Det är riktigt gråväder ute och jag påverkas av vädret. Vart ska man kunna hitta sig lite snabb energi och lust att ta tag i fredagsstädningen? Har du något bra tips på en energikick så tar jag tacksamt emot den.
Etikett: energi
Om rosenrötter och lätta fötter
Mamma brukade alltid berömma mig för att jag var så "lätt på foten"….i positiv bemärkelse som barn. Jag var en fena på att snabbt springa ärenden och hämta saker åt henne när jag var en liten flicka. Nu när jag är en liten gumma är fötterna något tyngre och trapporna känns jobbiga.
Den senaste tidens ultrarapid har dock just idag bytts ut till små lätta fötter och en massa otippad energi. Man kan ju alltid hoppas att det håller i sig och att det sundare livet ger resultat. Kanske det är rosenroten som börjar ge resultat. Märker att jag sneglar lite extra långt efter Robban ikväll…. Ska man tro på sånt hokus pokus?
Dagens jobb gick finfint, lättnaden är alltid lika skön när något man haft en anspänning inför har gått bra och är avklarat. I blotta farten blev det städning av huset vid hemkomst och nu efter väl förrättat värv, en kaffetår i fåtöljens djup som belöning och lite skrivande.
Mer än hjärna
Något är inte riktigt som det ska. Det har varit svårt att hålla tankebanorna klara, att koncentrera sig, planera och få ett sammanhang i tanken senaste veckan. Huvudet känns mosigt och kroppen likaså, speciellt min vänster arm o ben. Stressen över att allt inte går som på räls bränner i ryggraden. Det är frustrerande och en aning oroande. Man vill ju att allt ska rulla på i sin vanliga lunk.
I och för sig nyttigt att få känna på en liknande känsla som det måste vara i början av en demensutveckling. Det borde få mig att lättare förstå och leva mig in i känslan när hjärnkapaciteten börjar svikta, men om jag inte lyckas "vila i mig i form" denna helg, så får det nog bli ett besök hos farbror/tant doktorn. Jag ska på 50årskontroll till veckan i vilket fall som helst.
I dag har jag tagit ledigt, vi har landat i Gauto och här finns inga måsten just nu. Grå suddiga bomullsmoln ligger lågt och kamouflerar fjällvärlden till oigenkännlighet, det blåser lätt och här i soffhörnet känns varmt och trivsamt.
Jag ska försöka mig på att "bara vara", fokusera på att vara här och nu. Hitta någon liten energidepå i själens gömslen, försöka tanka upp den. Kanske elda, skriva lite, fiska och vara ute i naturen om vädret och kroppen tillåter.
Kanske man lätt glömmer bort sig själv i alla omsorger om andra? Till dig som arbetar i vård och omsorg eller skola och har ett jobb där du ständigt ger av dig själv till andra – till dig och till mig själv vill jag rikta en omtanke och uppmuntra till att unna sig egen tid, påfyllande aktiviteter, kärlek och värme. Vi måste vara rädda om oss själva för att vi ska orka vara rädda om varandra.
Den dubbla strömmen
Dagen började med ett strömavbrott. Vi hann bli riktigt nervösa där ett tag med tanke på alla frysar. Dessutom var det just idag sotaren skulle komma, så vi fick inte elda oss till varmvatten. Aldrig trodde jag väl att det skulel bli aktuellt med torrschampo igen, men idag hade nöden ingen lag. Vattenfall löste dock problemet och vi kunde bege oss mot Arjeplog och det stundande frukostmötet där med näringsliv och politik. Det känns därför lite aktuellt med en bloggrepris om elektricitet ström och kraft i största allmänhet.
”Den dubbla strömmen" – var ett av alla de kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig riktigt förstod innebörden av. Eftersom det var vanligt att man talade i liknelser så satte detta uttryck förstås igång mina spirande tankebanor.
Ett tag trodde jag att ”den dubbla strömmen” nog kom ut ur stickkontakten som ju helt riktigt hade dubbel uppsättning hål. På den tiden var kontakterna inte barnsäkra och det var nog mera tur än gott omdöme som gjorde att jag inte medelst strumpstickor utforskade den dubbla strömmen på närmare håll.
Ström, elektricitet, energi är begrepp som idag ligger helt rätt i tiden. Hela tiden läser vi om jakten på nya energikällor. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi fortsätter att sukta efter iögonenfallande trädgårdsbelysningar och köper elektroniska hushållsapparater i parti och minut.
Kartongerna med julbelysningar ligger där i garaget och väntar på att fram i november få lysa upp den Sandvikska vinternatten. Elektriciteten har en livsviktig roll även i människokroppen, i kroppsvätskorna, i överförande av signaler och impulser mellan nervceller.
Under tiden när jag först skrev detta inlägg sträckte jag mig ut för att pilla lite på R som satt vid min sida och laddade ned bilder från kamera till dator, fick jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddade vid hans arm. Bzzzzzzzzzzz……
Om detta berodde på hans kraftfulla utstrålning, den laddade energin mellan oss, eller min strålande närvaro är ännu höljt i dunkel. Osynliga energier verkar i allafall finnas i luften runt omkring oss hela tiden. Man talar om currylinjer, kraftfält och strålning. Detta för mig osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.
Om det berodde på Vindelälvens vatten eller på andra naturliga orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta förekom dessutom muller ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna när de sprängde ljudvallen. Viggenplanen som lyfte från flygfältet i Gunnarn, smög in över barndomsbyn och gjorde mig vettskrämd. De påminde mig om kriget som jag läste om i boken Flyktingflickan.
I min tillvaro tycktes var ljudet dessutom vara snarlikt det tordön som beskrevs i Uppenbarelseboken i förebådelsen av den yttersta tiden, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mig för den yttersta domen om dagarna och väntade på att det som hela tiden predikades skulle slå in. Nämligen att Jesus skulle hämta upp alla till himlen – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker och evig förtappelse återstod nog för min räkning. Det var min fasta och hemska övertygelse.
Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och ganska oskyldigt flickebarn, får jag idag lite ont i magen när jag inser vad mycket av min barndomstid som gick åt till att vara rädd och känna mig dålig och förtappad. Så onödigt…. Kombinationen av den kristna förkunnelsen och min livliga fantasi var ingen bra kombination.
När åskan gick fann vi syskon på råd! In under köksbordet hemma kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Det kunde vara ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Vi satt där och räknade åvståndet mellan blixt och dunder. Jag minns att ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga tillsammans med några kamrater.
Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven,och överhörning har varit ofta förekommande. Detta resulterade i att vissa i byn än idag talar i kryptiska kodade ordalag, man vet liksom aldrig när man blir flera på tråden och vem som lyssnar. Det var som ett slags lotteri: Vem pratar jag med nu? Spänning – i ordets rätta, ja i flera bemärkelser.
Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut till husknuten och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ”tjukan” – ni vet bakelitmackapären som var fäst vid husknuten. Byborna samlades runt omkring honom i spänd och något skeptisk förväntan. Gubben hade munderat sig i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar för att skydda sig mot elektriciteten. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sig mot folket och sa: Om I nu se I som ”schtiven å”….. då jär i dö!
Man ska inte leka med elen!!
För egen del idag så rekommenderar jag den förnyelsebara energikälla som heter Powernap. Prova får du se att batterierna laddas av en liten tupplur.
Senaste kommentarerna