korta tiden.

Det känns lite ansvarsfullt, faktiskt, ur en synpunkt nästan mer än då jag jobbade på tidning även om även det kräver en ödmjukhet inför läsaren. Då visste jag ju att tidningen totalt lästes av kanske 35 000 men hur många som kikade på mina rader visste jag inte. Nu ser jag precis vilka inlägg som lockade och kan dra slutsatser. Framförallt om vad jag nog bör undvika. Och ett stort tack till de som återkommande haft synpunkter och hjälpt mig utvecklas. Mona, den alltid närvarande M (jag ringer!), kusin Johnny som skrivit någon rad i Kuriren förr, Nicole, som nu lovat att jag får berätta vad hon heter, vännen Inger (klappa kossan idag också…)och inte minst den mystiska Lady X, var identitet är ett av världens stora mysterier…och många andra. Gamla vänner har dykt upp. Det här är så kul att jag nog fortsätter. Och ännu är den sista absolut sanna ungdomshistorien inte berättad, eller hur Johnny?

Kommentarer: 3

Kul på jobbet

Av Ingemar Wahlström, måndag 09 november 2009 klockan 15:04,

Det är viktigt att trivas på jobbet. Och i det paketet ingår även att ha kul. Min vän och partikamrat Dan Oskarsson skriver idag om klisterfria Post-it lappar som är gratis, av allt att döma då på Indexator. Även på Volvo har humorn varit ganska tydligt förekommande. Jag misstänker att den naggats ordentligt i kanten av det senaste årets elände men förr i världen var det annorlunda. Ibland blev det mer än man tänkt. Jag jobbade eftermiddag kvällen före första april ett år. Och skrev noggranna instruktioner till killen som skulle komma dagen efter att alla chassienummer av en viss modell skulle antecknas. Papperet skulle sedan till förman för leverans till en ”Lurén” på en icke existerande avdelning. Senast trodde jag att detta skulle avslöjas av kollegans förman. Ett typiskt, ganska dumt aprilskämt som jag glömde så snart jag skrivit instruktionerna till kollegan.

Dagen efter rådde en viss mental oreda på förmanskontoret när jag kom runt tvåtiden. Basen E slet nästan sitt hår. – Du, den där Lurén, var jobbar han??? Jag har vänt upp och ner på hela företaget men inte fan hittar jag nån sån!!!

Ridå, typ…

Min arbetsgrupp har alltid varit väldigt självständiga. Vilket förr innebar att chefen inte alltid hade koll på vad vi gjorde, rent tekniskt. En fredag för minst 20 år sedan hade vi stoppat anläggningen tidigare än vanligt. Förmodligen för att folk längre fram i verksamheten hade spring i benen och ville hem. Inte helt legalt alltså. Produktionsledaren noterade att verksamheten avvecklats

Och kom förbi för att höra om orsaken.

I vår process bildas bland annat nitrit, och det är ett ämne vi mäter halten av flera gånger per dag. Så begreppet hade även vår förman konfronterats med. Men vad denne inte visste var att det var en gas och inget mer konkret. Jag minns fortfarande min kollega PEW (som ni som jobbar nu inte känner till!) när han med oändligt sorgsen min meddelade:

”Ja, vi hade ju tänkt köra längre men tyvärr visade proverna att vi måste ta ut nitriten och rulla ihop den…”

Vi andra processkillar dog en stilla död på grund av återhållet skratt men chefen nickade förstående och avlägsnade sig.

Kanske fabrikshumor också ur den synpunkten att det framstår som svårbegripligt för utomstående…

Överhuvudtaget är det här ett svårt område. Vi har haft väldigt kul på mitt jobb. Men endera går det inte att skriva om på 50 år till. Eller är helt omöjligt att begripa för den som inte var där. Och ibland kanske även för dem som var på plats…

En vacker fredagskväll efter skiftet skulle jag bara ruscha iväg och hämta nåt för nåns räkning innan jag åkte upp till Vilhelmina. Men när jag passerade rotationsgrinden var jag tvungen att bromsa och titta: På min bil, som för övrigt var den tidigare omskrivna, underbara, Ford Granadan, var tre 200litersfat fastsurrade på det takräcke jag fått låna för ändamålet. Tomma visserligen. Silvertejp så det räckte för en veckas hyttproduktion skötte fastsurrningen och budskapet var entydigt: man kör inte bil med takräcke!

Kappkörning var en populär sysselsättning efter skiften. Tyvärr hade ingen nåt att köra med men minst långsam vann…

En kväll var nästan hela skiftet uppradat med viss förväntansfullhet. En lätt animerad diskussion hade utmynnat i slutsatsen att en uppgörelse var nödvändig. Vem var snabbast – Opel GSE eller Audi av 70-talsmodell som borde dött för länge sedan?

Audiägaren såg rävigt till att det bara pratades om ”Audin” i allmänhet. Bara för att kunna smita iväg på ett litet ärende…

Så när skiftet fanns på plats, en nyvaxad och varmkörd Opel som normalt vore den givna vinnaren morrade självsäkert…så kom Audiägaren insvängande. Dock inte med den gamla. Han hade gjort en snabb 60-mila resa för att köra ner en nästan ny Audi 100 Turbo som han tagit hem från Tyskland. Och som gick bra, jag provade den själv. Allt enbart för detta race!!!

En enda lång och minst sagt outgrundlig blick från opelägaren – sedan försvann han och pratade nog aldrig bil med audimannen mer…

Kommentarer: 0

?

Av Ingemar Wahlström, söndag 08 november 2009 klockan 15:56,

Mammas pojkar på TV 4...

Är det sant eller är det någon som driver med oss???

Kommentarer: 1

Saker att avsky

Av Ingemar Wahlström, söndag 08 november 2009 klockan 14:39,

I allmänhet tror jag att jag uppfattas som en rätt trevlig person. Och detta även i bloggosfären. Men även jag konfronteras med saker som irriterar mig. Därför ska det här blogginslaget handla om saker att avsky.

Vi kan börja med Caroline af Ugglas. För henne hatar ni eller hur? Jag har i alla fall aldrig träffat någon som haft något positivt att säga. –Janis Joplin kopia, säger Nisse som KAN musik snusförnuftigt. Visst har de ett uttryckssätt som i viss mån är gemensamt. Men va fan…vi har sextusen dansband som är helt okapabla att göra något annat än kopior på 59 år gamla låtar som sedan dunkas in på skiva och krängs till den tjafstörstande allmänheten. Min vision av helvetet är en plats där Klas-Ninas med Puckogänget ständigt framför den 150:e exakt likadana versionen av ”Leende guldbruna ögon”. Och vi köööper. Och det är sååå bra.

Janis dog 1970. Det är alltså typ många år sedan.Det är väl snarast en historisk gärning att försöka återskapa hennes energi.

Man gillar inte heller Carolines uttrycksfullhet. I mina ögon en jäkligt snygg och charmig tjej som definitivt har ordning bakom pannbenet.

Men historien upprepar sig. Allt som sticker ut en millimeter över den fastlagda mallen är ett hot. Ta till exempel Tomas di Leva. Hur många riktiga, rättskaffens och rejäla fullblodssvenskar har inte skrämts så till den grad av denna kaftan(?)klädda uppenbarelse att de efter ett gäng pilsner gärna skulle förkorta hans levnad? Jag vet för jag har varit med…Ja, nu tror jag ju det är lite lur och inte så lite medveten marknadsföring från honom också men det är en annan femma.

Ibland har vårt folk en så tveksam smak att till och med jag reagerar. Och deltar, vill jag påpeka. Sommarkrysset, där frågorna är på ettåringsnivå har jag glatt underhållit i den vanvettiga tron att jag skulle vinna. Men exakt det samma gäller för det mesta i den här vägen. Samla ett gäng egentligen rätt talanglösa, låt dem göra något och låt svenska folket öka kanalens intäkter nåt grymt genom att rösta på vem som är minst talanglös. Min idé om ”Kändissoptippen” i en blogg för länge sedan känns inte så avlägsen. Alltså att ett gäng D-kändisar får bo i latringropen på en soptipp i åtta veckor…

En given ”Avskyis” jfr ”Snackis”just nu är ju vintern. Det blir så ljust och friskt och fint och…ja, fan vet om inte sexlivet också blir bättre… Allt är så positivt. Verkligheten är en annan för till exempel mig som tvingar ett gäng stackars assistenter att släpa runt min allt annat än smidiga kropp i rullstol. I och för sig är problemet kanske löst. Med den snöröjning som väntar i vinter med höjda startkriterier det väl lika bra att hålla sig inne. Vi syns i april, hej då…

Jag tillbringade natten mellan fredag och lördag på akuten. Kanske var det då inspirationen kom. MEN det är också fantastisk vilket bemötande du får däruppe. Inte bara medicinsk, utan även när det gäller empati och vanlig trevlighet. En sak att avsky är väl hur resurserna sakta får vittra bort. Allt annat kan ta ett halvt steg bakåt i väntan på högkonjunktur. Men sjuk- och även äldrevård måste prioriteras...

Kommentarer: 3

Skoj på hoj...

Av Ingemar Wahlström, fredag 06 november 2009 klockan 20:40,

Mitt förhållande till motorcyklar präglades länge av att starkt habegär. Förmodligen var det pappas fel. Under de första åren i mitt liv körde han nämligen en BSA B33. En vinröd 500 –kubikare med en härlig sång i den encylindriga motorn. När han kom hem från skogen satt jag beredd på bron för att kunna kasta mig ut på byavägen och springa honom till mötes. Ja, de som känt mig bara de senaste 30 åren blir säkert förvånade. Men jag sprang faktiskt, så snabbt som de korta benen kunde bära mig för att få åka på den kromglänsande tanken de sista 100 metrarna. Det måste förresten ha varit en syn när hela familjen var ute, jag på tanken, farsan vid styret och mamma på bönpallen. Som nog inte var världens bekvämaste eftersom farsan valt en maskin utan bakfjädring. Med 28 hästkrafter var den hyfsat snabb i början av 60-talet men det skulle bli betydligt mer i framtiden.

Under min uppväxt var omgivningarna lite av paradiset. Det stod gamla motorcyklar mer eller mindre överallt i skogen. Bland annat minns jag en cykel med det obetalbara namnet Horex som stod i en glänta tillsammans med några rödmyror. För övrigt en Tysk maskin, har jag lärt mig. Och i Dalasjö någon mil bort stod en Velocette. Dit åkte man gärna för att skruva sönder den.

Åren gick och så småningom blev jag högstadieelev. På Hembergsskolan hade vi under de åren en skolvärd som också var en stor idol för de flesta tonårsgrabbar. Och han körde den tidens värstingvärsting, en Honda CB750. Som tillsammans med Kawasakis Mach 3-cyklar var det häftigaste du kunde ha. Men överlevnadschansen var lite större på Hondan, enligt tester.

Effektmässigt var de nog lika, tror det var 67 hästar. ”Kawwan” var dock mer vildsint och krävde massor av varv och kunde börja wobbla otäckt i höga farter. Vilket även Hondan gjorde men lite mer kontollerbart.

Allt enligt tester. Min erfarenhet då begränsade sig till en Mustang Cross Special vilken som bäst kanske hade 4 – 5 hästar med lånad sjuochenhalva på. Så det var en bit bort från Rune, som han hette, och hans otroligt coola kompisar som gled runt på samhället mellan fikapauserna på Stenmans.

Bäst av allt var när vi skulle spela biljard på Hotell Lappland på Fritt valt arbete. Det var en grusad uppfart och givetvis drog Rune på så gruset sprutade inför en hänförd publik!

Så gick mååånga år. Jag var nu en stor pojke men dock utan körkort som gav mig rätt att framföra tvåhjulingar. Kommer inte ihåg hur jag lyckades fippla till det men det tog lång tid innan jag fixade lämplighetsintyg. Många som till och med är lite yngre fick automatiskt AB-kort. Men jag får nöja mig med ett fånigt B.

En vacker dag många år senare fick jag för första gången köra rymdraket. Nej, givetvis inte! Men ändå inte långt ifrån. Vi befann oss i en elektriskt laddad stad i Mälardalen och en av mina kusiner hade hämtat ut något som var snubblande nära en rymdraket. En lila Kawasaki ZZR1100 som nog var det snabbaste som fanns då. Jag beundrade den oerhört snygga maskinen med – förmodligen – dräglet rinnande.

- Har du lust att prova den, log ägaren, en kusin vi kan kalla A för att göra det fullkomligt omöjligt att identifiera honom.

Jag fattade egentligen noll, han erbjöd mig en tur med sin värsting och log dessutom…

Frestelsen blev för svår, jag äntrade maskinen. Och här måste jag väl erkänna att jag inte var heelt grön. Något år tidigare hade jag bland annat nött en del med A:s dåvarande offroad i akt och mening att fixa körkort. Som alltså runnit ut i sanden men en viss hojvana fanns ju.

En lugn tur på några kilometer var vad jag unnade mig men det gav mersmak. Lite senare, när onödiga strypningar tagits bort provade jag den ordentligt. 147 hästar på några hundra kilo hoj ger hyggliga prestanda men den var snäll som en gammal diesel på låga varv.

Under samma period utsattes jag för fler hemska konspirationer när jag – ytterst motvilligt förstås – äntrade kusin J:s Yamaha FJ 1100. En trevlig sak även om man fick jobba lite mer i kurvorna än med den ”självsvängande” Kawasakin.

Visst kan jag hitta andra jag provat. Kawasaki Z400, KTM Penton, Suzuki helcross (en helt galen vilde) och lite småcyklar. Ja, det blir en hel del. Men tänk så många det blivit om jag haft körkort…

Kommentarer: 4

Resa med trög start

Av Ingemar Wahlström, torsdag 05 november 2009 klockan 21:34,

Till bilden av den moderne Svensken hör att vi ska vara vanvettigt förtjusta i att resa. När den nyblivne trissvinnaren tillfrågas om vad han tänkt bränna stålarna på blir det ofta:”Ooh så underbart nu kan jag ligga i tre månader på Playa los Alcoholos och bara pressa”. Eller ”Nu kan jag äntligen ge mig ut på fotvandring i Chackamostrakastra och kämpa med tallriksstora giftspindlar och elvameters krossaranacondor”.

Här skiljer jag mig från mina nationsfränder.

Jag har visserligen varit i USA och England flera gånger, sett Irland och Skottland och Belgien och kuskat säkert tusentals mil på långresor på våra svenska vägar. Och Norge, Danmark och Finland har också fått påhälsning. Alltihop har varit kul, jag skulle kunna blogga länge bara om mina och kompisarnas jänkarrelaterade äventyr i Sverige och resan till Skottland med fotogänget var ett av mina trevligaste minnen någonsin.

Problemet är bara att jag är så seeeg i starten. Det är så jobbigt och man måste kliva upp tidigt och packa väska och hålla reda på biljetter, flighter och pass. Kort sagt blir jag ett förverkligande av nidbilden av glesbygdsbon. Lite seg, förändringsovillig och skeptisk till nyheter.

När hjulen väl rullar går det mycket bättre. Och jag har inget av draget att jag ska ha Kalles kaviar, Gevalia kaffe och ”Hälsa dem där hemma” på CD. Nej, är man i nya miljöer ska man väl testa, eller hur? Hehe, nu lät jag väl lite äventyrslysten och wild and crazy, va?

Men sanningen är ju att jag i stort sett uteslutande varit på ställen där matkulturen inte kändes så främmande. De största utmaningarna var haggisen i Skottland och - faktiskt - några norska rätter. Torkade killingrevben var lika vidrigt som…ja, jag hittar ingen likhet egentligen!

Och valkött. Mitt val är att avstå i framtiden.

Men i Amerikat var det ju inga problem. I vägkorsningen nedanför fabriken där jag jobbade låg de största hambugerkedjorna. Och för 99 cent köpte du Big Mac o company eller motsvarande. Däremot strejkade vi när det gällde hotellfrukosten. Bacon med 120% fett, juice med mest socker och färgämnen samt vitt bröd, marinerat i pudersocker. Då hade Den Stora Hamburgerkedjan en frukost som kändes betydligt fräschare.

Då det gäller mat på resa kommer jag gärna ihåg ett restaurangbesök i Göteborg runt 1982.

Kyparen, en kille i vår ålder, kom fram och frågade om maten smakade. Det var gott och vi, två kompisar och jag, prisade anrättningarna. Då spände kyparen ögonen i oss och sa med oefterhärmlig dialekt: ”Ja det är bra. För kunder som klagar – dom skjuter vi!!!”

Sånt händer inte i Stockholm…

Kommentarer: 1

Filmtips jiihaa!

Av Ingemar Wahlström, tisdag 03 november 2009 klockan 21:37,

Jag och N satt och njöt av en riktig delikatess i helgen. Nej, det var inte pölsapanerade slafsbitar eller den där nya sortens chips som jag sett inte allt för smickrande recencioner av på andra bloggar.

Den här delikatessen härhör sig från filmens värld och har till och med knuffat ner min älsklingsrulle ”American Graffitti” från guldplatsen.

Som vanligt är jag sist i Sverige men finns någon kvar som inte sett den så gå o gör det eller köp den. ”Walk the line”, filmen om Johnny Cash liv. Och spela den i ett hyfsat surroundsystem så den mjuka men tunga 50-talsbasen kommer till sin rätt. Allt är delikat, musik, filmning, miljöer, handling.

Jag förstår att de myriader som läser min blogg nu har blivit intresserade av min filmsmak för övrigt. Hm…filmer…ja, Bergmans ”Det sjunde inseglet” är ju…nej, det där var det väl ingen som trodde på???...”Såsom i himlen” var ju grym. Och jag såg den två gånger tack vare min ovana att umgås med kvinnor (mycket originellt bland män?...). Min vän M ville se den samtidigt som jag gärna tittade så vi besökte bion och njöt i fulla drag. Den måste dock ha rullat länge för detta var i augusti 2004 och i januari erbjöd jag generöst ( eller mitt jobb, som stod för biljetterna) en annan M som jag hade en relation med att besöka valfri bio och ni kan ju tänka er vilken film hon ville se.

Sedan fínns en enormt spännande rulle som på hemspråket heter ”To catch a killer” . Handlar om jakten på en pedofil och massmördare. Tre timmar under vilka du helst inte stoppar för toalettbesök. När American Graffitti eller Sista natten med gänget lanserades kom en mängd filmer på liknande tema men av mycket sämre kvalitet. Men en som dock stack ut positivt var ”Return to Macon county” med bland andra Nick Nolte. En gul Cheva -57, ett vackert höstlandskap och massor av Chuck Berry-musik. Hade en viss charm.

Och inte minst minns jag när en oerhört snygg och trevlig tjej BJÖD mig på den Japanska finkulturporrfilmen Sinnenas Rike. Givetvis trodde jag att hon hade AVSIKTER och visst hade hon det. Men tråkigt nog med min kompis. Livet i ett nötskal…

För övrigt laddade vi under Halloween med godis tillräckligt för att försätta fem dietister i chock. Och när vi konstaterade att inga ungar kom, typ fem minuter senare, var jag och N tvungna att äta upp allt. Visst var det synd om oss?...

Kommentarer: 1

Om att bli mer puckad

Av Ingemar Wahlström, söndag 01 november 2009 klockan 22:24,

I den bästa av världar har 51-åringar rollen av ett mer eller mindre uttalat mentorskap för den yngre generationen. Vi som varit med ett tag vet helt enkelt hur det ligger till och kan förklara det…Pyttsan, säger jag. I intelligenstester har jag funnits vara snäppet över normalvärdet, mitt eq verkar i alla fall existera och jag kan både stava till och förstå betydelsen av flera ord. Men någon ungdomens härförare mot det högre vetandet blir jag inte.

Satt härom kvällen och samtalade med en god vän, ungefär hälften så gammal. Och vårt snack kom in på världsekonomin och varför det blev som det blev. Här nånstans borde jag dragit åt livremmen, knackat ur pipan (jag har ingetdera) och berättat Hur Det Ligger Till för den unge lyssnaren. Jag trasslade snabbt in mig i Mackey hey och Freddie May. Varför skulle de absolut ge bolån åt fattiga? Och varför gör det min korv dyrare? Dödstöten kom när min unga vän som en självklarhet sa: ”Vadå, tar pengarna slut trycker vi väl mer?

Jag började genast förklara att man ju inte kunde trycka pengar hursomhelst, och tog upp Tyskland 1929 och inte minst guldmyntfoten. När jag trodde att jag nödtorftigt förklarat kom nästa dödsstöt.

-Men det är väl ingen som kollar om ett gäng gubbar trycker upp några miljarder till?

Där önskade jag att telefonen hade ringt, men förgäves.

Och sådär är det i livet. Jag var en vidrig unge som fick mina kompisar att tro det mesta jag berättade, även det jag ljög ihop. Så småningom blev det mer och mer sant och runt 14 var jag faktiskt ganska allmänbildad. Sedan har det bara gått utför. Jag begriper mindre och mindre för varje år och de unga rycker fram på bred front.

Men någon gång ibland kan jag få en reaktion som ger en svag skälvning av stolthet i gammkroppen. Det handlar om när jag berättar mina alltid oförvitligt sanna ungdomshistorier eller om vi ser en lämplig film.”O, så roligt ni hade då du var ung utbrister de unga oavsett om det handlar om nivån på busandet, lössläppt sex, eller det faktum att vi i brist på Playstation och Wee fick roa oss själva.

Då kan jag spjuveraktigt blinka lite för att antyda att det de sett eller hört är bara början.Vilket ju är ljug det med…

Kommentarer: 1

Skrivs av

Vanliga etiketter

Mest kommenterat

Arkiv