1978 blev jag Amazonägare första gången. Detta efter att min Fairlane fått ny husse, och förmodligen till mina föräldrars stora glädje. Om det var en 62: eller 63:a lyckades jag aldrig utröna men den var mitt sällskap sommaren -78. Oxiderat mörkgrå kunde nog färgen kallas, och efter lite modifieringar i form av läderratt (150 spänn Biltema) vidrigt fula varselljus (Biltema 39.90) och vissa kontrasterande oreanga fält penselmålade samt bortskruvad stötfångare var den åkklar. Den tog mig och kompisen både till Rättvik och till Norge trots att man regelbundet fick gå ut och lyfta motorn till rätta. Det såg man enklast genom att växelspaken började peka snett. Hela bakrutan fylldes succesivt med ölringar och bärarmarna till den diffbromsade bakaxeln rostade snart av så det var ett rent mirakel att den rullade.

Den hamnade så småningom bakom väggen men köptes av en kompis på vinterns vidrigaste och kallaste dag och blev modifierad till en "värsting", svart med eldsflammor (jag vågade inte göra fler då kanske brandkåren rycker ut, sa lackeraren…), och förmodligen åtskilliga fuskrenoverade komponenter. Men för att skjutsa fulla fjortisar var det perfekt…Därefter blev den mer seriöst renoverad och rullade faktiskt länge runt om i landet. Men jag kollade numret precis nu och det tillhör numera en svart Cadillac 1958 i Stenstorp var det nu kan vara.

Om tekniken funkar lägger jag ut en dålig bild på underverket, som du redan sett då du läst detta.

Idag väntar Sävar. Jag ska ta en titt på ett hus som ett par vänner inhandlat. Och givetvis ska vi utöva lite närturism.

Trots att jag bodde på Neuromedicinskt Centrum i kanske fem månader. Ja, det hette Björkgården på den tiden man fick döpa saker så folk begrep vad de var. Och den ligger i Sävar. Men jag var inte längre bort från den än vad en stackars rehabassistent mäktade släpa mig på vinterföre, så det finns mycket att upptäcka.

Konstatera även att mitt föreningsliv i framtiden kan bli magert. I små och stora annonser kan man se hur alla möjliga organisationer vill locka sina medlemmar till – surströmmingsfest!

Jag har visserligen varit med på ett flertal och haft väldigt trevligt, men visst kunde man väl tänka sig palt eller älgkötts eller rostbiffs eller västerbottensost eller golimpe eller nudelfest i stället? Kort sagt, nästan vad fan som helst. Jag förstår/har aldrig förstått/kommer aldrig att förstå vitsen att äta surströmming i ett välfärdsland…

I och för sig är vi -och där är jag definitivt med och smaskar – lika absurda då vi vräker i oss rökt kött som det egentligen inte finns minsta behov av nu när vi inte behöver röka djurliken (Varsågoda DBF, det blir sista gången…) för att de ska hålla sig.

Nu har jag ju alltså inte skrivit om Det Där. Men givetvis vill jag att du Gör Det idag om du inte gjort det redan. Du kan göra Det ensam eller med någon du tycker om. Och jag antar att du kan göra Det närsom helst då det passar. Vilken annan söndag som helst hade det där låtit lite fräckt, men inte idag…

Sedelväljar Söndag…

Idag är det exakt två år sedan stroken slog ut min vänstersida. Och för övrigt drygt fyra år sedan läkarna hittade en tumör i min ryggrad. Givetvis innebar det att livet förändrades.

– Jag har fått träffa många intressanta människor

– Jag fick göra ett välbehövligt lägenhetsbyte efter tumöroperationen

– Jag har fått en bättre struktur i livet med fylld frys och en planerad vardag

– Och jag stressar förhoppningsvis inte som jag gjorde förr

– Jag har fått uppleva svensk sjukvård. En fantastisk upplevelse!

– Och den upplevelsen har totalt kostat mig 1200 i månaden då jag var sjuk

– På något sätt som är svårbeskrivligt har mitt förhållande till livet ändrats

Så visst kan jag väl fira lite idag?

Ronny Pettersson, formel 1 stjärnan, lärde en gång ut att det var viktigt att kämpa med bilen hela tiden om en situation uppstår. Tills kraschen är ett faktum. Många släpper nämligen allt och bara väntar passivt. Lite så är det i Socialdemokraterna nu. Många kämpar även de sista timmarna före valet. Entusiastiskt och engagerat. Jag tror aldrig jag varit så nyfiken på hur valet utvecklas som i år. Det samma gäller säkert många av er. En tydlig majoritet för något av blocken är visionen, och givetvis helst då det röd-gröna. För en styrning till ett samhälle där ingen som oförskyllt blivit ställd utanför ska fara illa. En styrning från  ett tillstånd där den enda grupp som är värd att värna är friska och arbetsföra med hygglig inkomst.

Men en annan sak som är viktig oavsett partifärg är att hitta arbetsformer som gör att politiken på ett eller annat sätt intresserar yngre. Framförallt skapa en struktur som väldigt tydligt talar om att om du engagerar dig innebär det inte att du snabbt kommer att drunkna i massor av uppdrag tills du hoppar av för att aldrig mer återkomma, bränd och negativ. Jag har sett det fenomenet många gånger i facket.

Apropå facket kan man väl säga att jag kliver av mitt uppdrag som studieorganisatör i Södra Västerbotten våren 2011. I praktiken gjorde jag det redan 2008, och tyvärr tillåter inte min fysik att jag jobbar mycket mer än 25 % som nu, medan det uppdraget förutsätter 125 %, eller därom kring!  Givetvis kommer jag att finnas med på ett hörn, särskilt om jag får behålla mitt uppdrag i gymnasienämnden, men riktigt hur vet jag inte.

Nu hör jag hur regnet börjar smattra, jag hoppas bara det är uppehåll i morgon då jag ska rösta så jag slipper ta bilen de 200 metrarna till Hemgården.

Lövfallar Lördag på er. Men ha kul ändå!!

Oj vilka hemligheter jag kunde avslöja! Marken skulle skälva, byggnader raseras, makthavare svettas…

Nej, så är det förstås inte. Men om jag hade det skulle jag genast ställas inför ett problem: Hur ska jag överhuvudtaget avslöja oegentligheterna och få något gensvar? I allmänhet vänder man bara blad i tidningen eller byter kanal och på fem minuter är det vi sagt eller gjort bortglömt av de flesta.

För hundra år sedan minns en hel by att Lars-Ers Hjonsson blev för full på ett bröllop för förtio år sedan i prästgården och spydde på klockaren.

Alla minns, och den händelsen levde vidare från generation till generation. Men nu produceras så enormt mycket information  att ingen hinner bearbeta den.

Händelser drunknar i bruset, bokstavligen.

För övrigt kan intresseklubben notera att att blivit förkyld lagom till helgen. Visstja, jag måste avverka min personvalskampanj!

Rösta på mig.

Så, då var den klar….

Godfortsatt natt. Fundersam Fredag (främst för de som inte bestämt sig).

Under många år var jag storkonsument av böcker. Det handlade sällan om några nobelpristagare, även om det också förekom. Men typ Stephen King,  Edgar Allan Poe (Läs hans "Hemlighetsfulla och fantastiska historier"), Jan Fridegård, lite Ivar Lo. Myriader av pocketböcker med huvudpersoner som Mac Allister, Remo ("mannen som är en dödsmaskin!"…) och hela Isfolketbibban. En salig blandning alltså men lite av bränslet till den elden stod nog Enid Blyton för. När hon stängde ögonen efter ett drygt 70-årigt liv 1968 hade hon skrivit 600 böcker. Utan några förberedelser, 10 000 ord per dag, pang bom! Jag som vet hur jag får jobba för att få den röda tråden att hålla i en ynka 15-sidorsnovell blir imponerad av sånt. Hon var en kulturfara med sina ganska enkla ungdomsäventyr. Jag vet hur magistern varnade oss. Vilket givetvis gjorde henne ännu intressantare…

Jag brukade fylla en stor portfölj varje gång jag fick chansen att besöka citybiblioteket i Vilhelmina. Men länge trodde vi att det var en man som låg bakom böckerna. Enid lät så…ja, manligt på något vis.

I hennes böcker fanns alltid ett lagom spännande mysterium att lösa, picknick-korgen var välfylld och vädret precis lagom vackert. I verkligheten fick vi hitta på mysterierna själva. Picknick fick vi i alla fall uppleva då skolan med relativt tät regelbundenhet serverade alla ungar mackor med ägg och kaviar samt god choklad i medhavd termos varefter vi travade iväg lagom långt för att kunna stoppa i oss godsakerna utan att skämmas. Och vädret var ju alltid vackert, det vet väl ni andra 50-taggare…

Nåja, mitt stora läsintresse får jag nog till ganska stor del skylla på den engelska författerinnan. Men numera är det betydligt lugnare fart. Jag tror faktiskt att Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" var den senaste. Men snart kanske jag går i barndom igen, som man säger. Och då är det kanske läge för "Fem löser slottsmysteriet" eller allt vad de nu kan heta…

Troligen Trevlig Torsdag på er

Det blev ingen fysiskt ond onsdag. Mitt besök på Folktandvården gick snabbt och smärtfritt. En väldigt trevlig och proffsig kvinna röntgade, analyserade och gav ett antal tider under hösten. Så förhoppningsvis är jag färdigbehandlad 2 december.

I minnet finns gamla remdrivna borrar och de smått skräckfyllda kollektiva tandläkarbesöken från skolan i Dalasjö. Samtidigt var de inte så lite lustfyllda, man kunde ju köpa spännande godis och fylla på lagret av Enid Blyton-böcker på biblioteket.

Idag på text TV kan vi läsa om två opinionsundersökningar. Den ena på SVT, den andra på kanal 4. Enligt den ena har SD ryckt fram till 7,5%. Den andra hävdar tvärtom att samma parti backat till 4,1 %.

Och givetvis är båda "statistiskt säkerställda". Blir man knäpp eller blir man knäpp??

Ja, det var bara det…

Ja, ikväll kan både det ena och det andra stryka runt husknutarna här i Umeå. Vinden viner lömskt i ett aningen öppet fönster och lövverken skakas sakta men säkert mot sin egen död.

Egentligen är ju en vacker kväll lika farlig, men fantasin stimuleras mer av det dramatiska.

Jag minns en kväll då fantasin definitivt inte behövde någon stimulans. I min ungdom var det vanligt att man tog mopeden förbi vårt hus, som var det sista i byn, fram till fotbollsplanen hundra meter bort. Där tippades moppen i en snödriva. Sedan promenera man kanske 500 meter längs en smal stig, som när den plogades var en drygt bilbred grusväg. Men oftast var det bara en smal upptrampad stig vintertid mellan höga snökanter. Längst upp låg det märkliga hus med okynniga dörrar jag berättat om för länge sedan, och där bodde den trevlige Lage som alltid hade kaffepannan i beredskap .

Den här kolsvarta vinterkvällen hade jag hunnit drygt halvvägs i de 20-gradiga kylan när en  obehaglig känsla spred sig i kroppen och fick mitt pigga tonårshjärta att skena lite fortare. Det var som att knarret under mina Muk Pak skoterskor inte riktigt synkroniserade med mina rörelser. Jag stannade en gång och lyssnade. Inte ett ljud. Sedan ytterligare 50 meter med öronen spetsade.

Stanna

Lyssna

Flåsa

Andningen lugnar sig

DÅ PLÖTSLIGT ETT LJUDLIGT FRUSTANDE BAKOM MIN RYGG!!!

Strax innan jag dör lyckas jag vrida ficklampan och får se en gigantisk renoxe som troget följt mig i flera hundra meter. Lättnaden gör att vi hinner bli kompisar, jag till och med pratar med honom,  innan han obesvärat plötsligt svänger av stigen och hoppar ut i djupsnön.

Vi konstaterade precis ikväll att det har sina fördelar att bo i stan. Att slippa sådana upplevelser är möjligen en av dem…

Ond Onsdag. JA, JAG SKA TILL TANDLÄKAREN!!!

Nästa inlägg publiceras torsdag 06.00 på allmän begäran…

Jag vill bara puffa lite för förra blogginlägget. Riktigt bra, har flera kul vinklar, och bör kunna konsumeras till frukost eller lunch. Så kryssa mig i dagens personbloggskampanj!

Annars väntar Lycksele i eftermiddag. Studieaktivakonferens för Västerbotten i IF Metall. Annars handlar ju det mesta om valet.  Jag blir förvånad när jag konstaterar att Mona fortfarande uppfattas som ostrukturerad och "pratig"  medan Reinfelds allvar och tydliga artikulation går rätt in i hjärtat på folk. Allvar och artikulation – då säljer du vilket kallt budskap som helst.

Men vi väljer om knappt en vecka…

Mysig Måndag.