Etikett: olycka

Dödsföraktande hopp

Av , , Bli först att kommentera 14

Dagens rubrik nr: 2

En kvinna i umetrakten höll på söndags morgonen, på att göra ett dödsföraktande hopp från farstubron, då hon glömt att spänna fast sandalerna och tog ett kliv framåt.

Som tur var upptäckte hon i sista sekund att sandalerna inte satt fast och kunde därmed undvika en olycka som hade slutat i katastrof.

Imorgon är en annan dag

 

Läste ett blogg inlägg, på en annan sida, där hon skrev att man säger ju att tiden läker alla sår, men det kan ju ifrågasättas.
Jag kommenterade och skrev att visst är det sant, att tiden läker såren, men man glömmer inte, såren är läkta men ärren sitter kvar. Och med tiden kan man acceptera och förhoppningsvis gå vidare.
Vi har många gånger pratat om hur det blev då allting hände med pappa. Olyckan, varför, hur var det möjligt, och vad hände med oss… vi som stod där och försökte förstå, vem plockade upp oss och gav oss möjlighet att få redskapen som många kanske behöver, för att påbörja sorgearbetet och bara tanken på att allting ska fortsätta, precis som det alltid gjort och alltid kommer att göra, då någon nära, går bort.
Men så här i efterhand kan man också undra om det hade varit värt det… hade verkligen någon av oss, lyssnat och gjort det vi hade blivit tillsagda, jag tillåter mig att tvivla, faktiskt.
Vi hade ju alla fullt upp med att bara leva, och finnas där, inget annat behövdes.
Då kan man hellre fundera på varför man sedan, inte hör ett ljud från exempelvis sjukvården, kuratorerna som var inblandade, varför kan inte dom, en sån här gång, ta första steget, och bara visa att dom finns, om dom behövs? Det är nog många som inte känner att dom vill eller törs, ta kontakt för att få hjälp med något som hänt för över ett halvår sedan.
Utan dom härdar i sin ensamhet, och tror och hoppas att nästa dag, blir en bättre dag.

Detta gillar jag inte

Av , , 4 kommentarer 15

 

Jag gillar verkligen inte överskrifter som: Man i Fallolycka, sedan klickar man på den och läser följande: En man har ramlat ner från ett lastbilsflak och skadat ryggen.
Denna här gången var det i Vännäs, och då vet jag att det inte är Åke, men om ni visste hur många gånger det har varit han, som råkat ut för liknade saker, då skulle ni förstå vad jag pratar om.
Nu har det ju inte stått i tidningen, alla gånger han ramlat och brutit armar och ben, tår och klämt ett lår, skallskador och småsår. Det var till och med så illa att min farmor, på den tiden hon levde, alltid frågade hur det var med Åke, då jag ringde dit: Vad har han nu brutit för nåt, sa hon lite lätt småleende.
Min farmor blev dement på slutet, jag och Nicco, som då var 2½ år, hälsade på henne då hon var inlagd på ett hem för dementa. Vi pratade på och man förstod rätt omgående att hon inte var som hon varit förut.
Hon visade in mig på sitt rum där hon hade en bokhylla med en massa porträtt, hon pekade på korten och frågade mig vad dom hette. Det var bilder på hennes söner och dotter samt på andra nära släktingar… hon funderade och rätt var det var så kom frågan: Hur är det med en Åke då?
Konstigt att vissa saker aldrig går ur, att hon skulle tänka på och fråga om honom, var nog det sista jag hade gissat. Men det innebär väl också att hon frågat om det, x antal gånger, så det satt i ryggmärgen.
Min pappa gillade inte att Åke gick runt i träskor hel tiden, han visste ju att detta kunde ställa till det om han skulle upp och kliva på saker, vilket han gör, någon gång emellanåt.
Ta bara den gången som Nicco fått upp sitt lilla flygplan i det stora trädet på campingen och han tar fram en sån där stege man fäller ut, kliver upp (med träskor på fötterna) längst upp på stegen, där man inte ens ska stå, utan där ska man ha händerna, balanserar och viftar samtidigt med ett kastspö han tagit med upp, för att fäkta ner planet.
Ner kom både planet och Åke, givetvis tippade stegen, men han landade på sina fötter och planet lossnade på färden, slutet gott allting gott. Men nu fattar ni vad jag snackar om, va 🙂
Önskar er alla en fin måndag!

Vardagen går på sparlåga

Av , , 12 kommentarer 9

 

Jag och mina syskon, samt mamma och Theresé (som kommit upp från Järlåsa), har tillbringat ett antal timmar på lasarettet. Det är min pappa som varit med om en allvarlig olycka, där han får en järnbalk över sig och ligger fastklämd under 4 timmar, innan man hittar honom. Han är vid liv… men givtevis skadad och läget är fortfarande kritiskt, därför håller dom honom nersövd och kommer nog att göra det ett bra tag framåt
Man tänker att tiden helt plötsligt stannat upp, det enda man gör, är att prata, reflektera över vad, hur och varför…man hinner tänka en hel del på livet i sig, men allt annat lägger man bort och den vanliga vardagen, går på sparlåga.
Under vissa stunder kan man skratta och det känns riktigt bra, och i nästa stund rinner det tårar utan att man egentligen sagt eller gjort något… och det är verkligen jättejobbigt.
Av allt som händer i ens liv, ska man nu ha något att lära sig (enligt vissa), och då sitter man och funderar vad man nu ska lära sig av detta…och nä, jag vet inte, jag har då ännu inte kommit på ett bra svar… än, inget som man inte visste om sedan tidigare.
Vidare kan man ju då också fråga sig om det verkligen är så, eller är det nåt man säger för att man egentligen bara vill ha ett svar… nåt att skylla på och man tycker inte att saker kan hända, bara för att.
För varför ska en människa straffas för att några andra ska lära sig av det???
Nåväl, nu har jag berättat vad som hänt och vart vi är idag, ingen trevlig, underhållande läsning, inte idag i alla fall, men som jag kommenterade för en stund sedan, så visst är det mycket förtvivlan, men hoppet överger vi inte utan det är det vi lever på idag. Ha det gott!

Vad ska man nu skylla på

Av , , 2 kommentarer 3

Mera sport på tv blev det igår (kan bero på att det inte finns så mycket annat att välja på) damernas stafett, såg vi på och enligt kommentatorerna så gjorde dom en bra insats.

Ja, jag håller med, dom gör säkert allihop, precis allt vad dom förmår just då, sen sitter det nog en stor del i fysiken men också ganska ohjälpligt, en del i det psykiska.

Vad jag förundras över är att det alltid och då menar jag alltid, ska måsta vara något fel om en idrotts/elit människa inte presterar vad alla förutsatt att dom ska göra. Varför kan inte dom bara ha en sämre dag utan att det ska analyseras, stötas och blötas. Kan det vara olyckan dom nyss såg som gör dom nervösa, är det rätt valla, nu måste det vara mjölksyran som sätter in, hon har ingen rutin osv.

Aldrig att dom säger: Ok, det gick inte den här gången.

När vi såg på skicrossen så var det en tjej, Fanny nånting, hette hon, som dom skröt över, hon är bara 17 år och sååå duktig, någon att hålla koll på osv. Hon åkte bland dom första och hamnade på första plats och alla jublade. Men det var ju som sagt var kvar några åkare och hon föll snabbt ner på listan. Hennes andra åk blev inte lika bra, då ändrades genast snacket till att hon hade inga rutiner, hon var ny, hon har inte gjort detta tidigare blablabla.

När sedan Anna åkte, missade dom totalt att nämna hur bra hon åkte, det lät att vara medelmåttigt medans jag, som aldrig sett denna sporten tidigare, till och med kunde se att hon skulle få en bra tid och hon formligen smekte kullarna hon åkte över. Sen när hon kommer över mållinjen och ligger etta (hon vann förövrigt det åket) så missar dom det också, det går en stund innan dom inser att hon är etta. Jaja, det är väl meningen att man ska se själv och inte sitta och lyssna på dom som pratar hela tiden. Dom kanske inte själva är så laddade hela tiden. Hm…kan det vara för att dom varit uppe för länge, har dom druckit för lite kaffe, kan det vara ett virus som härjar i båset eller vad?

Theresé kommer hem idag och på hennes blogg kan man läsa följande: blogg.vk.se/tezzii

Hon har införskaffat mina glas och med på resan kommer även turbinen som Brälla fixat till oss från staterna och som sedan fick följa med ner till Uppsala med Anders och Theresé då dom var hemma till nyår, för genomgång och nu är den klar att sättas in i Camaron…nice!

Angående glasen så pratade vi igår om hur hon skulle få hit dom utan att dom skulle ta för stor plats, jag föreslog att hon kunde krossa dom, då tar dom liten plats och då behöver inte jag he sönder dom, då är dom redan fix och färdigt. Nä, nu får ni ha en bra fredag, jag ska in till Niccolina, hon har inte stigit upp än….ovanligt!

Liv och död

Av , , Bli först att kommentera 3

En arbetskamrat till Åke var med om en bilolycka igår, där en människa miste livet. Så det var det givna samtalsämnet vi hade igår kväll. Hur fort en olycka händer och hur lite man faktiskt kan göra.

När olyckor inträffar och det är någon man känner så blir allting helt plötsligt så nära inpå och man tänker nog på sin egen dödlighet, på ett annat sätt. Ofta säger man nog också, att det hade lika gärna ha kunnat vara jag. Men det kan det inte, du var inte där. Däremot kan det hända alla på en annan plats om man råkar vara där vid fel tillfälle.
 
Nu gör dom flesta allt dom kan för att undvika en kollision och killen igår gjorde allt han kunde för att klara av detta och jag sa att han kunde ju faktiskt ha dräpt sig själv i viljan att klara både sig och den mötande. Det går nog på ren automatik och man har inte mycket tid på sig att reagera. För dom som är med om liknande händelser så gäller det nog att ta sig till jobbet så fort som möjligt för att kunna gå vidare på ett smidigt sätt och förhoppningsvis ha någon att prata med. 
 
Mina föräldrar var ju med om en trafikolycka 1977. Jag har skrivit om den tidigare så jag tänker inte ta det en gång till. Men det var inte min pappas fel, utan den mötande bilen fick en sladd som han försökte häva med den följden att det blev en ännu värre sladd och han körde rakt mot bilen där mina föräldrar samt två andra passagerare satt. I den andra bilen fanns ett föräldrar par och deras 17 åriga dotter. Föräldrarna dog på plats och fyra blev skadade. Min pappa var den enda som klarade sig utan större blessyrer.
 
Jag kom inte ihåg så mycket om tider men jag vet att vi åkte hem till Umeå, lillebrorsan och jag, och vår farmor följde med. Det kanske gick en dag och sedan ringde polisen, dom efterlyste pappa. Han hade försvunnit och dom visste inte vart han tagit vägen. Det gick bara en liten stund efter samtalet så hörde vi en bil som körde upp på gården. Vi gick ut på balkongen och där var det en blå Volvo. Vår pappa körde och kör fortfarande Mercedes så vi trodde väl att det var någon annan men han som klev ur bilen var vår pappa.
 
Han hade gått och hyrt sig en bil i Tierp och satt sig och kört hem i den. Han sa sedan att om han inte hade gjort detta så hade han aldrig mer satt sig bakom en ratt. Han kände sig nog på något sätt skyldig eller att han kanske hade kunnat göra något annorlunda men oftast är det nog inte så. Man gör så gott man kan och med dom förutsättningar man har, man kan inte ändra tidpunkt och plats. Och med dom orden så hoppas jag att ni tar det lugnt i trafiken och tänker på era medtrafikanter, och givetvis, att ni får en bra dag.

Minnen

Av , , 4 kommentarer 1

 

Vi nåddes av ännu ett dödsbud igår kväll, en gammal kompis till Åke som vi umgåtts en hel del med under åren. Mera på den tiden vi bodde på Mariehem och då Theresé var liten. Då han sedan flyttade med sin familj, några mil utanför Umeå så blev det mer sällan vi träffades, men telefonen fanns ju alltid.
 
Han omkom i en singelolycka på väg till sitt arbete igår morse, olyckor som oftast händer på bråkdelssekunder, man tänker då att hade man bara stannat och knutit sina skosnören eller om telefonen hade ringt eller …så där kan man hålla på. Man ser plötsligt sin egen dödlighet, ingen lever för evigt men väldigt få av oss går ut genom dörren på morgonen och vet att det är sista gången man gör det.
 
Men å andra sidan, är det skönt att inte veta sin framtid eller öde, då vore livet kanske inte lika roligt längre. Man ska leva för dagen, inte sia så mycket om framtiden. När Åke blev uppringd av hans f.d. fru som talade om vad som hänt så började vi genast prata om när vi såg honom sist vad man då hade gjort, hur längesedan det var Jennifer hade sett honom och sedan kom minnen av allt vi faktiskt gjort tillsammans.
 
Som den midsommaren vi firade på en liten udde längst efter Malån, i en stekande tropisk värme som vi aldrig upplevt i Malå och som höll på ta knäcken på oss då det inte fanns tillstymmelsen av ett träd eller skugga i närheten, eller som den gången jag skrev om då han tog hål i sitt eget öra och i Åkes, eller när vi hämtade honom på söndags förmiddagarna för att åka på scandic hotell för frukost i annan miljö än hemma. Hur många gånger har han inte suttit i baksätet och ojat sig och ångrat att han inte låg hemma istället. Eller den gången han hälsat på oss här på västerslätt och lånade min 26 tums cykel för att ta sig hem till Teg och han cyklade in i ett staket med trampen som lossnade och han fick ta sig hem med en tramp. Många minnen blir det, och dom flesta ganska roliga.
 
Vi sänder en tanke till hans son och alla andra i hans närhet, det är alltid jobbigt att mista en närstående och kanske speciellt genom en olycka, allt det där som man önskat att man hade sagt eller gjort, därför är det så viktigt att inte vänta med såna saker, tala om för din fru, man eller barn, idag, att du älskar dom så vet du att du sagt det. Jag älskar min man, och våra barn så nu vet dom det och även alla ni andra.
 
Ha det gott!

Året var 1977

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Picture this! Året är 1977, våra föräldrar åker ner till Norrköping eller om det är Nyköping, då pappa bowlar med Tegskäglorna och dom har en turnering därnere.
 
Jag och lillebror får stanna hos farmor och farfar i Malå och storebror är på träningsläger i Venedig.
 
På hemvägen så är dom inblandade i en bilolycka som jag, hör och häpna, har vetat om sedan dagen dom lämnade oss i Malå. Jag hade bett till högre makter att mamma bara skulle få bryta ett ben, det var det värsta som skulle kunna hända utan att hon skulle dö, i mina ögon.
 
På olycksmorgonen sitter jag på kökssoffan nere i köket och farmor står vid diskbänken då dom säger på radion att det inträffat en stor bilolycka i Tierp, med 2 döda och fyra skadade. Jag säger genast till farmor att det är dom. Tok dig, säger hon, inte är det det.
 
Sedan kommer tidningen och på första sidan är dom med på bild, jag kommer så väl ihåg farmor där hon står och ska tala om vad som hänt. Hon säger att hon måste tala om att det hänt en olycka, ja säger jag, mm, det är dina föräldrar, dom har krockat. JA säger jag, det var ju det jag sa., jag visste ju det.  Det var absolut ingen världsnyhet, utan direkt jag hörde talas om smällen så föll en stor sten från mitt hjärta, då var liksom väntan över.
 
Mamma skadade benet, lårbenet krossades och det var inte riktigt så jag hade velat, det hade varit bättre om det bara hade brutits, men dom överlevde och det var huvudsaken. Fråga mig inte hur jag visste vad som skulle hända, det var bara så, och innan dess så hade jag varit ett sånt barn som hängde morsan i kjolarna och inte släppte henne långt, men det försvann efter denna olycka. Precis som om väntan var över, dom klarade av pärsen och nu skulle aldrig något mer hända.
 
Vår farmor berättade vad jag hade sagt, många många år senare, hon hade inte velat tala om det för våra föräldrar av den anledningen att hon tyckte det var så kusligt, hur jag hade kunnat veta. Men efter 15-16 år så berättade hon det.
 
Vi fick ha hemhjälp, och inte bara en utan två eller tre, jag kommer inte riktigt ihåg, i alla fall så tyckte jag att en av dessa hemhjälpare såg ut som en filmstjärna, det var på den tiden man samlade på dom populära filmstjärnorna och jag hade en hel drös. Hon såg så lycklig ut då jag sa det men jag kunde inte riktigt komma ihåg namnet på stjärnan. Vänta sa jag och skuttade iväg för att hämta kortet. Nu måste jag säga, till mitt försvar, att jag inte menade att vara elak eller dum, jag var bara nio år och var väl som alla barn, ärlig, och om hon nu skulle råka läsa vad jag skriver här så ber jag om ursäkt för mitt påstående men gjort är gjort. På bordet kastade jag fram ett kort på Fleksnes. Ni vet, den där norske snubben som hade en liten serie som gick på tv:n. Inte så fager att se på, men jag tyckte att han var otroligt rolig, så det var kanske av den anledningen jag tyckte att dom liknade varandra. Hemhjälpen såg då måttligt road ut när hon fick syn på kortet.
 
Ha en bra dag!
Maria Lundmark Hällsten