…
Länge har jag utgått ifrån uppgiften att att Umeåregionen inklusive Övik behöver totalt 4 000 undersköterskor till 2025. Det är värre, enligt vad Dalkarlsås vårdlärare och jag fick höra under tisdagen.

Bara i Umeå kommun, utan kransen och Övik och med landstingets/regionens verksamheter oräknade, beräknas 4 500 undersköterskor och vårdbiträden behövas till 2028. Utbildningstakten är nu 100-120 st per år om man räknar ihop samtliga gymnasie- och vuxutbildningar i kommunen. Hoppas man räknat in att de ”äldre äldre”, över 80, ökar med 40 % på ungefär samma tid.

Digitaliseringen kan i den bästa av världar kapa personalbehovet med 30 %. Då behövs kanske bara 3000 fler vårdanställda i kommunen till 2028. (NUS och primärvården behöver några också) Hela Umeås alla utbildningar får med nuvarande takt fram drygt 1000 nya till dess. Hur många utbildas för Övik, Nordmaling, Bjurholm, Vännäs, Vindeln, Robertsfors och Lycksele m.fl. kommuner?

Den enda arbetskraftsreserv vi har nu är de utrikesfödda och svenskfödda som av olika skäl hamnat utanför utbildning och arbetsmarknad. Domen kommer att bli stenhård över politiker, profession, fack och utbildare om vi inte snabbt och resolut börjar flytta så många som möjligt mot framtid inom vården. För de flesta i arbetskraftsreserven behöver det ske i flera steg. Man går inte från SFI till en vårdutbildning på gymnasienivå.

Nyss har en utbildningsväg stängts då Folkhögskolornas bristyrkesutbildningar stoppats. En ny väg där grupper av utrikesfödda har kunnat utbildas med teori och praktik till tidsbegränsade anställningar, skaffa sig branscherfarenhet och fackspråkkunskaper så att man framöver också kan klara ”betygsutbildning” till vårdbiträde, undersköterska och sen kanske sjuksköterska. Utbildningsvägen har varit ett oerhört mycket bättre alternativ än att ta in totalt outbildade i verksamheterna. Som man tyvärr måste göra allt oftare.

Det är sannerligen inte lätt att ta fram fler vägar till vårdutbildning på passande nivåer. Ofta tycks det intressantare att bevaka principiella ståndpunkter, hävda olika intressen och orealistiska målsättningar eller att söka formella hinder. Tyvärr kommer det framöver en salt nota på det som inte blir gjort. Jag ser framför mig bilder från en drastiskt försämrad vård och mediadrevens frågor varför vi lät tiden gå när arbetskraftsbristen varit känd så länge.
Att många som kunnat bidra hamnar i försörjningsstöd istället för i förvärvsarbete för vår handlingsförlamnings skull dränerar oss dessutom på ekonomiska resurser.

Allt är inte bara svart. Det händer positiva saker här och där, på komvux, folkhögskolor, yrkeshögskolor och vissa gymnasier där man har fler sökande än tidigare. Det snickras på kreativa initiativ, men vi är ändå milsvitt från behoven. Det behövs mer.

Vi måste få ändan ur vagnen!