Etikett: vän

Vad hände???

Av , , 2 kommentarer 14

Jag blev bjuden på kaffe uppe hos bloggkompisen Helena, i förrgår, och som vanligt har vi mycket att prata om, tiden flyger iväg då man sitter där. Mycket snack den dagen om hur barn och ungdomar har det idag… och det är nog så att man kan bli lite mörkrädd då man tänker tillbaka på hur det en dag såg ut, och jämför med idag.

Mycket av respekt har försvunnit, på nätet hängs den ena efter den andra ut, till allmän beskådan, många tror att dom känner en människa på grund av att dom sett eller hört talas om den på en av alla sajter som finns, men en bekant… är långt ifrån en riktig vän, och på nätet kan man hitta på många olika historier.

Frågan är ju vart man ska börja, är det föräldrarna… eller vilket ansvar tar skolan, betänk också att många unga inte har föräldrar som bryr sig, vem tar då hand om dom? Andra har engagerande föräldrar, men bara för att dom fött ett barn, innebär inte att dom har dom rätta verktygen att fostra dom på ett korrekt sätt.

Och hur ska dom veta det? Jag tror på att vara konsekvent, men… om en sak du gör, inte funkar, då måste man också vara beredd att byta taktik, annars står du kvar på samma ställe och trampar. Jättesvårt att veta, faktiskt, och inget barn/ungdom, är den andre lik, och detsamma gäller oss vuxna. Ja, något att fundera över, och många frågor man skulle vilja ha svar på.

En sak jag skulle vilja veta är vad som hände här:

Foto0538Foto1201

Eller jag vet nog svaret på den… det blev en vinter efter sommaren och hösten, trots allt, och även om snön bara är fotknölshög, så finns den där och mer lär det bli. Nu är det väl kylan man får börja klaga över istället, men det vet vi allihop, det blir sällan som man skulle önska, och när våren kommer har man ändå känslan av att vintern kom och gick i ett svep.

Idag är det möte på jobbet så jag börjar en timme tidigare, så jag ska väl sätta igång nu då, om jag ska få något gjort innan dess. Hoppas på en fin torsdag för er!

Dom som hatar…

Av , , 6 kommentarer 15

Läste om detta med näthat… och vad människor kan ta sig till då dom inte får sin vilja igenom eller då det inte går åt det håll, som dom vill.

Jag hamnade själv, mitt i elden för ett tag sedan, helt, totalt oförskyllt, och jag vet än idag inte varför, däremot kan jag förstå, eftersom människan som var en stor del i hur allt började, mår inte bra… och efter en hel del snack med den personen, både via telefonsamtal, och på FB samt med meddelande funktionen dom hade på den sidan, så förstod jag att detta handlar om en människa som i grund och botten är fruktansvärt olycklig.

Söker hela tiden bekräftelse och vill vara navet i alla hjul, i hela världen. H*n blev mer och mer på, ville att man skulle visa, ständigt och jämnt att man fanns där och att man lyssnade, råkade man, gud förbjude, glömma att svara på en fråga som man sagt att man skulle göra, då var man inte vatten värt.

Det börjades kasta skit och till slut kändes det som om man var tvungen att börja med att buga, bocka, niga och tacka, helst också be om förlåtelse för nåt man inte visste att man varit inblandad i… ja vad säger man???

Detta urartade totalt, och jag sa ifrån att nu fick det vara bra, jag var less på allt skit och där trodde då jag att det skulle vara färdigt… men icket. H*n fortsätter än, som jag har förstått det, och det även efter att jag sagt upp min användare på den sidan, allt för dennes person skull (faktiskt), men nej, det ska fortsättas att nötas och jag antar att det beror på att denna människa inte vill att det ska komma ut, vem det var som satte igång allt, och vem det var som höll i alla trådarna.

Jag förstod också rätt snart varför h*n var så orolig över att jag skulle prata med andra medlemmar, om våra samtal… men varför då??? Jag fattade först inte varför h*n sa det till mig från början, jag tyckte ju att det vi pratar om på tu man hand, det stannar ju mellan oss. Det reagerade h*n över, lät förvånad… precis som om det vore kutym att snacka vidare med andra.

Men som sagt, idag vet jag svaret på det, h*n hade snackat med dom andra, och hittat på historier den ena värre än den andra. H*n hade också mage att skylla på flera andra personer, att det var dom som startat ett krig mot mig… jamen snälla, jag trodde inte en sekund på det och det gör jag inte idag heller. Och det som satte spiken i den kistan var att minuter efter att h*n skrev på FB om att vi skulle fortsätta vara vänner så plockar h*n bort mig och dagen efter skriver h*n skit om mig, på andras kommentarsfält.

Dessförinnan hann hon också kasta ur sig att JAG, hade valt gäng… ehhh ok, och sedan ett varsågod, så i din värld får inte jag välja mina vänner, med andra ord, och man kan alltså INTE, vara vän med alla, var bland det sista jag skrev till h*n.

Nå, detta lilla så kallade krig, sätter inga spår hos mig, jag är ledsen (om du nu läser detta) men som jag skrev, jag är fel människa att bråka med, jag står stadigt med bägge fötterna på jorden och det ska mer till, än en liten råtta att få mig att vackla.

Jag vet ju nämligen vad sanningen är, sedan är jag stark i min tro på mina ”äkta” vänner, och dom finns här, och jag vet att dom tror på mig. Sånt beteende som var därinne hittar man i sandlådan, kastar hinkar och spadar och hot om att man inte ska leka tillsammans, någonsin, hahaa… jaja, så var det faktiskt 🙂

Men om nu detta hade handlat om en tonåring/ar… ja, då vet jag idag, vad näthat är, och att några inte fixar det, och vad grymma vissa människor kan vara… bara för att dom kan. Skillnaden i detta fall är att jag, även där, precis som här i vk bloggen, står med mitt riktiga namn, och det tycker jag borde säga en hel del. Och med det sagt menar jag nu inte heller att man inte får vara anonym, men visst är det ju lättare som anonym att vräka ur sig saker som man sedan kommer undan med, ingen vet ju vem du är.

Jag hittade en fin text på FB som jag kopierat, tyckte den var huvudet på spiken:

1497450_569010556509840_48894926_n

Men sen fick jag faktiskt ett brev också, från en annan sann vän, med dessa rader:

004

Dom stämmer ju också in. Sen diskuterade jag och den vännen om just detta med kloka ord, det är svårt att säga någonting som stämmer in på alla, det går inte, men man får tolka efter sitt eget huvud och försöka se det från den bättre sidan. Alla meningar stämmer ju in, men kanske inte varje dag på året eller för all del, kanske inte heller alla ord tillsammans. Nu har jag skrivit av mig detta och kommer att lägga detta bakom mig och gå vidare… precis som vanligt 🙂

Önskar er alla en toppen fredag!

 

Det är ju världsligt…

Av , , 6 kommentarer 21

 

Att vara på rätt tillfälle vid rätt tidpunkt eller fel ställe vid fel tidpunkt, det var gårdagens lilla diskussion. En olycka sker ju inom loppet av någon sekund, ibland inte ens det. Hur många gånger har man inte sagt, tänk om jag varit tio sekunder tidigare, då hade det där varit jag… eller tvärtom.
Tänk om vår pappa, hade sett en fågel, där han stod och svetsade, kanske han då hade tagit ett steg tillbaka, och undvikit järnbalken som föll över honom. Ponera att stegen INTE hade stått bredvid honom då hade den inte varit det lilla skydd som krävdes för att han faktiskt finns här idag, om än, svårt skadad.
Jag vet att detta resonemang är ett sätt att bearbeta, för allt som oftast får man inga svar, man gissar, tror och det känns bättre om man har en förklaring. Och saker händer, utan någon som helst tanke bakom… så är det bara.
Jag har ju en klok liten vän, hon som har en son som varit jättesjuk, hon sa en gång, att hon var så less på alla som sa att allt hade en mening, för hon kunde för sitt liv inte begripa hur hennes sons sjukdom skulle kunna ha en mening.
Men ok, sa hon, nu hade sonen skrivit under att han efter sin död, ville donera sina organ, och då kan det ju faktiskt vara så att ett av hans organ skulle ges till någon som behövde det, som sedan födde ett barn… som i sin tur fick ett barn som någon gång i framtiden, löste världsfreden, DÅ, har ju allt detta en mening, och min son skulle vara delaktig i något stort.
Men hur stor är sannolikheten för detta, sa hon, och aldrig får jag veta det heller…
Men just det… kanske är det som är meningen. Vi ska inte veta allt, vi ska heller inte förstå allt, då kanske det med blir galet. Hur det än är så vet i alla fall jag att detta är något av det värsta vi alla i familjen varit med om, och det jobbiga är all ovisshet.
Ingen kan svara på hur det kommer att bli, men vi har i alla fall fått lite glädjande besked och det kändes jättebra och upplyftande, och att han har en fruktansvärt lång väg tillbaka, det vet vi också, fast då tänker jag, att han har ju all tid i världen… så tiden blir ju en världslig sak, precis som mycket annat har blivit den senaste tiden.
Jag önskar er alla en fin dag!

ljus eller hus, psalmbok eller handduk?

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Läste återigen en inskickad, sann historia i Hemmets Journal, där det handlade om två kära vänner som samtalade i telefonen. Dom var båda två strax över 80 år och brukade talas vid på telefonen med jämna mellanrum.
 
Den ena vännen sa då att nu var det minsann dags, nu skulle hon köpa hus. Nämen, hallå, tyckte den andra vännen, är du inte lite väl gammal för det, det är ju jätte mycket att göra och rätt så tungt. Tänk på att du är över 80 år.
 
Då fnös väninnan och sa, vadå, det är väl ingen sak…och röda ska dom vara.
 
Den andra vännen övervägde nu på allvar, att hon skulle måsta ringa upp väninnans släktingar och tala om att det hade brunnit och att dom skulle behöva ta ett snack med väninnan innan hon gjorde något dumt. Nu uppfattade hon dessutom att hon inte bara tänkt köpa ett hus utan flera. -Säger du att du ska köpa flera gårdar, frågade hon??? Vadå gårdar, jag ska väl inte köpa några hus…jag ska stöpa ljus.
 
Haha…den där var ju riktigt bra, och där ser man hur lätt det kan vara att höra fel och missuppfatta vad någon säger. Nu har jag ju en tendens att lätt bli distraherad av annat och igår var det en sån kväll…tydligen. Nicco dansar ju street dance på torsdagar och hon pratade om detta, och sa att imorgon är det ingen dans kväll utan då skulle dom göra annat, alla ska ta med en psalmbok. VA??? Sa jag, och kisade med ögonen åt det håll där hon stod, en psalmbok, vad ska ni göra med den? –Åhhh, ingen psalmbok, en handduk, svarade hon…lätt irriterat.
 
Jag var absolut tvärsäker på att jag hört psalmbok, men Åke kunde intyga att hon sagt handduk så det var bara att ge sig 🙂 Vet inte heller om det låter så likt, psalmbok – handduk, nä, jag fattar inte vart jag fick det ifrån.
 
Inte heller vet jag hur jag bar mig åt i måndags då jag dundrade iväg till bilen, på väg till jobbet. Greppade två vantar i förbifarten och begav mig ut, efter en stund då jag ska sätta på mig vantarna upptäcker jag att jag fått med mig två högervantar *suck*. För att slippa sömmen i mitten av handen så vände jag då ena vanten avig, och det funkar ju, fast man kände sig som ett barn som klätt på sig för första gången.
 
Igår så skulle jag och Åke, träffas uppe på k-rauta för inköp av toalett, duschhörna, badrumsskåp etc. Jag tittar ordentligt på vantarna, innan jag tar ett par, samma mönster och färg på sidan så nu blev det ju rätt…trodde jag ja. Återigen, halvvägs till bilen, så upptäcker jag samma fel, två högervantar har jag fått med mig, snacka om det.
 
Idag, trodde arbetarna i huset, att badrumsgolvet skulle kunna läggas in, så nu händer det saker. Jag åkte också en sväng på färg affären igår och tittade ut tapet och färg till köket, så nu är det klart. Vi valde även en bänkskiva som ska vara däruppe i köket, det fanns en som ser ut som en perstorps skiva, och det ville jag ha, för att behålla den gamla känslan.
 
Idag få ni hålla en tumme för mig, ska nämligen besikta stor ”sata cheven” och det kan ju bli kul…eller nåt sånt. Sen börjar jag jobba en halvtimme tidigare för vi ska ha ett litet personalmöte i eftermiddag. Ska även komma på någon lämplig middag till Nicco, Åke kommer att få en typiskt torsdags rätt, ärtsoppa, men det äter inte Nicco (förvånad jag blir då, eller inte). Nå, nåt blir det väl i alla fall, även jag bör ju ha med mig en middag till jobbet. Ni får ha en bra torsdag, det tänker jag ha!

En otrolig men sann historia

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Det händer ibland, att vi sitter och surrar på jobbet, och ni vet ju hur det brukar vara, den ena historien leder till en annan och man skulle egentligen kunna berätta hur mycket som helst. Nu råkade jag få höra en historia som inte kan inträffa, ens en gång på miljonen, detta är du nog bara med om en gång i livet, och det händer definitivt inte alla.
 
Detta hände en av dom som jobbar hos ”chefen”, för enkelhetens skull kan vi kalla honom för Robban. Han var på den tiden det begav sig, lite på resande fot och hade väl varit ute på ett jobb och var på väg hem. Om jag inte missminner mig så utspelades följande händelse, någonstans uppåt, i landet.
 
Nå, Robban körde en sån där Mercedes, årsmodell äldre, med lite bulliga former och riktiga horn, framme i kofångaren. Han kom in till en stad eller om det kunde ha varit ett mindre samhälle och kom helt plötsligt på att han skulle ha varit och hälsat på en Bo Lage, det var i sista stund så han sladdade in på parkeringen, tvärnitade framför ett järnräcke som dom ibland har på parkeringsplatser och rusade in för att uträtta sitt ärende.
 
Han kom tillbaka till bilen, tog plats bakom ratten, lade in backen och gasade, bilen rörde sig inte ur fläcken. Han tittade i backspegeln men såg ingenting, provade att gasa lite till men med samma resultat, han klev ur bilen för att gå runt och se om något hamnat bakom däcken, men hittade ingenting. Han kliade sig nog åtskilliga gånger i huvudet för detta gav honom verkligen huvudbry, tills han gick runt bilen och kom dit fram.
 
Tydligen, mina vänner, så hade han inte bara en äldre Mercedes, utan även lite utslitna fjädrar, så när han tvärnitar så niger bilen ned med den följden att hornen framme i kofångare hamnar på baksidan av järnräcket. Exakt på millimetern, så han kände aldrig någon stöt eller annat då bilen hakades fast. Sedan, efter nigningen så åkte ju bilen upp och där satt den, som i berget.
 
Jag höll på garva ihjäl mig då han berättade denna historia, nu kom han inte loss på egen hand utan fick hjälp av ett gäng killar som stått bredvid, men det var inte tvärenkelt att komma därifrån, dom fick gunga bilen samtidigt som Robban satt i och skulle gasa vid precis rätt tillfälle. Det löste sig till slut och detta lär han aldrig få uppleva en gång. End of story!
 
Idag ska jag iväg och hälsa på en gammal vän, sen ska jag och morsan ner på strömpilen, gissar att dagen kommer att försvinna i ett nafs så det är väl bara att sätta igång och göra någon nytta. Önskar er alla en fin tisdag!

Oväntat besök

Av , , 3 kommentarer 5

 

Jag vet att det är dålig skärpa på den här bilden men tycker det ser lite kaxigt ut med ”stor” bussen, in backad hemma hos svärfar:
Skulle nästan ha kunnat vara med i reklamen: Om du får oväntat besök!
 
Åke har nu fixat den sista 2:an han hade på besiktningen och är just nu iväg och gör ombesiktningen. Nu gäller det, går den inte igenom så blir det körförbud, vi hade bara ren tur att vi överhuvudtaget fick en tid då den första lediga tiden var först den 15/10 men jag var ihärdig och gick in och kollade varje dag om dom fått ett återbud och visst, i söndags poppade den här tiden upp. Kollade även om det skulle ha funnits någon tid söderöver på fredag, då vi liks ska ner till Uppsala, men det hade ju varit kymigt, om vi fått en tid i Sundsvall och ett körförbud på det…
 
Vi blev tvärförvirrade igår kväll då vi åkte upp på lasarettet. Ni vet, vi hade ju hittat en ny väg att ta oss till svärfar, tog exakt samma väg den här gången men då vi hoppade ur hissen så såg det helt annorlunda ut. I samma ögonblick så öppnas hissen bredvid och det går ut en människa åt andra hållet, aha, säger vi, hissen öppnas från två håll och vi steg ut på ”fel” sida. Vi gick runt och se där var hissen, men…bara en hiss, haha, på ena sidan finns det två stycken men inte på den andra, inte konstigt att man kan kännas sig lätt förvirrad.
 
Idag fyller inte bara svärfar 84 år, utan jag och Åke har också 5 årig bröllopsdag, jo jag tackar jag. Ok, vi har ju varit ihop några år mer än det, 26 år blev det i augusti. Hade väl planer på att vi skulle ha fått fira detta åtminstone med något gott till kaffet men det verkar inte vilja sig idag. Det är nämligen obligatoriskt föräldramöte på skolan ikväll, inte bara föräldrar utan även barnen ska vara med. Jaja, vad gör det om hundra år, vi firar ju varje dag att vi har varandra 🙂
 
Idag är det promenad i vanlig ordning, sen är jag och Kerstin bjudna på kaffe i eftermiddag hos Åkes moster. Jag har även lovat att ringa upp en vän ikväll så det är väl bäst att jag kommer ihåg att göra det innan middagen annars lär jag ju glömma bort det och Åkes nya glasögon är nog färdiga idag, halleluja, då blir Nicco glad. Ni får ha en fin tisdag!

Kedjebrev

Av , , 4 kommentarer 3

Här ska ni få ett kedjebrev som ni kan kopiera och skicka iväg till någon ”vän” som har eget hus.

 
Bästa villaägare!
 
Vi skickar det här brevet till dig eftersom vi vet att du är mycket intresserad av din gräsmatta.
 
Det här är en gödselförening som inte kostar ett enda öre att gå med i.
 
Efter genomläsandet av detta brev: Gå till adressen högst upp på listan och skit på deras gräsmatta. Du kommer inte att vara den enda, så du behöver inte bli generad.
 
Gör sedan 5 kopior av det här brevet och skicka till 5 av dina vänner som uppskattar fina gräsmattor.
 
Du kommer inte att erhålla några pengar, men inom en vecka kommer det att finnas 9216 personer som skiter på din gräsmatta.
 
Din belöning kommer nästa sommar då du har den grönaste gräsmattan i grannskapet.
 
PS! Om du har förstoppning, ge brevet till din granne. Bryt inte kedjan, en person sket i det och förlorade hela sin gräsmatta.
 
 

Vems är bilen!

Av , , 3 kommentarer 3

Läste i en faktabok i förrgår, att anledningen till varför tiden går fortare, ju äldre man blir, är att man som, till exempel en femåring, inte har levt så länge och kan därför inte relatera till tid. En vecka för en femåring är därför en ganska stor del av deras liv, medan en vecka för en 40 åring helt plötsligt har krympt. För 1 vecka av mitt liv är ju som en kuse i vår herres näsa. Mm, har aldrig tänkt på det viset men det kan säkert stämma. Och ju äldre man blir, desto mindre tid är just denna vecka, månad eller år.

Kan också jämföras med att saker krymper, ju äldre man är. Var för flera år sedan på min gamla skola på mariehem och häpnade över hur liten matsalen var. Inte så konstigt egentligen, då man är yngre är man ju kortare och lokaler etc. upplevs som större. Gympasalen såg fruktansvärt fjuttig ut men när man gick på skolan så var den som ett stort hav.

Jag var ute igår för att fota dessa enorma istappar. Eftersom jag nu är den längden jag förmodligen kommer att vara i resten av mitt liv, om jag inte krymper några centimetrar, så kan jag intyga att dessa var STORA. Tänk också på alla snö som fallit, den är fjäderlätt, men dessa monster vill man inte ha i skallen.

Hittade även denna översnöade van och kunde inte låta bli att fota den. Detta skulle också kunna vara en tävling men jag har inga priser att skänka. Vems turné bil kan detta vara?

En ledtråd, gruppens namn börjar på W. Jag drömde förövrigt om deras bil inatt, dom kom sladdande i den men dom hade lackat om grundfärgen så den var röd, precis som deras t-shirtar. Nu borde ni veta vilka ägarna till denna bil är.

Idag ska jag knata ner på arbetsförmedlingen och anmäla mig som arbetssökande. Ska bli roligt att höra om dom ska ha in mig på en sån där tönt dag igen, som alla får gå som är arbetssökande, för att få information om vart, hur och varför man söker jobb. Ok, om det är första gången man är där och man faktiskt inte har en aning, men har man, som jag, varit där med jämna mellanrum så vet jag precis vad dom säger, på jobbarfronten, intet nytt! Förutom att man inte får jobba extra timmar i mer än 75 dagar för sedan får man inte stämpla upp, en liten nyhet som kom för något år sedan. Himla bra påhitt…inte.

Jag kan förstå att dom hittat på detta för att bli av med dom som inte ids söka jobb för dom klarar sig bra på att jobba nån dag i veckan och sedan stämpla upp för resten, men vaddå. Jag tycker att det är väl bra om man faktiskt gör någonting även om det bara är några timmar eller några dar i veckan. Dom flesta nöjer sig nog inte med det lilla i evigheter. Man vill väl ha ett lönsamt jobb. Sist jag blev arbetslös så jobbade jag 6 timmar/veckan, extra, och för det fick jag betala 300:-/månad. Visst är det fel någonstans då? Men jag ville ändå fortsätta göra det i dom tillåtna 75 dagarna för det måste ju ändå vara en merit att visa att man gjort någonting.

Ni får ha en bra dag, allihop! Det ska jag ha även om det kan kännas motigt att vara utan jobb igen.

Maria Lundmark Hällsten