Vägarnas väg för mej – är naturligtvis 363:an – och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele.
Längs den vägen har man färdats springande, hoppande och cyklande, samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle och vägen har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.
Innan vägen asfalterades var den en riktig thriller om våren med sina djupa lerdiken och hjulspår. Man kunde någongång ”tjippa” fast sej djupt i leran på hemvägen från skolan, och få lämna en stövel på plats. Skylten med ordet ”svallis” begrep jag inte riktigt. Jag tyckte det lät lite nochalant hejigt sådär Svallis…
Ett intensivt men ögonblickskort ”heurekaminne” är från när jag på hemväg från affären nedanför Gunnar Karlssons hus, plötsligt upptäcker att jag kan HELA alfabetet och glädjestrålande springer hem för att bevisa detta för pappa. Jag var sex år gammal. En stolt dag i mitt barnaliv.
I vägdiket vid nedfarten till mitt föräldrahem var det alltid fullt med grodyngel om vårarna, och man kunde inte låta bli att lyfta och peta i de geleaktiga prickiga klumparna med långa träpinnar. Sedan hamnade alltid några i en glasburk hemma hos mig, för att bortglömda gå en säker död tillmötes.
Vägtrumman vid mjölkbäcken var även den ett äventyr att forcera och en spännande lekplats som man gärna uppehöll sej kring tillsammans med kompisarna Berit, Laila och Annika.
De modigaste vågade krypa igenom trumman, dock inte jag som nöjde mig med att stoppa in huvudet och hoa. Ekandet fick blodet att isa sig i mina ådror. Vem vet vad som kunde dölja sig i dunklet därinne.
En dag när jag konstruerat ett eget sinnrikt kastspö av en trätrådrulle, björntråd,spik och en lång pinne, som jag riggat med en böjd säkerhetsnål till krok och metmask, satte jag mej för att fiska i ovan nämnda dike.
Några av byns gubbar passerade och var och en av dem gjorde sej lite lustig över mitt allvarliga fiskeförsök, och jag minns känslan av förtrytelse när jag slutligen gav upp och pallrade mej hem till mamma.
Samma väg korsade jag med blixtens hastighet och med hjärtat i halsgropen när min uppfinningsrike storebror skulle lära mej att cykla på en stor damcykel.
Käre bror skickade iväg mej nedför en backe som sedan korsade 363:an, nedför nästa backe – över gårdsplanen och slutligen nedför slänten som slutade i ett dike. Vådligt men effektivt. Jag överlevde och lärde mej cykla där och då.
Traktorincidenten skedde när jag nyss fyllt 16 och en dag bestämde mej för att ta traktorn bort till affären för att hämta posten. Det gick bra dit – hemresan var värre.
Kort i rocken och ovan vid reglagen som jag var, anpassade jag inte hastigheten i tid utan kom i full kareta, på högsta växeln bredsladdande ned på gården där farfar och pappa blev vittne till min tvärnit och ”burn out” framför ladugårdsporten. Puh!
Dessvärre hade jag ännu växeln i och ”råkade” släppa gas och koppling samtidigt…..Ett rejält skutt rakt in i ladugårdsdörren som där och då fick det ”katthål” som kommit till användning för både en och annan kissekatt efter denna dag.
Under de år som Vindelälvsloppet hade sin storhetstid satte folkfesten sin prägel på vägen. Tänk vad fantastiskt många människor som färdades, sprang, festade och semestrade längs Vindelälvsvägen. Jag kan än idag sakna de intensiva dagar som gav liv och rörelse åt bygden och dess näringar.
Än idag så stockar det sig i halsen när man kommer fram till skylten som säger Välkommen till Vindelgransele, när jag ser den vackra vyn med den vackraste byn längs hela 363:an. Mitt blod ropar: Hemma!
Även om jag med ett visst vemod ser de igenvuxna åkerlapparna, slyets tilltagande utbredning och den igenbommade affären, ja även om min barndoms stenar och ”ställen” är igenvuxna intill oigenkännlighet, så är det här platsen framför andra.
Mitt hjärtas trädgård – mitt älskade Vindelgransele.
. Kabblekan blommar – nu får man gå barfota!
Senaste kommentarerna