Etikett: Annika

Ogilla går bort

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag hade ju besök igår, av bastugänget, och bakat hade jag också:

005005

Jag kunde inte låta bli att komma och tänka på spelet coronné då jag såg dom vita kakorna. Det var ett typiskt julspel för oss, då vi hade ett uppe i stugan, och julen firades ju alltid i Malå så då kom spelet fram. Jag tyckte det var rätt så kul, faktiskt 😀

Och snö kom det för att höja stämningen, special for us, eller hur det nu var.

002

Man kunde läsa igår, på vk.se om Facebook grundarens svar om en ogilla knapp. En kort förklaring till er som inte har Facebook, där finns en tumme upp knapp, man kan klicka på, för att gilla någons inlägg eller annat som poppar upp där, och nu har det alltså varit tal om en ogilla knapp, tummen ner.

Svaret som Mark Zuckerberg gav, var och jag citerar: – Gilla-knappen är värdefullt för att det är ett snabbt svar på ett positivt innehåll. Vissa människor har frågat efter en ogilla-knapp så att de kan säga att något inte är bra, men vi tänker inte göra det. Jag tror inte att det är bra för nätverket. Slutcitat

Jag kommenterade inlägget och min åsikt är att hans beslut, förmodligen är rätt. Vad skulle inte en ogilla knapp komma att användas för. Inte bara snälla saker, det tror jag inte, utan den skulle klickas på för att retas, till exempel då någon byter en profilbild, fort var det gjort att klicka på ogilla för att vara rolig, men om personen som bytt sin profilbild tyckte att det var så kul, tror jag inte.

Däremot har jag själv saknat en knapp att klicka på för att visa att man läst ett inlägg, kanske ett öga, hade kunnat vara något? Det finns ju saker man läser som inte alls är roliga, men man gillar inlägget och detta enbart för att visa att man läst, men det känns inte alla gånger rätt. Jaja, jag brukar i alla fall skriva att jag gillat, bara för att markera, inte för att gillar vad som skrevs…funkar också men är mer tidskrävande 😀

Min ”gammboss” Annika, fyller år idag, så jag skickar ett stort GRATTIS till Luciabarnet och önskar dig en supertrevlig dag!

044

Och till er andra…ja, samma sak, egentligen, ha en fin Lucia, det tänker vi ha, och om ni får sladd (gäller även cyklister) släpp gasen (sluta trampa) och styr i vägens riktning!

 

 

 

Nästan som ett business meeting!

Av , , 2 kommentarer 9

Då har man startat upp fredagen också, om än, lätt motvilligt, inte ville jag stiga upp då larmet gick, men vad gör man inte, för att ta vara på dagens alla timmar…hm!

Jag och Tina var hembjudna på lunch till Annika, min ”gammboss” som hon allt vackert fått heta sedan jag slutade jobba hos henne, lite får hon igen efter att ha döpt mig till Ulla-Bella, och det var för att jag jobbade som hennes sekreterare, typ, under några år, till och från.

Vi satt vid det runda, vita, stora bordet, som nu hade en ljusslingedekoration i mitten, jättefint, och hur mysigt är det inte sedan, då hon tänder upp en eld i kaminen som står där mitt i köket, det är jul likt så det förslår.

Foto1272

God mat bjöd hon  på också, älgkalv gryta med bakpotatis, hur många äter en som lunch, bara så där, bara för att 😀

En del samtalsämnen hann vi avverka, det är rätt så intressant vad man kan komma fram till, då man sitter så där, och bara pratar på. Operationer, Försäkringsbolag (som gör allt för att inte hjälpa till), dödsångest, livet, internet, tass avtryck i cyberspace, ålder och visdom, jo ni, det skulle ni fått deltagit i 😀

Vi avslutade torsdags kvällen, jag, Åke och Nicco, här hemma med en kopp te:

004Foto1257

Denna gången ett godare te än den jag blev lurad att köpa i förrgår. Mina blickar letade sig fram till ett te, med mandarin och apelsin, det lät ju så där läskande gott…jag kan säga att det smakade besprutat apelsinskal och jag tänker inte dricka mer av det.

Önskar er alla en finfin fredag, finns ju inte bättre dagar än det, och fredag är det ju nästan alltjämt 😀

 

Ingen småspik, eller…utan

Av , , Bli först att kommentera 9

Vilket jädrans väder det var igår, jag såg ju att det regnade, då jag skulle ut med Winstone, men blåsten…jag kunde gå 100 meter sedan var det bara att vika ihop paraflaxet och streta mot vind och regn i det fria. Här snackar vi inte att det regnar småspik heller, vad sägs om 3 tums trådspik.

Vi passerade Vallmovägen på väg hem, jag hör plötsligt ett FRRRrrrr ljud, vänder mig om och ser en soptunna komma körandes ner efter vägen i 50km i timmen…spännande!

Foto1136

Mamma följde med mig på stan, jag hade ett ärende dit, och hon skulle in på Åkerbloms. I kön började en äldre kvinna tala och bad om ursäkt för att hon såg ut som hon gjorde. Hm…blåsten sa jag då mamma berättade, nä, kvinnan berättade att hon fått ett träd över sig och hade inte hämtat sig från chocken än. Ja där ser man, vad fort det kan gå.

Sedan bjöd mamma på lunch inne på Rhodos, och deras Rhodos tallrik kan jag varmt rekommendera, överdrivet mycket pommes bara, men det verkar vara med regler än undantag, på alla ställen.

Ut med hunden igen, lätt stressad, då jag har saker jag ska hinna göra innan en viss tid, går över på HP:s…eller hur var det nu, Ica Nära, heter det, numer, och när jag är som längst in, så fräser det till uppe i taket och allt blir kol svart…nice!!!

Jaja, det går några minuter så sprakar det till igen och strömmen är tillbaka. Fixa middag åt Nicco och Åke och sedan drog jag iväg till ”The pizzadinner” hemma hos ”gammbossen”.

Det var en salig blandning av pizza slices, bara att välja och vraka, vi var 12 personer runt det runda bordet, och det pratades om än det ena och än det andra. Bland annat var det en som tog upp detta med att vissa människor säger att dom är gamla…och sjuka, eller bara gamla, fast dom inte ens gått i pension.

Men sa jag, om dom säger att dom är gammal, så är det förmodligen för att dom känner sig så, kanske trött, lite lätt ryggont, orken tryter, själv skulle jag nog inte säga gammal om mig själv, fortsatte jag, det är bara då man tittar sig i spegel eller ser ett kort som man ryggar tillbaka och undrar, vad sjutton det var som hände, sedan ruskar man av sig bilden och fortsätter med det man höll på med 😀

Det var en trevlig middag, kan lätt göras om…Annika!!!

Idag vet i tusan, om man bara skulle gå och lägga sig igen, känns ju som en plan, fast då var det där med att kunna, vilja och göra, jag vet ju nämligen att det aldrig kommer att hända. Jag har jätte problem med att somna på dagen eller bara ligga still, så jag får nog allt lov börja med att göra nåt istället. Hoppas på en bra dag för er allihopa, vädret till trots!

 

 

 

Fler än jag, tydligen…

Av , , 2 kommentarer 9

Fler än jag som var trött igår…eller i natt:

014 015

Eller så ville den tala om att den var väldigt törstig, och krukan är lite för liten…mm, jag vet inte, men jag gissar 🙂

En som däremot aldrig tröttnar på nya projekt och idéer är min ”gammboss” Annika, kolla in hennes altan:

Foto0054 Foto0055

Och nu måste jag tillägga att bilderna inte gör storleken på altanen någon rättvisa, den är gigantisk. Jag åkte förbi där igår, en sväng efter jobbet och precis i den vevan kom brädorna hon ska lägga ovanpå alltihop, så jag passade på att knäppa några bilder på en hårt arbetande kvinna in action:

Foto0056 Foto0057 Foto0058 Foto0059 Foto0060 Foto0061 Foto0062 Foto0064

Sen gick vi in och drack kaffe/te och surrade bort en stund innan jag åkte hem till middagslagning och annat.

Idag har jag ett på schemat, att åka på netonnet och göra en liten affär åt Theresé, sen vet jag inte om jag ska pyssla på med så mycket annat, man skulle ju passa på att dra dammsugaren en sväng, en dag som denna, då solen inte skiner, jaja, vi får se, jag bestämmer inget utan tar det som det kommer.

Avslutar med att önska er alla en fin dag samt bilder på en annan trött herre…ja inte Winstone då, han vill ju bara busa:

001 002 003 004

Inte är det spriten det beror på…

Av , , 2 kommentarer 9

Lite sen blogg idag, men det beror inte på whiskey eller ölen jag blev bjuden på igår, av ”gammbossen” på hennes middagsbjudning, nej nej, jag hade sovmorgon idag, sen chillade jag lite, gick ut med Winstone, skjutsade Nicco till skolan och åkte vidare till Maxi då jag liks satt i bilen.

Och nu har jag stekt löksoppebiffar, kokat potatis och gjort en god sås, så Åke har middagen räddad.

Annika (”gammbossen”), hade gjort julfint i sitt supersnygga, nya kök, och vi fick börja med en provsmakning av årets glögg, tror det var choklad och chili, jag är inget glögg fan, men den där gick an, faktiskt.

Foto1059

Vi var 7 stycken som satt runt det runda bordet, och förrätten bestod av en stekt macka med getost, valnöt och honung, samt nåt grönt till, hur gott var nu inte detta, mm… sedan bjöd hon på sin specialgjorda chili con carne med bröd och avslutningsvis, en hemmagjord saffransglass med en pepparkaka till hur gott som helst.

Intressanta kvinnor var det också, med många olika syner på saker och ting. Vi gled in på ämnet hur människor behandlas på lasaretten, för en del, i livets slutskede, och hur vill vi själva ha det den dagen vi ligger där?

Jag vet ju hur det kändes då pappa var i den situationen, och hur vi resonerade om att han ALDRIG skulle ha velat ligga så där… men så tyckte då några att vad vet vi egentligen då man väl är där? Det får vi ju aldrig veta, seriöst. Det sjuka blir väl om någon annan ska bestämma över ditt liv och hur du ska sluta det, om du nu själv inte har någon talan.

Varför inte införa, precis som vi får välja om organdonation, ett papper där vi skriver under på hur just vi vil ha det. Med några olika alternativ. Och detta kan sedan bokföras/skrivas in, och tryckas upp på ett plastkort, som vi bär med oss.

Sedan behöver ju inte detta beslut du tagit, vara skrivet i sten, utan man kan ändra sig och göra om valet om man så önskar. Förmodligen inte lika lätt att göra som det ser ut som, byråkratin kan måste få vändas några varv och man stöter säkert på patrull, men det kanske skulle vara värt det, jag vet inte?

Emma Hällsten, vår lillsyrra, får avsluta dagens blogg, med en bild hon målat/ritat av vår pappa, som hyllning till honom. Ha en fin dag, allihop!

1459285_598693913499493_616835116_n

 

Det blir återbesök…

Av , , Bli först att kommentera 14

Det blir återbesök för bägge katterna. Eloise tandhälsa var helt ok, inga andra tänder som håller på att ryka, däremot har hon några rötter som håller på komma fram genom tandköttet som dom ska få ta bort, i övrigt är hon ”bara” en STOR förnöjsam katt som nu ska få fortsätta sin strikta diet men snäppet stramare, det hon inte äter upp med en gång, kommer att tas bort.

Enya, den lilla divan, däremot, har en kommande njursvikt, om man nu kan skriva det så. Alla prover dom tog var bra, förutom dom på njurarna, där var det förhöjt och det är tydligen rätt vanligt att äldre katter åker på detta, men med rätt mat och behandling så behöver hon inte lida över det och kommer förhoppningsvis att ha många år kvar.

Nu blir det lite mer jobb för oss, däremot. Hennes mat får Eloise absolut inte äta, den är alldeles för fet. Så det blir att separera dom vid måltiderna och ta bort det som inte äts upp, även för Enyas del, fast hon kan få äta fler gånger så hon får i sig den mat hon behöver.

Men det verkar inte vara några problem, en av biverkningarna av njursvikt är just hunger… där har vi anledningen till varför hon börjat tigga mat då vi sitter vid matbordet. Jaja, vi gillar läget och gör det bästa vi kan av det vi nu vet, så hoppas vi på en bra fortsättning.

Väl hemma från veterinären slappade dom i soffan, och såg helt utslagna ut, Enya på skallen och Eloise till vänster:

004

Jag åkte till mamma och Bosse som bjöd på kaffe och sen rullade det bara på, Winstone skulle ut och ha mat, jag pratade med en vän på telefonen, lagade middag och sprang ut med Winstone en sista gång innan jag drog iväg på jobbet.

Vi hade en lugnare dag/kväll där och det är skönt att det kan vara det ibland, också.

Idag ska jag bjuda Tina på lunch macka, härhemma, sen åker vi ut en sväng på Jula, eller vart det nu var, och ikväll är jag bortbjuden på Qvinnomiddag, hos min ”gammboss”, Annika, det ska bli trevligt! Önskar er alla en lika trevlig dag och kväll som jag kommer att ha.

 

 

”aha… jag förstod det” , upplevelse

Av , , 8 kommentarer 10

 

Årets sista måndag… och vi är, varje dag, en dag närmare jul… jojomensan. Och det är inte enbart om man tror på profeter, utan det är dagens sanning det.
Min ”gammboss”, Annika ni vet, skickade ett sms igår då jag var på jobbet och skrev att hon hade en present till mig som jag kunde inhämta om jag var ute och körde, så jag svängde förbi efter jobbet och kolla vad hon hittat till mig som hon tyckte att jag skulle ha nu ikväll:
Ja, sa hon, när jag hittade den där så stod det återigen Maria, skrivet över den… ni vet, jag fick ju det där döskalle halsbandet av henne för nåt år sedan, med samma motivering, och den här väskan matchar ju perfekt, och tillsammans med örhänget från Nicco så måste det bli en fulländad matchning.
Sen vet jag inte om jag ska ta det som en komplimang, att hon förknippar döskallar med mig 🙂
Theresé hittade något som hon tyckte skulle passa vår buss, då vi var på Expo, hon pekade ut den och klart som fasen, då jag såg den så var det ju kört… bara att hala upp plånkan och betala den. Men visst passar den på tävlingarna?
Kanske plockar ur batterierna ur dom översta klockorna, en får ha tiden för förarmötet, och den andra för första start och den sista måste ju visa en rätt tid. Jodå!
Ikväll blir det nyårsfest två hus bort, perfekt avstånd, jag ska nog se om jag kan fixa fördrinkarna härhemma och bara gå över med dom på en bricka… tror ni jag klarar av det konststycket eller kommer det att bli en sån där ”aha… jag förstod det” (men ändå gjorde jag det) upplevelse. Nja, jag kan ju halvfylla glasen och ta det sista då vi kommer dit, så det är nog lugnt (notera ordet nog).
Avslutar med att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och en god fortsättning på det nya året som kommer!
 

Vad ljust det är!!!

Av , , 4 kommentarer 12

 

Oj vad roligt att det snöat som det gjort…det blir ju sååå ljust och fint (skrev hon ironiskt och snörpte på munnen samtidigt som hon höjde ögonbrynen i ett försök att se glad ut). Jag ser inget ljus överhuvudtaget jag, det är ju grått varenda dag. Jaja, nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi vara glada och snart vänder alltihop igen och våren kommer som den gör varenda år… sådeså.
Jag hade fikabesök igår, mamma och Karin och Erland, som är föräldrar till en gammal klasskompis till mig och Ingegerd och ”Kul-Janne”, som även dom har ett gemensamt förflutet tillsammans med dom. ”Kul-Janne” har jobbat tillsammans med Erland på Bowaters, och Ingegerd och Karin var varit ute på många danser i ungdomen, där dom träffat på varandra.
Lite lustigt va, att man någon gång då och då blir påmind om hur liten jorden är. När vi satt och fikade kom jag på att även Jan B, borde ha något gemensamt ihop med Erland och det har han ju, dom jagar tillsammans, så Erland skickade en hälsning till Janne.
Jag kom så väl ihåg första gången jag träffade Karin, jag hade väl stött på Annika, deras dotter, och hängt med henne hem. Karin frågade vad jag hette och eftersom jag alltid velat heta Jenny, så var det, det jag sa att jag var döpt till. Det hade säkert gått obemärkt förbi också om det inte hade varit för att min mamma och Karin, sedan började umgås och då sprack min lilla lögn 🙂
Även jag och Annika blev som ler och långhalm, och var med varandra vareviga dag. Dom bodde i höghuset och där tillbringades mycket tid då hennes bägge föräldrar jobbade så vi fick vara ensamma en hel del, min mamma var ju alltid hemma hon.
Ibland sprang vi längst upp i huset, tog sats vid närmaste dörren invid trappen och plingade på dörren, sedan gjorde vi en tjurrusning nerför och plingade på varenda dörr vi hittade av, hela vägen ner till deras lägenhet där vi sedan sprang in och smällde igen dörren samtidigt som vi stod och skrattade.
Vi kom in på det här med dockor och jag minns ju med viss avundsjuka, att Annika hade en Skrållan docka, som kunde prata. Den finns fortfarande kvar, meddelade Karin, men kan numer inte prata, det är en tyst docka.
Nicco önskade sig en docka då hon var runt 5 år, ungefär, en Ally, som kunde tala. Dockan fanns inte att köpa här i Umeå men i Uppsala fanns den så Theresé fick i uppdrag att köpa en till jul.
Dockan surrade konstant. –Kan du vara snäll att sätta på mig mitt lila hårdband? –Kan du vara snäll att läsa en saga? –Kan du sätta på mig mina lila strumpor? Och så där fortsatte hon hela julaftonskvällen. Då vi kom hem så sa Nicco med trött röst: -kan hon aldrig vara TYST!!!
Dockan är utrustad med diverse elektronik så den känner av om man sätter på den olika kläder, tekoppen i handen eller en kaka. Dockan lever kvar, nere i källaren men jag vet inte heller om den pratar mer, det var ett antal år sedan den packades ner.
Idag vet jag inte vad vi gör, det återstår att se, önskar er alla en fin lördag!
 

Ingen ”kattastrof”

Av , , 2 kommentarer 6

 

Rörmokaren var hit i förrgår, så nu är röret fixat däruppe, med andra ord så förlängde han röret en bit så att det inte ska sträva utåt hela tiden och anlita på deras klisterkuddar som dom använder (hmphff). Nå, det sitter då och lossnar det så lär jag vara den första att höra av mig till dom och då ni…
Vad jag tänkte på när killen kom hit, är att om jag, själv, går in hos någon och jag till exempel öppnar en dörr för att göra nåt i det rummet, då stänger jag dörren igen, då jag går ut. Är lampan släckt, ja, då släcker jag, man lämnar ju saker som man hittat dom, eller?
Jag påpekade tre gånger att vi har katter här och dom får inte vara däruppe så stäng dörren, stäng ytterdörren för vi har katter, jag stänger här för katterna ska inte vara här osv. Sen går han ner i källaren för att stänga av vattnet, fixar röret och sedan åker han iväg.
Två timmar senare går jag ner i källaren för att ge katterna mat, tror ni han har stängt dörren in till tvättstugan, dit han var in för att uträtta sitt ärende… nej, och jag lovar, detta är inte första gången det händer. Vi har fyra STÄNGDA dörrar därnere, och dom är stängda för att katterna inte ska vara där, och nu vet jag varför Enya var osynlig i två timmar…hon var på utforskningsuppdrag, vad annars.
Det är ingen ”kattastrof” utan det handlar mer om sunt förnuft, varför ska det vara så svårt att vara förutseende, att tänka till lite extra, att ta hänsyn och respektera människorna och speciellt då man är hemma hos någon? Eller är jag konstig som tycker så?
Jag hade jobbat i över ett år hos min förre chef, Annika ni vet, då hon frågade mig vad jag tyckte om hennes/deras stora badrum (hon har sin arbetsplats hemma i huset).  Jag har ingen aning om hur det ser ut, jag har aldrig varit dit och tittat, svarade jag. Då blev hon jätteförvånad, men detta var min arbetsplats, jag behövde ju inte vistas i hela hennes hus för att utföra mitt arbete, jag hade tillgång till kök, en liten toalett och kontoret, thats it.
Jag kommer ihåg att hon åkte iväg på en affärsresa till Kina, då jag bara jobbat hos henne i två veckor. Jag blev med andra ord lämnad ensam i huset. Och jag visste inte om jag skulle tordas ställa undan disken i hennes köksskåpar, för hon kunde ju faktiskt tycka att det var att snoka runt om jag gjorde det.
Men, jag tog mod till mig och fixade det, och det var helt ok, för hennes del. Grejen var ju att jag inte kunde fråga henne och man vet ju inte, det är inte alla som vill ha främmande människor som gluttar i ens skåpar, så är det bara.
Numera känner vi varandra så pass att hela hennes hus är öppet för min beskådan om jag så ville, men nu är det ju annars, nu vet jag det och då är det ok.
Ikväll blir det att åka iväg till Kubbe och ladda inför morgondagens tävlingar (får vi väl nu hoppas, så det inte sätter igång att regna), det ska bli kul och jag ser fram emot att gasa lite, igen. Önskar er alla en fin fredag!

Hon heter… Annika, nää…förresten

Av , , 8 kommentarer 5

 

Vi åkte ner på stan igår, chefen och jag. Utanför MVG gallerian kommer en kille och blir så glad då han får syn på chefen: Nämen visst är det Annika? Säger han och tittar först på henne och sedan på mig. Nää, säger jag, det är det inte.
Men fatta vad som händer sedan, Maria får totalt hjärnsläpp och tror helt plötsligt att hon faktiskt heter Annika. Jo, säger jag, det ÄR Annika. Sen tittar jag på chefen igen och inser att det heter hon väl inte alls. Och nu har ju killen hunnit bli ännu gladare, då han tror att det är rätt person han talar med och jag måste göra honom både förvirrad och kanske besviken, då jag återigen får säga Nää, det är inte alls Annika. Snacka om tvillrutt!
Hahaa… ja vad säger man. Jag skrattar ju givetvis och säger att förmodligen, fick jag plötsligt för mig att hon hette Annika för min gamla chef har ju det namnet. Undrar just vad killen tänkte, ”snacka om en människa som inte skulle ha stigit upp idag”.  
Ännu roligare var kanske att inte ens chefen protesterade då jag sa att hon hette Annika, jaja, så tokigt kan det bli, och ett gott skratt fick vi 🙂
När vi kommer hem igen så ringer min mobil, och gissa vem det var? Min gamla chef, Annika ni vet. Hon undrade om jag kunde agera budfirma efter jobbet, hon hade köpt sig en låååång stol och trodde sig veta att vi hade en större bil än hon, dessutom hade hon inga vinterdäck på sin släpvagn.
Så vi gjorde oss en tur ut på Tomtebo och sedan fick hon bjuda på kaffe, och *tjopptjopp* så hade den dagen gått och det var dags att åka hem och fixa middag.
Sen gjorde jag ett ärevarv med dammsugaren nere i tvättstugan, dom ska nämligen komma idag och installera en ny vattenmätare, och då jag liks var därnere och röjde för att dom ska få fritt fram till mätaren så insåg jag att det fanns en del damm därnere. Men nu är det gjort och någon gång i framtiden (kanske i helgen, då jag jobbar *blinkblink*) ska vi röja ännu mer och kanske införskaffa ett större badkar dit. Det är något vi saknar, faktiskt.
Nå, det var igår det och idag är idag. Jag önskar er en fin torsdag!
Maria Lundmark Hällsten