Ute blåser grå och vassa höstvindar. Inne är det milt och varmt. Endast suset från butikskylarna hörs där jag sitter vid bordet i solskensrummet och jobbar, men ändå är mina fingertoppar kalla och tankarna känns lite oroliga och flyktiga. Hösten är en fin tid, men den gör något med människan. Den gör något med mig – iallafall. I de tysta pauserna i veckans arbetsdagar så kommer tankarna. Jag tror att det är årstiden, att det är tystnaden som släpper fram dem ur sommarförvaringens färgglada boxar. Att det är sommarens slut, höstfärgerna, den annalkande vintern som minner om livet det förgängliga. De virvlar likt höstlöv omkring inuti mig, lite vilsna liksom på flykt. Det är tid för eftertanke, för  begrundan, och ju äldre jag blir desto mer finns det att rannsaka. Det kan vara smärtsamt att våga se sig på nära håll i livets spegel, möta sin egen blick och ställa sig de viktiga frågorna. Att orka plocka upp och skärskåda sina livsbeslut, tillkortakommanden och valda vägskäl.

Varför alls gräva i det gamla? Är det nödvändigt att rota i det redan gjorda, att klösa på läkande sår och åsamka sig själv obehag? Jag vet inte. men jag har märkt att ju längre livet fortskrider, desto mer vill jag faktiskt se mig ärligt i spegeln och försöka bli en bättre människa. Ska man älska sig själv förbehållslöst för den man är, acceptera sina fel och brister och gilla läget, eller ska man försöka tampas med sina troll och förändra sig på gamla dar? Var får man isåfall kraften ifrån?  Hur tänker du?

Hösten accelererar med stormfart. Plötsligt börjar det kännas ganska nära till det rysligt spännande första isen-fisket. Känslan när det knakar sådär spännande och man faktiskt kan se fisken genom isen om man har tur. Alla årstider har sin tjusning!

Precis som  jag skrev för nästan exakt två år sedan så är fortfarande min ringa  längd en källa till frustration – utom när jag ramlar förstås. Då har man praktiskt nära till backen. Men för en inlandspygme av blandras som undertecknad, uppstår nu och då en del praktiska problem. ( Jag har hört säjas att det finns 6 folkslag i mitt blod, fast ej fått svart på vitt angående detta.) Problemet för dagen är min ”underlängd”. På grund av den uppstår ständigt problemet att jag inte når ner till golvet med fötterna vid sittande. Förutom att det ger fysiska besvär som myrkrypningar och irritation i underbenen åstadkommer det även ett visst avkall på min pondus och trovärdighet. Vem repekterar ett litet fruntimmer som sitter och dinglar med benen?? Det kan ingen knytblus eller axelvadd kompensera. Nej, det är bara att inse att det är jag och en viss herr Marjasin i mitt lag. Kanske dags att anlägga en liknande mustasch och se om det ger effekt. Idag sitter jag med mina tjocksocksprydda fötter på en skrivarkartong pysslar med fakturor och kvitton och morrar över mina stickande fötter. Ska man verkligen behöva kliva i platåskorna igen?? Njasi. Har nog trippat omkring i högklackat halva mitt  liv och tänkte inte behöva hamna i den kvinnofällan igen mer än möjligen vid enstaka högtidliga tillfällen. Å andra sidan får man väl vara tacksam så länge man når ner till golvet när man står  Hur gör ni andra kortisar? Har du något bra tips? (förutom att köpa lekstugumöbler)

Fick bevittna ännu ett i mängden av alla fantastiska naturscenarier som utspelar sig här omkring denna lördagsmorgon på hundpromenaden. En havsörns lek med en liten ynklig sjöfågel som dök och dök för sitt liv medans denne gigant cirkulerade ovanför länge och gjorde flera utfall. Till sist blev ”andhämtningen” för tung och han vilade sig i form på sandbanken. Se hur stor han är jämfört med de feta kråkorna intill

Idag fyller vännen min 65 år. Det är obegripligt och känns mer som om det vore tvärtom – jag 65 och han 54. Om man ska gå efter steglängden i alla fall…. Det har varit en solig och fin födelsedag för jubilaren och tårtorna har stått som spön i backen. Efter lunch hängde han av sig födelsedagskjortan och hoppade i mekaroverallen. Då var det färdigmaskat för idag. I kylen ligger en smaskig renfilé och mojar till sig. Den är inbjuden som ”huvudperson” till dagens middag,  men egentligen skulle vi behöva äta tårta dagen lång!! Trevlig post och hälsningar från familj, vänner och bekanta värmer i hjärterötterna på oss båda. Själv kan jag inte låta bli att fundera över hur den där dagen för 65 år sedan förlöpte då en liten lintott kom till världen. Jag minns iallafall hur jag – som egentligen inte tror på horoskop alls – satt och kollade upp om jag som kräfta och han som jungfru (fniss) skulle funka ihop, om det alls var lönt att nappa på den här enträgna mannens kaffeinviter. Det kunde gå riktigt på tok, eller så funka rätt bra enligt stjärnorna.

I måndags var det så äntligen dags att genomföra vår minisemester – min förskottspresent till R. Helikopter var beställd till 9.30 och vi skulle få nästan 30 timmars ledighet tillsammans på fjället. Utan mobiltäckning. Så underbart – och som vi hade glatt oss.  En tung och ihållande dimma infann sig på måndagsmorgonen och vi fick återvända från Vuoggatjålme tillbaka hem med oförrättat ärende. Inte förrän  vid tretiden lättade det såpass att vi kunde komma oss iväg. Då var ju dagen nästan slut men vi for iallafall på vinst och förlust. Vem vet nästa gång det hade varit möjligt att göra en sådan här sak. När vi hade blivit avlämnade vid Guijaurestugan och ljudet från helikoptern försvann i fjärran – infann sig lugnet. Husse och hund begav sig genast ut på ripjakt och jag for ut med båten.  God mat, sprakande eld och en bedövande vacker miljö gör gott för vilken människa som helst.  Vi vaknade till ett underbart väder och hann vandra fiska och jaga. En hel del ripa fick de se, men det blev ingen träff denna gång. Väl hemma igen igår eftermiddag så kände vi oss uppfyllda och avstressade. Precis som syftet var.

Kerstin Wänman gjorde bilden av Solbritt så här fin

Vi fortsätter att för tredje året tillsammans med våra gäster och en del kunder skänka alla pantburkar och flaskor till SK-Aid genom Kjell och Solbritt Holmbom i Muskus. Lilla SolBritt i Kenya får vara vår symbol för deras fantastiska hjälparbete där varenda krona går fram. Gilla gärna deras facebooksida  https://www.facebook.com/pages/SK-Aid/381775551893969?ref=hl och läs mer om deras hjälparbete. Du kanske också vill bidra på något sätt? Vi är stolta och glada över att få vara med på ett hörn.

http://alvsbynews.se/2013/08/loppis-i-muskus-ger-fattiga-barn-i-afrikas-slum-mojlighet-till-utbildning-och-mat/

En underbar dag på fjället var precis vad vi behövde. Gubbe hund och matsäck är allt man behöver för att må gott en sådan här fin höstdag.