Etikett: påsklördag

Till min förstfödde…..

Av , , 4 kommentarer 43

 

Det känns helt obegripligt att min äldste son fyller 33 år idag!! Han är nu äldre än jag känner mig….Tänk vad fort tiden går!.

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk. 

Specialistmödravården hade ropat vargen kommer i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete därinne i min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk "pojkmage". 

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och makens Helly-Hansenkalsonger – det enda som jag kom i. Barnafadern låg bakom i spåret och peppade – fortare, fortare, men inget hände! Bäbisen låg lugnt och stilla kvar inne i värmen.


På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packade. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. Människorna på bilderna hade polisonger jättelika glasögon och orangea plyschkläder.

På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….

Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Allt kretsade kring den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son. 

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i allafall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 33-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon  gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli "tvärsnört" till dig och fått träffa er idag, krama om dig och gosa lite med Sixten och Vera, men det får bli en annan gång.

Det känns fantastiskt fint att se dig så glad i din nya papparoll och hur fin  din lilla familj är.

Stor födelsedagskram från mamma

Påskminnen del 2. Hedmans på hal is.

Av , , 8 kommentarer 37

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen Hedman munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvo-duetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade efter oss hemma.

Varje år hade församlingen kallat en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Det skulle helst vara någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång, jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen?)

Naturligtvis skulle även Alfie med på fiskeutflykten, men för denne "jätte" (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade liksom en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade otroligt snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med sig vart än han¨gick. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom!

På de svartvita bilderna kan man se att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen själv så sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Jag minns hur tålmodigt han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den vindelgranska myllan. Det var tider det!

8 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Kapellminnen och äggmålning

Av , , 4 kommentarer 30

De obligatoriska påskmötena i kapellet i Vindelgransele minns jag inte mycket mer av än att påskbudskapet givetvis predikades och besjöngs efter konstens alla regler. I regel gästades församligen av någon tillresande sångarpastor. Av påsksångerna minns jag mest den medryckande: När Jesus dog på Golgata. Vid orgeln i minnesbilden sitter faster Anna-Lisa och spelar. Jag provsjunger lite för mig själv såhär efter ca 45 år och inser att texten sitter som en smäck – hela! Det gör även överstämman på refrängen, eller "kören" som vi sa. Hjärnan är verkligen en märklig manick. Däremot har jag idag glömt var jag lagt nycklarna tre gånger…

Vi satt där i det gula kapellet på våra förutbestämda bänkrader. Längst fram på höger sida satt predikanten och de tre äldstebröderna farbror Hjalmar farbror Klas och så pappa. Bänk två var tom. Bänk tre var vikt åt "Klases ", bänk fyra var "Alvars",¨på bänken bakom satt "Edvins, bänk sex var "Ivans" och Farbror Bertils, och längst bak satt Frithiof. På vänster sida intill lilla salen, satt resten av pastorsfamiljen, farfar och farmor, farbror Harald som tog upp kollekten, Hermans familj, Lina och Elsy och familjerna Asplund om jag minns rätt.

På påskdagens morgon hände så det som jag minns som nästan roligast ifrån mitt barnaperspektiv. Den stora äggmålningen – en tradition som jag hållit fast vid intill denna dag till min egen familj. Alla tillsammans målar ägg vid frukostbordet, och senast när jag besökte mamma så såg jag den blågröna gamla kritkorgen som hängt med i alla år. Jag tror att det är samma gamla vax och kladdkritestumpar som ligger däri som när det begav sig i min barndom. Vi var ett kreativt gäng som målade allt från kycklingar och blommor till  karikatyrer och ledsna gubbar med krackelerat huvud. Pappa gjorde alltid roliga karikatyrer. Sedan lade man alla äggen i korg till allmän beundran innan man åt dem.

Om det var soligt under påskdagarna så skottade vi snön av garagetaket, och sedan klättrade vi ut genom rumsfönstret. Där bredde vi ut de vitblå filtarna och solade på den varma plåten. Man skulle solbränna sig till varje pris. Ibland hade mina storasystrar med någon tjusig kompis hem som gjorde oss sällskap på garagetaket. Jag minns Marlene och Gunilla, Eivors kompisar, vilka pangbrudar!De förde omåttligt spännande samtalsämnen som jag spetsade öronen maximalt för att uppsnappa. Det måste ha sett märkligt ut för förbipasserande med dessa vitbleka halvnakna varelser på Alvars garagetak mitt i vintern.
 

Den klassiska påsklördagspimplingen var en helt egen och tidvis mycket dramatisk historia med  långväga gästfiskare,tunna isar och dramatiska skoterturer med  bortslarvade storasystrar, och förtjänar nog ett eget blogginlägg.

Kapellminnen Äggmålning och Vinterbadare

Av , , 7 kommentarer 1

De obligatoriska påskmötena i kapellet i Vindelgransele minns jag inte mycket mer av än att påskbudskapet givetvis predikades och besjöngs efter konstens alla regler. I regel gästades församligen av någon tillresande sångarpastor. Av påsksångerna minns jag mest den medryckande: När Jesus dog på Golgata. Vid orgeln i minnesbilden sitter faster Anna-Lisa och spelar. Jag provsjunger lite för mig själv såhär efter ca 45 år och inser att texten sitter som en smäck – hela! Det gör även överstämman på refrängen, eller "kören" som vi sa. Hjärnan är verkligen en märklig manick. Däremot har jag idag glömt var jag lagt nycklarna tre gånger…

Vi satt där i det gula kapellet på våra förutbestämda bänkrader. Längst fram på höger sida satt predikanten och de tre äldstebröderna farbror Hjalmar farbror Klas och så pappa. Bänk två var tom. Bänk tre var vikt åt "Klases ", bänk fyra var "Alvars",¨på bänken bakom satt "Edvins, bänk sex var "Ivans" och Farbror Bertils, och längst bak satt Frithiof. På vänster sida intill lilla salen, satt resten av pastorsfamiljen, farfar och farmor, farbror Harald som tog upp kollekten, Hermans familj, Lina och Elsy och familjerna Asplund om jag minns rätt.

På påskdagens morgon hände så det som jag minns som nästan roligast ifrån mitt barnaperspektiv. Den stora äggmålningen – en tradition som jag hållit fast vid intill denna dag till min egen familj. Alla tillsammans målar ägg vid frukostbordet, och senast när jag besökte mamma så såg jag den blågröna gamla kritkorgen som hängt med i alla år. Jag tror att det är samma gamla vax och kladdkritestumpar som ligger däri som när det begav sig i min barndomverkligen. Vi var ett kreativt gäng som målade allt från kycklingar och blommor till  karikatyrer och ledsna gubbar med krackelerat huvud. Pappa gjorde alltid roliga karikatyrer. Sedan lade man alla äggen i korg till allmän beundran innan man åt dem.

Om det var soligt under påskdagarna så skottade vi snön av garagetaket, och sedan klättrade vi ut genom rumsfönstret. Där bredde vi ut de vitblå filtarna och solade på den varma plåten. Man skulle solbränna sig till varje pris. Ibland hade mina storasystrar med någon tjusig kompis hem som gjorde oss sällskap på garagetaket. Jag minns Marlene och Gunilla, Eivors kompisar, vilka pangbrudar!De förde omåttligt spännande samtalsämnen som jag spetsade öronen maximalt för att uppsnappa. Det måste ha sett märkligt ut för förbipasserande med dessa vitbleka halvnakna varelser på Alvars garagetak mitt i vintern.
 

Den klassiska påsklördagspimplingen var en helt egen och tidvis mycket dramatisk historia med  långväga gästfiskare,tunna isar och dramatiska skoterturer med  bortslarvade storasystrar, och förtjänar nog ett eget blogginlägg.

 

7 kommentarer
Etiketter: , , ,