Etikett: barndom

1:a advent. Min barndoms skyltsöndag

Av , , 4 kommentarer 45

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss en matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se  barnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Påskminnen del 2. Hedmans på hal is.

Av , , 7 kommentarer 37

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen Hedman munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvo-duetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade efter oss hemma.

Varje år hade församlingen kallat en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Det skulle helst vara någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång, jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen?)

Naturligtvis skulle även Alfie med på fiskeutflykten, men för denne "jätte" (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade liksom en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade otroligt snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med sig vart än han¨gick. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom!

På de svartvita bilderna kan man se att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen själv så sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Jag minns hur tålmodigt han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den vindelgranska myllan. Det var tider det!

Lever du verkligen gubben min

Av , , Bli först att kommentera 20

Foto: Roger Sandgren

Lever du verkligen gubben min…Det uttrycket hörde jag genom hela min barndom mamma säja, varje dag när pappa kom hem från skogen.  Nu börjar min gubbe repa sig efter storsmällen i julas. Än är han lite blek och krokig, men lika envis som vanlig. Hä ä mina taga,sa han som inge taga hadd – är ett annat uttryck som jag minns hemifrån.  Det känns bra att han snart är i form igen. Jag ser fram emot de två dagar på året när han ska servera mig. Utomhuskocken  kan sin sak!

Rakt i hjärtat

Av , , Bli först att kommentera 24

Ännu lite förmiddagspömsig och lätt gäspande bänkar jag mig framför datorn för att besvara några viktiga mail. Checkar snabbt de senaste bloggarnas inlägg här i Vk. Min bloggvän Ingemar har just lagt in ett nytt. Det brukar alltid vara något finurligt eller intressant att läsa, men jag var ändå helt oförberedd på vad som skulle komma att hända när jag gick in på hans sida. Min halvsega dator matar successivt fram hans nya bild – som går raka vägen in i mitt hjärta, gör mig varm, rörd och lite oförhappandes tårögd såhär mitt på blanka tisdagen. Ingen ska komma och säja att bilder inte kan tala…

Den svartvita bild som han presenterar, visar ett jordbrukslandskap en disig sommardag – liksom efter ett sommarregn. Gårdarna ligger vackert utströdda på kullarna. Åkrar och ängar är välslagna – man har tagit vara på varje grässtrå. Hässjorna gapar tomma – man har tagit in höet. Det är juli, sommaren har passerat sin höjpunkt, åskvädren kommer tätare. Det sticker under de bara fötterna när jag springer på de  stubbiga åkrarna.

Jag blir omedelbart förflyttad i känslan till min egen barndom, min egen hemtrakt, men också till ett välbekant Västerbotten på 60-talet sett genom rutan av en grå Volvo Duett någon gång i mitten av juli.  Jag hamnar i min gamla skolsal, där skolplancherna om årstiderna avhandlas, genom berättelser om sådd och skörd.  Fröken Ingeborgs karakteristiska stämma hörs plötsligt svagt i mitt medvetande. Hon läser ur Sörgården, om människornas strävan och livets gång.

Tack Ingemar!

http://blogg.vk.se/ingosaventyr/

Lucka 1. Gunnels Barndomskalender, minnen från min barndoms julmånad i Vindelgransele.

Av , , Bli först att kommentera 31

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha på skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar som jag minns.  En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött med små plirande ögon. Han hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Det var något alldeles speciellt att få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade den bok som skulle komma att bli årets julföljetong. Jag minns hur hon tog ett djupt andetag, stillade sig och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Tänk – idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra sStearinljus flammade stilla från alla de olika ljusstakarna som stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde konturen av den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken, slå an ett ackord och höra hur våra små röster sjöng. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka fantastiska resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Dagens Gästblogg

Av , , 3 kommentarer 16

Gästbloggare idag. Erik Högberg 

Min mor Lydia var född 1901 och växte upp i Västerbottens inland. Byn är nu helt öde och fortfarande leder inga vägar dit. I mammas barndom hade de i alla fall den tidens infrastruktur. Man tog sig fram längs sjöar och i skogen fanns stigar.

Varje år fick de besök av en gårdfarihandlare som kom knallande över skogen.
Alltid samma hälsningsord.
­-Knappar och nålar, mor – skjortor och kalsonger, far.
 
Det var säkert ett kärt besök, han var ju också en stor nyhetsbärare. Mamma gillade honom inte, tyckte han var ful och äcklig. Det berodde nog mest på snuset som rann i mungiporna.
 
När mamma var 13 år kom han som vanligt och berättade då om en hemsk sjukdom som kunde drabba alla – blödande magsår, en säker död.
 
Några månader efter besöket rusade mamma till sin mamma och skrek i högan sky.
-Mamma, hjälp! jag har fått blödande magsår!
Min mormor förstod vad det var och sa lugnt.
-Nej Lydia, du har blivit kvinna, så ska alla kvinnor vara.
Sen blev hon undervisad hur man skulle handskas med de trasor som mamma sett hänga på tork lite då och då. Hon hade inte haft en aning om vad det var för nåt.
 
Det gick ett par år och mamma hade börjat undra lite över hur barn blev till. Säkerligen hade hon sina misstankar men saknade ändå vissa basfakta. Då gick hon till den av sina bröder som hon trodde skulle veta bäst.
-Hur blir människors barn till? frågade hon. Hennes bror Halvar tänkte en stund. Här gällde ju att svara korrekt. Sen drog han till med en liknelse.
-Jo, förstår du Lydia. Det är precis som när man går med kon till tjurn. Sen var det klart, mamma var färdigupplyst.
I det ögonblicket tänkte mamma på den fula gårdfarihandlaren.
-Oj, tänkte hon. Stackars den jänta som måste stå med ändan i vädret mot honom.
 
Tack Erik och välkommen att gästblogga fler gånger!