Kategori: Barndomsminnen

Kaffeost och Misseruppa

Av , , 4 kommentarer 15
 

Testade en ny, riktigt god rätt till middag nyligen. En varm sallad som bland annat innehöll sojamarinerad stekt Halluomiost. Med ens fick jag värsta flashbackupplevelsen. Den utlösande faktorn var just osten. Ni vet det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Som genom ett trollslag hamnar jag i mammas kök – igen. Det är ost i görningen. Råvaran – mjölken kommer från våra egna kossor, och varje dag gäller samma procedur. Mjölken strilar ned i hinken.

Jag kan höra det rytmiska ljudet när de vassa strålarna träffar botten i hinken som mamma har fastklämd mellan sina knän. Hon lutar huvudet med den brokiga hilkan mot kons buktande rödbruna sida. Själv sitter jag på en liten trebent pall  och håller i korompan under morgonmjölkningen. Mitt allra första jobb.
 
När hon mjölkat klart hälls den ljumma skummiga mjölken genom silfiltret ned i den stora mjölkkrukan. Katten sitter på helspänn och väntar på att få smaska i sej silfiltret. Därefter bärs mjölkhinkarna till bäcken för att kylas, men inte idag.
 
Den största grytan står snart på spisen, full med mjölk. Det är nästan som ett mirakel att följa processen när löpen tillsätts och slutligen ostmassan hälls upp i sina formar för att pressas i durkslaget.
 
Kaffepannan visslar från spisen och signalerar att det äntligen är dags för provsmakning av den ljumma och ännu lite formbara osten. Något ljuvligare har jag svårt att tänka mej än den vita kaffeosten naturell. Det överträffas endast av osten när den legat i det sockrade kaffet och antagit en seg och halvsmält form. Mmmm
 
Borta på spisen fortsätter nu sockrade vasslan att koka för att reduceras tills dess att endast den ljuva kolafärgade Misseruppan eller Missun som vi också kallar den återstår där i grytans botten. Ett slags messmör som bäst avnjutes på en stor bit hårt tunnbröd.
 
Då och där hade jag ingen aning om att det samtidigt, någonstans på en ö som heter Cypern kanske satt en liten flicka som iakttog och följde sin mammas hantverk i att framställa Halluomiost från gården.

Runda fasta ”Raspeballer” kontra ”Flatpaltn, Fetpaltn å Fläskpaltn”

Av , , 2 kommentarer 13

 Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer….. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om Palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.
 
Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas, en aning matta av tidens tand.
 
Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens.
 
Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat – det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratsrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärne en liten tupplur under tiden.
 
Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna – när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt – och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat, i sanning!
 
I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse.
 
Jag vågar drista mej till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började – se bara på Vårrullen – deg med köttinnehåll, Pizzan – deg med köttinnehåll, Pajen – deg med köttinnehåll, Pitabrödet – deg med köttinnehåll, Korv med bröd – deg med köttinnehåll, Pirogen –deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får helt enkelt söka människans ursprung i Pitetrakten. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke – visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten? (Obs det finns inget samband med Pit-bullen och Palten)
 
Nu har vi iallafall inhandlat en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt pulver) Vi får invänta en test med efterföljande rescention innan vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott…..

Årets höjdpunkt – kollektivt tandläkarbesök

Av , , 2 kommentarer 11

Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje. 

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören  Gradin.

Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr utan mamma och pappa, till staden den brusande och pulserande – Lycksele.
 
I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. Vi ropades upp i alfabetsordning och som syrran nämnt – stackars Önnerlövarna som fick vänta till sist!
 
I kindpåsarna bultade ännu blodiga bomullsrullar och i näsan satt doften av gummiduk kvar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam insatt och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag – precis som vi lärt oss hemma.
 
Redan genom Fruktcentralens glasdörr kunde man ana härligheterna och vi drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar.
Svårigheten var att välja bland allt det underbara.
 
Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kolarullar, lakrits eller hallon. Lakritspipor,Rabarberstänger, Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp…svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt, ja nästan omänskligt.
 
De allra första lösgodisprototyperna, surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.
 
Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen. Hemresans eufori i ett färgämnesskimrande sockerrus var som en ljuv dröm, och aldrig har väl vägskyltarna med byanamnen passerat snabbare än vid dessa hemresor.
 
Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir förstås som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.
 
Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.
 
 

Flottarkärlek till en Forsrännare från en Forsbergare

Av , , Bli först att kommentera 10

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sej, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….
 
När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.
 
Det var en alldeles speciell stämning runt flottningen, en otålig väntan i luften när flottarna började närma sej. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga.
 
Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.
 
Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de hoppade från stock till stock med sina båtshakar iförda sina lårhöga gummistövlar.
 
Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt.  Flottarna snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.
 
Hela älvens yta var täckt av gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns min Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.
 
Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sej från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!
 
På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan.Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.
 
 
 
 
 
 
 
 

Att fara med osanning….

Av , , 3 kommentarer 10

Av någon anledning kom vi in på fiske

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.
 
Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.
 
Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.
 
"Av någon anledning kom vi in på fiske" – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.
 
Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar,tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader.
 
Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.
 
Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar i min egen men kanske även i din historia.
 
För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.
 
Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.

Om fötter, en gul emaljerad balja och om kärlek

Av , , 2 kommentarer 16

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.
 
Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.
 
Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.
 
När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sej en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder. 
 
Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter.
 
Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.
 
Mamma gjorde samma kärleksgärning för mej när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mej en kärleksfull fottvätt och välgörande fotmassage, som jag aldrig glömmer.
 
Likså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Sånt är kärlek. (blink-blink–tips..)
 
Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord denna sommar. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.
 Mamma i mitt fjällspa. Snart dags för fotpyssel.

”Den dubbla strömmen”

Av , , Bli först att kommentera 15

 

Dagen började med ett strömavbrott. Vi hann bli riktigt nervösa där ett tag med tanke på alla frysar. Dessutom var det just idag sotaren skulle komma, så vi fick inte elda oss till varmvatten. Aldrig trodde jag väl att det skulel bli aktuellt med torrschampo igen, men idag hade nöden ingen lag. Vattenfall löste dock problemet och vi kunde bege oss mot Arjeplog och det stundande frukostmötet där med näringsliv och politik. Det känns därför lite aktuellt med en bloggrepris om elektricitet ström och kraft i största allmänhet.
 
”Den dubbla strömmen" – var ett av alla de kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig riktigt förstod innebörden av. Eftersom det var vanligt att man talade i liknelser så satte detta uttryck förstås igång mina spirande tankebanor.
 
Ett tag trodde jag att ”den dubbla strömmen” nog kom ut ur stickkontakten som ju helt riktigt hade dubbel uppsättning hål. På den tiden var kontakterna inte barnsäkra och det var nog mera tur än gott omdöme som gjorde att jag inte medelst strumpstickor utforskade den dubbla strömmen på närmare håll.
 
Ström, elektricitet, energi är begrepp som idag ligger helt rätt i tiden. Hela tiden läser vi om jakten på nya energikällor. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi fortsätter att sukta efter iögonenfallande trädgårdsbelysningar och köper elektroniska hushållsapparater i parti och minut.
 
Kartongerna med julbelysningar ligger där i garaget och väntar på att fram i november få lysa upp den Sandvikska vinternatten. Elektriciteten har en livsviktig roll även i människokroppen, i kroppsvätskorna, i överförande av signaler och impulser mellan nervceller.
 
Under tiden när jag först skrev detta inlägg sträckte jag mig ut för att pilla lite på R som satt vid min sida och laddade ned bilder från kamera till dator, fick jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddade vid hans arm. Bzzzzzzzzzzz……
 
Om detta berodde på hans kraftfulla utstrålning, den laddade energin mellan oss, eller min strålande närvaro är ännu höljt i dunkel. Osynliga energier verkar i allafall finnas i luften runt omkring oss hela tiden. Man talar om currylinjer, kraftfält och strålning. Detta för mig osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.
 
Om det berodde på Vindelälvens vatten eller på andra naturliga orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta förekom dessutom muller ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna när de sprängde ljudvallen. Viggenplanen som lyfte från flygfältet i Gunnarn, smög in över barndomsbyn och gjorde mig vettskrämd. De påminde mig om kriget som jag läste om i boken Flyktingflickan.
 
I min  tillvaro tycktes var ljudet dessutom vara snarlikt det tordön som beskrevs i Uppenbarelseboken i förebådelsen av den yttersta tiden, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mig för den yttersta domen om dagarna och väntade på att det som hela tiden predikades skulle slå in. Nämligen att Jesus skulle hämta upp alla till himlen – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker och evig förtappelse återstod nog för min räkning. Det var min fasta och hemska övertygelse.
 
Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och ganska oskyldigt flickebarn, får jag idag lite ont i magen när jag inser vad mycket av min barndomstid som gick åt till att vara rädd och känna mig dålig och förtappad. Så onödigt…. Kombinationen av den kristna förkunnelsen och min livliga fantasi var ingen bra kombination.
 
När åskan gick fann vi syskon på råd! In under köksbordet hemma kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Det kunde vara ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Vi satt där och räknade åvståndet mellan blixt och dunder. Jag minns att ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga tillsammans med några kamrater.
 
Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven,och överhörning har varit ofta förekommande. Detta resulterade i att vissa i byn än idag talar i kryptiska kodade ordalag, man vet liksom aldrig när man blir flera på tråden och vem som lyssnar. Det var som ett slags lotteri: Vem pratar jag med nu? Spänning – i ordets rätta, ja i flera bemärkelser.
 
Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut till husknuten och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ”tjukan” – ni vet bakelitmackapären som var fäst vid husknuten. Byborna samlades runt omkring honom i spänd och något skeptisk förväntan. Gubben hade munderat sig i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar för att skydda sig mot elektriciteten. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sig mot folket och sa: Om I nu se I som ”schtiven å”….. då jär i dö!
 
Man ska inte leka med elen!!
 
För egen del idag så rekommenderar jag den förnyelsebara energikälla som heter Powernap. Prova får du se att batterierna laddas av en liten tupplur.
 

En gårdfarihandlares koffert

Av , , 1 kommentar 17

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.

Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gården  med sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en alltid lika spännande tilldragelse och ett välkommet inslag. Besök från världen utanför Vindelgransele hade man inte varje dag.
 
Någonstans ifrån kom han, på väg mot ett okänt mål. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka ”värmmarnsbyxen” och grova skor.
 
Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sej för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan.
 
Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var kanske runt 55 år.
 
Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena i sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade ”nytt”. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa, med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt av finaste kvalitet.
 
Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul pärlemorplastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom.
 
Där fanns Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna. Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebands-knappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan?
 
Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns i allafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.
 
Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.
 
Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.
 
Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt. Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna.
 
Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i hans stora koffert. Vilken skatt!
 
Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom – Hjalmar Hjukström, en minnesvärd profil från min barndoms dagar.

En liten doft av Aqua Vera herrparfym

Av , , 6 kommentarer 13

Till  minne av min kära pappa Alvar känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel. Hans bruna Tretornsstövlar och hans slitna Bondeförbundare, Halmhatten och Näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken – vardagsredskapet – som varje morgon  mamma kärleksfullt fyllde med "nästn" – alltså dagens matsäck. Vår pappa var en liten läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin Dajm eller Dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska Sportkolan som en gång kostade 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet, men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur han brukade ligga där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.
 
Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och fattig i djupa skogen, mörkrädd och med härsket smör i matsäcken. När jag vill kan jag frammana minnet av hur hans röst lät när han berättade fiskarhistorier och jägarminnen. Jag kan minnas smaken av hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar. Hans storslagna fiskafängen och rödingsäventyr från förstamajhelgerna. Hans och farfars evinnerliga samtal och diskussioner.
 
Jag minns hur vi uttrade Pappa och jag, timme ut och timme in under regniga sommardagar då det var legalt att "fira" från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde utan att någonsin tröttna. Han lärde mej varje sten, varje grund varje öger och agga i det som kom att bli ’mitt’ sel.
 
Jag kan inom mig se triumfen i hans blick vid hemkomst när han fick tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon, och höra mammas imponerade ord.  Dessa stunder på tumanhand med pappa grundade alldeles säkert mitt eget fiskeintresse. Han berömde min uthållighet och min teknik att sköta utterbrädan och att jag kunde ro så rakt fast jag var så liten. Han hade förväntningar på mig som jag ville infria. Jag ville att han skulle få vara nöjd med min insats.
 
Min pappa trodde stenhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där nu, med fötterna l glashavet och spelar på sin mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås.
 
Pappa fick aldrig uppleva de där efterlängtade pensionåren när han och mamma äntligen skulle få ägna dagarna åt allt de längtat efter hela arbetslivet. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe.
 
Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Gauto – min himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dej? Att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig. Hä törs ja garanter!

Mina Klasskamrater – om framtiden

Av , , Bli först att kommentera 13

Nyligen hittade jag ett par av böckerna ”Mina klasskamrater”. Ni vet boken där man skulle sätta in ett fotografi samt ange alla möjliga saker om sig själv.

Allt från längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen,till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/fasa inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder har fyllt i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-140cm långa och vägde ca 25-40 kg.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott mer än 40 år efteråt.
 
Det varierar en hel i vilka intressen man angivit och vad man tyckte om i skolan, men det verkar ha funnits en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan stod en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen var frekvent förekommande önskningar.
 
För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen. Samband oklart)
 
De flesta trakterade ett eller flera instrument som piano orgel och gitarr. En hade dock skrivit radio…
 
Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.
 
Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp ”Sven Hedlund” i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan. Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.
 
Hur det har gått för alla de andra tjejerna vet jag knappt men åtminstone ett par stycken blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera av Svenne Hedlund nu uppnått den ålder att han bör matcha den röst vi hörde i telefonluren.
 
Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.
 
Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 40 år sedan. Barbro, Lilian, Laila, Åsa och Annika. Hur har ni det nuförtiden?
Kram från Gunnel