Man kan tycka att vi befinner oss i den yttersta avkroken – eller vid världens medelpunkt, nära polcirkeln…. Det är helt beroende av vad man har för inställning. Oavsett vad man tycker så är det helt sant och säkert att vi inte träffat så många människor på mången god dag som vi har gjort den senaste tiden. En dag/kväll som denna är minnesvärd. Vi har haft full ruljans hela dagen, med cafe i kåtan, middagsgäster och många trevliga kunder och knappt hunnit med att prata med varandra R och jag. Varje ny dag möts vi av en sådan värme som strålar emot oss. Vi är så glada och tacksamma. Att vi dessutom får fina erbjudanden om hjälp från bloggvänner är verkligen en bonus i tillvaron.
Kaffe i kåtan
Premiärtest idag för kaffeservering, macka toast eller något läskande i vår fina tältkåta. Hög mysfaktor, Varmt inne och kallblåsigt ute. Robert har lagt renskinn på bänkarna och det känns riktigt trevligt. Jag hoppas på många namn i min nya gästbok som jag fick av mina fina jobbvänner i Umeå.
Grannsämja
Ännu en ny älgfamilj kom på besök i ottan. Här har vi en mamma älg med sina två söta kalvar. Bilden är tagen från vår balkong. igår såg en av gästerna Kungsörn alldeles här intill på sandbanken där älven rinner ut i sjön. Vi har även sett mycket räv och en del spännande fåglar som vi ej hunnit identifiera, bland annat en stor gråsvart fågel som var på tillfälligt besök och som inte liknade någon annan fågel jag sett. På gräsmattan sitter kolsvarta klotrunda tjockisar – antagligen en trast av något slag. En riktigt bra kikare ska inhandlas, så att man kan följa det spännande livet på fjällsidan. Jag är övertygad om att vi går en spännande höst och vinter tillmötes med vildmarken alldeles in på knutarna. Endera dagen ska jag bege mig ut med båten för att se om jag hittar rödingstim som leker. Det skulle vara fantastiskt att än en gång få återuppleva den otroliga rödingleken som jag hamnade mitt i härom året i Gautosjö.
Allting ska gå med elektricitet
Dagen började med ett strömavbrott. Vi hann bli riktigt nervösa där ett tag med tanke på alla frysar. Dessutom var det just idag sotaren skulle komma, så vi fick inte elda oss till varmvatten. Aldrig trodde jag väl att det skulel bli aktuellt med torrschampo igen, men idag hade nöden ingen lag. Vattenfall löste dock problemet och vi kunde bege oss mot Arjeplog och det stundande frukostmötet där med näringsliv och politik. Det känns därför lite aktuellt med en bloggrepris om elektricitet ström och kraft i största allmänhet.
”Den dubbla strömmen" – var ett av alla de kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig riktigt förstod innebörden av. Eftersom det var vanligt att man talade i liknelser så satte detta uttryck förstås igång mina spirande tankebanor.
Ett tag trodde jag att ”den dubbla strömmen” nog kom ut ur stickkontakten som ju helt riktigt hade dubbel uppsättning hål. På den tiden var kontakterna inte barnsäkra och det var nog mera tur än gott omdöme som gjorde att jag inte medelst strumpstickor utforskade den dubbla strömmen på närmare håll.
Ström, elektricitet, energi är begrepp som idag ligger helt rätt i tiden. Hela tiden läser vi om jakten på nya energikällor. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi fortsätter att sukta efter iögonenfallande trädgårdsbelysningar och köper elektroniska hushållsapparater i parti och minut.
Kartongerna med julbelysningar ligger där i garaget och väntar på att fram i november få lysa upp den Sandvikska vinternatten. Elektriciteten har en livsviktig roll även i människokroppen, i kroppsvätskorna, i överförande av signaler och impulser mellan nervceller.
Under tiden när jag först skrev detta inlägg sträckte jag mig ut för att pilla lite på R som satt vid min sida och laddade ned bilder från kamera till dator, fick jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddade vid hans arm. Bzzzzzzzzzzz……
Om detta berodde på hans kraftfulla utstrålning, den laddade energin mellan oss, eller min strålande närvaro är ännu höljt i dunkel. Osynliga energier verkar i allafall finnas i luften runt omkring oss hela tiden. Man talar om currylinjer, kraftfält och strålning. Detta för mig osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.
Om det berodde på Vindelälvens vatten eller på andra naturliga orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta förekom dessutom muller ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna när de sprängde ljudvallen. Viggenplanen som lyfte från flygfältet i Gunnarn, smög in över barndomsbyn och gjorde mig vettskrämd. De påminde mig om kriget som jag läste om i boken Flyktingflickan.
I min tillvaro tycktes var ljudet dessutom vara snarlikt det tordön som beskrevs i Uppenbarelseboken i förebådelsen av den yttersta tiden, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mig för den yttersta domen om dagarna och väntade på att det som hela tiden predikades skulle slå in. Nämligen att Jesus skulle hämta upp alla till himlen – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker och evig förtappelse återstod nog för min räkning. Det var min fasta och hemska övertygelse.
Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och ganska oskyldigt flickebarn, får jag idag lite ont i magen när jag inser vad mycket av min barndomstid som gick åt till att vara rädd och känna mig dålig och förtappad. Så onödigt…. Kombinationen av den kristna förkunnelsen och min livliga fantasi var ingen bra kombination.
När åskan gick fann vi syskon på råd! In under köksbordet hemma kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Det kunde vara ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Vi satt där och räknade åvståndet mellan blixt och dunder. Jag minns att ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga tillsammans med några kamrater.
Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven,och överhörning har varit ofta förekommande. Detta resulterade i att vissa i byn än idag talar i kryptiska kodade ordalag, man vet liksom aldrig när man blir flera på tråden och vem som lyssnar. Det var som ett slags lotteri: Vem pratar jag med nu? Spänning – i ordets rätta, ja i flera bemärkelser.
Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut till husknuten och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ”tjukan” – ni vet bakelitmackapären som var fäst vid husknuten. Byborna samlades runt omkring honom i spänd och något skeptisk förväntan. Gubben hade munderat sig i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar för att skydda sig mot elektriciteten. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sig mot folket och sa: Om I nu se I som ”schtiven å”….. då jär i dö!
Man ska inte leka med elen!!
För egen del idag så rekommenderar jag den förnyelsebara energikälla som heter Powernap. Prova får du se att batterierna laddas av en liten tupplur.
Möss och människor
Eftermiddagen har jag ägnat åt att städa kring strandlinjen här i Sandviken. Några hundra rostiga spikar och en del annat järnskrot är nu uppplockade, en massa skräp är upplockat och bränt. Krattningen uppenbarade ännu fler "härdar" av rostig spik och några döda sorkar. Med en del hårt arbete, lite visioner och några lass sand eller grus så kan strandlinjen bli jättefin, en samlingsplats för oss och våra gäster, och ju finare det blir, desto finare vill man ju hålla det. Det är min fasta tro om oss och om våra medmänniskor här i Sandviken. Fimpar, kapsyler och spikar hör definitivt inte hemma här i denna rena och ytterst sårbara högfjällsmiljö.
Om orken tiden och pengarna räcker, så kan jag se framför mig den fina och lättillgängliga strandterassen som jag snickrat i mina drömmar. Där sitter glada människor av olika sorter och fikar, skrattar, fiskar, eller lyssnar på musik i sommarnatten och som har en sak gemensamt – kärleken till den här platsen.
Det är aldrig för sent att ge upp
Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!
På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt! Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att alls beakta fara för liv och lem.
Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mig dig….och trodde att vi skulle spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande övergiven på en sten och snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och mot en högst oviss framtid?? Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??
Guben skakade suckande på sitt idérika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak, ända tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel…(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.
Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande kamrater och syskon och visade de bilder som guben skrivit ut på flygfäet, och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.
Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjlighet som gavs att kunna nå avlägsna drömfiskevatten dit ingen annan når. Så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet (fruntimret)var varmt.
En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren, och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.
Numera följer farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåtervådliga luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!
Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller i alla fall till och med 1/9 – 2010
Far och flyg
Ikväll har vi en livs levande norsk flygare vid vårt kaffebord. Han är en återkommande jaktgäst och R kan inte dölja sin förtjusning över att få dryfta UL-flygets fördelar med en likasinnad. Jag hör på honom att han längtar efter sin flygande gummibåt och att det nog blir flyga av för hans del nästa sommar. Vi har även fått ett presentkort på en helikoptertur över omgivningen av våra vänliga grannar i Vuoggatjålme. Det ska bli fantastiskt att se allt det fina från ovan, och jag hoppas att det blir av en solig spegelblank höstdag. UL för mig betyder något helt annat än flyg – nämligen ultralätt fiske, eller som jag brukar snubbla på orden och säja – ultraviolett 🙂 Till nytillkomna läsare ska jag strax bjuda på en liten repris av bloggen som berättar hur det kom sig att R började gå i flygartankar. Håll utkik!
Vita gäss
Idag kommer "västavere" in från vårt grannland. På sjön går vita gäss och på fjället här mitt mot har den första snön lagt sig på toppen. Idag jobbar vi inomhus. Jag har börjat riva tapeter och fundera på takmålning i sovrummet. Om du är en pigg senior som kan måla tapetsera och/eller snickra så hör av dig till oss. www.sandvikens.se
Senaste kommentarerna