Kategori: Okategoriserade

Det behövs en kraftsamling för ett tryggt Umeå!

Av Nils Seye Larsen, 7 oktober 2020 kl 07:00, Bli först att kommentera

Idag har vi från Miljöpartiet och Socialdemokraterna gemensamt gått ut med en debattartikel där vi beskriver hur vi vill kraftsamla för ett tryggt Umeå.

Umeås trygghet och sociala hållbarhet – och kampen mot droger, kriminalitet, såväl som förhindrandet av segregation, utanförskap och utsatta områden – måste tas på största allvar.

Vi Mp och S vill nu i enlighet med Umebrås rekommendationer ta fram en tydlig åtgärdsplan för att i tid motverka, förebygga och förhindra att våra barn och unga hamnar på en destruktiv bana med drogmissbruk och kriminalitet. Tillsammans ska vi göra vårt yttersta för att Umeå förblir en kommun utan utsatta områden, en inkluderande kommun utan segregation och utsatta områden.

Jag vill personligen tacka Hans Lindberg (S) och Socialdemokraterna för en god dialog samt ett lyhört, inkluderande och handlingskraftigt ledarskap.

Det behövs en kraftsamling för ett tryggt Umeå

Vi vill se ett Umeå som växer socialt, ekonomiskt, ekologiskt och kulturellt hållbart. En viktig del i detta är att motverka segregation, utanförskap och kriminalitet. Vid kommunstyrelsens sammanträde den 19 oktober kommer vi därför att lägga ett förslag om att ta fram en åtgärdsplan för att värna tryggheten i Umeå. Vårt viktigaste mål för ett tryggt och växande Umeå är att vi förblir en kommun utan segregation och utsatta områden. Vår förhoppning är att övriga partier ska ansluta sig till detta.

Umeå växer och utvecklas då allt fler väljer att flytta till Umeå. Det är oerhört positivt för Umeås framtid då kommunen berikas och utvecklas. För vår välfärd innebär det ökade skatteintäkter och bättre möjligheter att täcka rekryteringsbehoven i skola, vård och omsorg.

Men när Umeå växer är det också viktigt att vi agerar tidigt för att motverka de problem som kan uppstå när en stad blir större. Umeå är i dag den största svenska kommun som inte har något utsatt område, enligt den definition polisen använder. Många jämförbara kommuner i södra Sverige tampas med en avsevärt större problematik relaterad till segregation, utanförskap och kriminalitet. Det finns en legitim oro för att detta skulle kunna bli fallet även i Umeå.

När vi såg tendenser till social oro 2017 sattes ett batteri av åtgärder in. Samverkan med polisen, civilsamhället och näringslivet förstärktes. Under efterföljande år har Umeå drog- och brottsförebyggande råd (UmeBrå) samordnat det förebyggande arbetet och fortlöpande inhämtat kunskap och lägesbilder för att vi hela tiden ska kunna utvärdera det förebyggande arbetet.

I en rapport som presenterades för UmeBrå:s styrgrupp i slutet av september kunde konstateras att det finns oroväckande tendenser på vissa håll i Umeå. Detta menar vi kräver att det förebyggande arbetet förstärks och att vi ser över nya insatser.

Det är viktigt att poängtera att Umeå kommun inte kommer att klara detta på egen hand. Inte heller Polisen klarar detta ensamma. Men om vi samverkar över myndighetsgränser och med föreningslivet, näringslivet och medborgarna i våra stadsdelar så är vi övertygade om att vi kan nå goda resultat i arbetet med att värna tryggheten i Umeå.

Det finns ingen quick fix. Problembilden komplex och vi måste ta ett helhetsgrepp för att mota kriminalitet, utanförskap och segregation. Vi måste se till att våra unga får en bra skolgång och har tillgång till en meningsfull och utvecklande fritid. Vi måste fortsätta arbetet mot barnfattigdom. Goda uppväxtvillkor är en skyddande faktor mot kriminalitet och nedbrytande beteenden. För att minska risken för segregation, utanförskap och kriminalitet är det också viktigt att vi har en blandad och inkluderande kommun – i våra bostadsområden, på arbetsplatsen, i skolan och på fritiden – som återspeglar den mångfald vi har i vårt samhälle. Olika barn leka bäst, tillsammans. Utöver detta måste skola, socialtjänst och polis ha ett snabbfotat och effektivt samarbete för att tidigt fånga upp unga i riskzon. Från kommunens sida behöver vi också göra vad vi kan för att underlätta polisens brottsbekämpande verksamhet.

Mycket görs på dessa områden redan i dag. Men nu vill vi se över vad vi kan göra för att förstärka detta arbete.

Tidigare i höst föreslog vi att Umeå kommuns trygghetsuppdrag ska fokuseras från fem till två områden för att bli mer kraftfullt. Dessa två områden är att motverka segregation och utanförskap och att ta kampen mot drogerna. Narkotikan är en ekonomisk motor för grov brottslighet och utgör en grogrund för utsatta områden. Nu vill vi koppla på en konkret åtgärdsplan till detta arbete. Vi vill att denna åtgärdsplan ska tas fram på uppdrag av kommunstyrelsen, för att visa att trygghetsarbetet är en kommunövergripande fråga som kräver ett helhetsgrepp.

Att förhindra framväxten av utsatta områden är den stora sociala hållbarhetsfrågan för Umeå de närmsta åren. Vi måste jobba långsiktigt och ihärdigt med detta över minst 10-15 års tid. Det finns inga enkla lösningar. Uthållighet, samverkan och att hela tiden utvärdera de insatser som görs är nyckeln till att nå resultat.

Vår förhoppning är att övriga partier i Umeå kommer att ställa sig bakom detta och göra gemensam sak med oss när vi nu växlar upp arbetet för att Umeå ska växa tryggt och säkert.

Hans Lindberg (S), kommunstyrelsens ordförande vid Umeå kommun samt ordförande för UmeBrå:s styrgrupp

Nils Seye Larsen (MP), gruppledare för Miljöpartiet och ordförande för hållbarhetsutskotet vid Umeå kommun

Tuffare miljökrav på Umeås kommuns bilar!

Av Nils Seye Larsen, 6 oktober 2020 kl 16:35, 4 kommentarer

Umeå kommun kommer införa tuffare klimatkrav på sina bilar. Förslaget röstades igenom av kommunens närings- och planeringsutskott tidigare idag, och ska nu till kommunstyrelsen för ett slutgiltigt avgörande. Det är en fråga som Miljöpartiet drivit under en längre tid och vi är glada att nu kunna lyfta förslaget tillsammans med Socialdemokraterna. För att minska kommunens klimatutsläpp och nå upp till de miljömål vi antagit är detta ett viktigt steg.

De nya kraven innebär att de personbilar och lätta lastbilar som kommunen köper, leasar eller upphandlar vid taxiresor högst får släppa ut 70 gram koldioxid per kilometer, alternativt drivas på gas, vilket är en ordentlig skärpning mot de tidigare kraven, som mer varit lösa rekommendationer.

Beslutet kommer innebära en ökning av elbilar i kommunens fordonsflotta. Kommunen ska också bygga ut fler laddningsmöjligheter för att kunna bemöta det ökade behovet av fossilfria transporter.

Estonias förlisning behöver utredas ordentligt

Av Nils Seye Larsen, 2 oktober 2020 kl 13:49, 4 kommentarer

Under veckan har en dokumentärserie på Dplay om Estonias förlisning skapat stor uppmärksamhet. Men det är inte första gången som ny information dykt upp om förlisningen som väckt viktiga frågor – både hos anhöriga och fartygsexperter. Allt sedan förlisningen har turerna kring Estonia varit många.

För de anhöriga och överlevande har alla efterspel om Estonia varit påfrestande och smärtsamma. De förtjänar att Estonias förlisning utreds noga – med hjälp av oberoende nationella och internationella experter.

När Estonia förliste var beskedet från regeringen att fartyget och offren skulle bärgas. Rockwater anlitades för att göra dykningar och analysera möjligheten till att bärga fartyget. Redan under deras dykningar stod det klart att de kunnat bärga många offer som de påträffat, men de fick order om att dessa skulle lämnas kvar. De konstaterade vidare att en bärgning av Estonia skulle vara fullt möjlig om än komplicerad. Ändå valde regeringen att avbryta planerna på att bärga fartyget och istället föreslå en täckning av Estonia med sten och betong. Slutligen hann man endast påbörja stentäckning innan planen avbröts. Man kom istället överens med sju andra nationer om att förbjuda all dykning vid vraket och betrakta det som en gravfridsplats.

Haverikommissionens rapport

Det haverikommissionen hade att gå på var bogvisiret som bärgats, videomaterial från dykningar runt vissa utvalda delar av Estonia, samt intervjuer från vittnen – överlevande passagerare och besättningspersonal. I deras omfattande rapport konstateras att bogvisiret slitits av och dragit upp den vattentäta rampen innanför, att vatten sedan snabbt fyllt bildäcket vilket lett till en kraftig slagsida och slutligen att fartyget sjönk.

Som följd av rapporten samlades överlevande från förlisningen då de ansåg att rapportens slutsatser inte stämde överens med vad de upplevt. De ansåg att Estonia fick slagsida nästan omedelbart efter det stora dånet då bogvisiret ska ha lossnat, och enligt dem forsade vattnet in från skrovets styrbordssida. 1999 skrev de ett brev till regeringen och riksdagens ledamöter med deras slutsatser.

Något som inte stämmer…

Det var inte bara de anhöriga som reagerade på haverikommissionens slutsatser. Flera fartygsexperter på bland annat maritima universitet i Skottland och Nederländerna reagerade på resultatet. Det fanns nämligen ett stort problem med slutsatserna: Om det endast var bogvisiret och innerrampen som öppnats och släppt in vatten så var det enligt deras simuleringar rent fysiskt omöjligt för Estonia att förlisa så snabbt – och på det sätt som fartyget nu sjönk. Vatten måste alltså ha trängt in någon annan stans.

Meyer Werft som byggt Estonia gick själv ut med en gedigen rapport 1999 där de drog slutsatsen att det varit ytterligare hål i skrovet som orsakat det snabba sjunkförloppet, och att Estonias förlisning mycket troligt beror på sprängladdningar. Som tillverkare måste det ha varit viktigt och skönt att komma ut med en rapport som inte lade skulden på dem. Men deras slutsatser var milt sagt kontroversiella.

År 2000 genomförde den tyska journalisten Jutta Rabe en dykarexpedition tillsammans med amerikanska experter där de upptäckte ytterligare ett hål i Estonias skrov som inte tagits upp i haverikommissionens rapport. Utöver det bekräftas det av maskinisterna på Estonia som överlevde att de under hela haveriförloppet tydligt via en kamera riktat mot bildäcksfören kunnat se att den vattentäta innerrampen hela tiden suttit kvar på plats. När de lät metallbitar från hålet de upptäckte analyseras konstaterade några experter att de uppkommit av en explosion. Men sedan begärde den tyska nyhetskanalen Der Spiegel att få analysera metallbitarna med experter och där konstaterade de att hålet inte kan ha uppstått som följd av en explosion.

2004 i Uppdrag granskning kom det fram att militär utrustning smugglats ombord på Estonia vid ett flertal tillfällen. Senare har internationella journalister rapporterat om att även brittiska säkerhetstjänsten MI6 ska ha varit involverad i vapensmugglingen från fd. Sovjet via Estonia och västerut.

Sedan dess har både anhöriga, internationella fartygsexperter och estländska myndigheter begärt att förlisningen ska utredas på nytt, men återkommande har regeringens svar varit – nej.

En ny utredning behövs – för att bekräfta såväl som utesluta.

Att få leva med obesvarade frågor runt ett livstrauma som man antingen överlevt eller där ens anhöriga avlidit är svårt. I synnerhet om man upplever att sanningar och svar medvetet döljs från högsta instans – samtidigt som spekulationer och alternativa teorier återkommande florerar.

Men det är inte bara för de anhörigas skull som en ny utredning är viktig. För fartygsexperter och institutioner specialiserade på fartygshaverier är det viktigt att förstå hela förloppet för att om möjligt kunna dra lärdomar som kan förbättra säkerheten för andra passagerarfartyg.

Haverikommissionens rapport är utförlig. Det är väl genomarbetat och ordentliga analyser har gjorts av den huvudmisstänkte – bogvisiret. Men i en haverikommission är det lika viktigt att kunna fastställa såväl som utesluta. Det är därför noggranna analyser av hela bevismaterialet man har till förfogande – i det här fallet vraket – behöver göras, för att i likhet med Sherlock Holmes utesluta alla möjliga alternativ tills man hittat det exakta händelseförloppet.

Det är det som är bristen i den i övrigt mycket utförliga rapporten. Man har valt ut vissa delar med fokus på bogvisiret som man filmat vid vraket, men man gjorde aldrig en ordentlig översyn av hela vraket (åtminstone allt som låg synligt på botten). I en internationell haverikommission som denna är det inte bara fullt möjligt utan rent av standard practice.

Jag finner det personligen osannolikt att bomber skulle ha detonerat på Estonia, att en ubåt skulle ha krockat med fartyget eller för den delen alla andra teorier som gör gällande att fartyget sänkts fullt medvetet. Men att något orsakat hål i skrovet som medfört att vatten runnit in och därmed förstärkt sjunkförloppet är däremot möjligt. Men jag är ingen expert, och allt för ofta får tyckare och konspirationsteoretiker full uppmärksamhet för deras slutsatser – utan att dessa kan valideras.

Återigen är Estonias förlisning uppmärksammad och omdiskuterad. Det är dags nu – en gång för alla – att gå till botten med vad som verkligen har skett, och utesluta allt annat som inte har skett den där ödesdigra natten då Estonia förliste.

Avslutningsvis vill jag tacka vår f.d. riksdagsledamot i Miljöpartiet, Lars Ångström som i åratal engagerat sig och kämpat för de anhöriga i jakten på sanning och transparens.

Elin Söderberg som språkrör är vad Miljöpartiet behöver

Av Nils Seye Larsen, 1 oktober 2020 kl 13:24, 3 kommentarer

Elin Söderberg kandiderar till språkrör för Miljöpartiet och därmed har vi nu en stark uppställning med språkrörskandidater vilket känns positivt för Miljöpartiet.

Hon må vara en doldis för allmänheten söderöver och för vissa kan det faktum att hon inte är minister eller sitter i Riksdagen ses som en nackdel. Men för mig är hon ett självklart val och de kvalitéer hon besitter är precis vad vi i Miljöpartiet behöver som mest nu.

Elin Söderberg har precis det som Miljöpartiet behöver för att kunna lyfta och vinna förtroende hos väljarna.

Jag har under mina år här i Miljöpartiet lärt känna Elin och fått se vad hon går för. Jag önskar att hon redan nu haft en mer framträdande roll nationellt så att fler hade fått se henne in action. Men redan i lanseringen av hennes kandidatur prickade hon in precis det som enligt mig är det viktigaste nu för Miljöpartiet:

Fullt fokus på klimatet och att stoppa klimatkrisen. Klimatfrågan måste prioriteras högre och Miljöpartiet står ensamt med lösningarna på klimat- och miljöfrågorna.
Det är helt nödvändigt att Miljöpartiet finns i riksdag och regering för att Sverige ska klara Parisavtalet.
Vi måste bli bättre och tydligare på att kommunicera det som vi i Miljöpartiet faktiskt fått igenom.

Den tydlighet direkt i hennes första framträdande med nationellt genomslag var solklar och precis vad Miljöpartiet behöver. Enkelt, rakt och tydligt. Återkommande har jag sett Elin leverera när det verkligen gäller. Hon har förmågan att sammanfatta det viktiga budskapet på en minut – några få meningar och väl valda ord – och att framföra det på ett lugnt övertygande sätt.

Genom hennes engagemang, studier och yrkesliv går en röd tråd – klimat och miljö. Det här kan hon och där har hon visat sig oslagbar i alla debatter som jag fått se henne i. Hon har dessutom med sig ett lugn som gör henne orubblig för alla försök att provocera eller destabilisera. Hon håller sig till ämnet och kör på. Hon är genuin och jordnära, där kan det faktiskt vara en fördel att inte vara som de andra toppkandidaterna – som är heltidspolitiker i Riksdag eller Regering i Stockholm.

Ola Nordebo sammanfattade väl i sin krönika en egenskap hos Elin som jag kommit att uppskatta starkt:

Söderberg har ännu så länge den goda egenskapen att se på kritiska följdfrågor som en chans att fördjupa samtalet, inte som en kränkning av den enda godtagbara sanningen. Den skillnaden är viktig för en miljöpartist som vill att det egna partiet ska tas på allvar även utanför en ytterst begränsad och ibland om den egna förträffligheten mycket övertygad medlemsskara.

Inför valet 2018 då fördomarna om oss i Miljöpartiet som Norrlandsfientliga och verklighetsfrånvända spreds som allra värst, valde Elin att göra en videoserie med Kristoffer från Storuman Forever. Där fick Kristoffer möjlighet att ställa alla frågor till Elin som många inlandsbor oroats över med Miljöpartiets politik. Elin i sin tur fick följa med Kristoffer i hans liv och vardag. Detta samtal visade precis på de styrkor Miljöpartiet behöver nu: en lyhördhet, folklighet, och en förmåga att på ett begripligt sätt beskriva vår politik, klimatkrisen vi står inför och varför vår politik behövs för hela Sverige.

Elin har förmågan att fullständigt sopa banan med inkompetenta plakatpolitiker i debatter om klimat- och miljö – utan att överhuvudtaget ge minsta känsla av att hon sätter sig över andra. Ingen fråga hon får betraktar hon någonsin som dum, okunnig eller fördomsfull. Istället ser hon det som en möjlighet att bättre och tydligare beskriva hennes politik och perspektiv.

Hon har skinn på näsan och är ingen rookie inom politiken. Hon har tampats med maktpolitiker som använt sig av allehanda härskartekniker och hon har fått hantera svåra situationer medialt såväl som internt. Varenda gång har hon skött det föredömligt.

Hon har en stark diplomatisk förmåga och en samlande kraft som vårt parti behöver. Hon lever som hon lär utan att döma andra. Hon går hem hos våra viktigaste väljargrupper men hon har även kapaciteten att vinna till sig förtroende hos nya väljargrupper.

För att vara doldis har hon redan hittills i riksdagsvalet 2018 och EU-valet 2019 lyckats starkt. I EU-valet kom hon att överraskande bli den 7e mest kryssade kandidaten för Miljöpartiet.

Jag längtar efter att få se henne tampas i debatter med de andra partiledarna – för jag vet vad hon går för. Jag hoppas få se henne som partiföreträdare där kan växa in i rollen och tillvarata hennes fulla potential. För Elin Söderberg har potentialen att bli Miljöpartiets starke språkrör som samlar partiet och får till att vinna ny mark. Ett parti som lägger fokus på vår viktigaste fråga – ett regeringsdugligt parti som är redo att axla den rollen och det ansvar som medföljer.

PS: Jag vill vara tydlig med att detta är min personliga åsikt. I vårt parti är vi alla lika värda och vår medlemsdemokrati en självklarhet. Vi kommer att se till att ge möjlighet för våra medlemmar att få träffa de olika kandidaterna, sedan är det våra medlemmar som avgör vilken kandidat vi lokalt väljer att stödja.

1,5 miljarder till kulturen i extra krisstöd under 2020!

Av Nils Seye Larsen, 11 september 2020 kl 11:06, Bli först att kommentera

Ett reformpaket som saknar motstycke – nu satsar vi äntligen för fullt på kulturen!

👩‍🎨 Miljardstöd ska hjälpa de kulturskapare som förlorat inkomst på grund av pandemin, ge kultursektorn en möjlighet till återhämtning och skapa förutsättningar för smittsäkra evenemang och produktion av kultur.
🎭 Regionernas kulturverksamheter stärks. Pengarna ska bland annat kunna gå till teatrar, operahus, regionala museer, bild och form, regionala bibliotek, orkestrar, konserthus, dans, film och hemslöjd.
👦 Satsningar barns kultur, både på kulturskolan och på kultur i skolan.

Trots en minskad smittspridning fortsätter Coronapandemin att påverka såväl kulturlivet som hela samhället. Under våren och sommaren delades ett krisstöd om 500 miljoner kronor ut av Statens kulturråd, Konstnärsnämnden, Stiftelsen Svenska Filminstitutet och Sveriges författarfond. 150 miljoner har också getts i stöd till regional kulturverksamhet och 319 miljoner kronor till flera statligt stödda kulturinstitutioner.

Kulturaktörer-, kulturskapare och kulturverksamheter runt om i landet fortsätter att drabbas hårt ekonomiskt av de inkomstbortfall som Corona-pandemin föranleder. Många typer av evenemang påverkas av bland annat begränsningen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, Folkhälsomyndighetens riktlinjer och av allmänna beteendeförändringar. Även om begränsningarna lättas något kommer situationen även fortsättningsvis vara ansträngd för kulturaktörerna. Under lång tid kommer många aktörer ha mindre intäkter än vanligt, och produktioner och evenemang får högre omkostnader för att kunna genomföras. Mot denna bakgrund har regeringen fattat beslut om att tillföra ytterligare 1,5 miljarder till kultursektorn för 2020.

De pengar som nu tillförs ska säkerställa att det fortsatt finns en kulturell infrastruktur, att kulturskapare i hela landet kan försörja sig och att sektorn får en möjlighet till återhämtning.

Utformningen av stöden görs bl.a. utifrån de erfarenheter som gjordes av de stöd som delades ut under våren och sommaren, och efter en tät dialog med alla delar av kultursektorn. En stor del av stödet kommer även nästa gång att delas ut av Statens kulturråd, Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Konstnärsnämnden och Författarfonden. Stödet ska kompensera för de ekonomiska konsekvenser som pandemin inneburit för kulturlivet – men också hjälpa kulturlivet att starta upp igen. En del av pengarna ska användas till ett stöd för att skapa förutsättningar för smittsäkra evenemang och underlätta för produktion av kultur även under den pågående coronakrisen. Det är viktigt att det stöd som nu fördelas når ut brett och bidrar både till akuta krisåtgärder och till att kulturlivet kan starta upp på nytt.

Stödet till kulturskolan fördubblas: 100 miljoner kronor 2021-2023

Av Nils Seye Larsen, 10 september 2020 kl 12:42, Bli först att kommentera

Den kommunala kulturskolan är en fantastisk institution. Till den går varje vecka tiotusentals barn och unga och får möjlighet att stå på scen, lära sig spela ett instrument eller ägna sig dans, teater eller annan sorts kultur. Att få chansen att utöva kultur tidigt i livet leder ofta till ett livslångt intresse. Kulturskolan är en unik mötesplats för barn och unga från olika delar av samhället. Kulturskolan är också avgörande för kompetensförsörjningen i hela Sveriges kulturliv, oavsett om det handlar om orkestrarna, det fria kulturlivet eller våra framgångsrika kreativa näringar.

Riksdagen beslutade 2018 för första gången om ett nationellt mål för den kommunala kulturskolan, i syfte att tydliggöra de stora värden som finns i kulturskolan, vilka staten genom sina insatser kan bidra till att bevara och utveckla. Det nationella målet syftar b.la. till att skapa bättre förutsättningar för den kommunala kulturskolan att nå fler barn och unga. Därför fördubblar vi nu det statliga stödet från 100 till 200 miljoner kronor under de närmaste tre åren.

Med denna förstärkning kan kulturskolan fortsätta bredda och fördjupa sitt utbud och därmed få möjlighet att nå fler unga. Exempel på angelägna insatser är initiativ för att nå nya grupper som kanske inte annars skulle söka sig till kulturskolan, eller satsningar på verksamheter i glesbygd. Även talangutveckling och samverkan mellan flera kommuner är områden som skulle kunna utvecklas ytterligare.

Mellan 60 och 70 procent av kulturskolorna menar att elevantalet har ökat med hjälp av stödet, där b.la. uppsökande verksamhet är en vanlig metod för kulturskolorna att nå nya målgrupper. Kulturskolorna har också nått nya barn och unga genom att bredda sitt utbud. Det gäller bl.a. elever från områden med inget eller lågt deltagande i kulturskolorna, barn med funktionsnedsättningar, nyanlända och tonåringar.

Kulturskolan bidrar till att lägga grunden för barn och ungas estetiska, intellektuella och sociala utveckling genom att de får möjlighet att utöva konst och kultur i unga år. Kulturskolan har betydelse, inte bara för enskilda barn och unga, utan för samhället som helhet.

Våld föder våld – Hur kan vi bryta våldets destruktiva spiral?

Av Nils Seye Larsen, 1 september 2020 kl 11:56, Bli först att kommentera

Vår historia är tyvärr full av exempel på hur extrema rörelser och våldsutövare provocerar varandra – agerar och reagerar – i syfte att destabilisera, skapa splittring, avsky, hat, våld och hämnd.

Det vi såg i Malmö i fredags är ett skolboksexempel på hur extremister triggar en våldsspiral för egen vinning, men med tragiska konsekvenser för samhället och befolkningen.

Syftet med att bränna koranen och sparka på den var självklart att få en våldsam motreaktion – vilket dessa högerextrema våldsbejakande provokatörer lyckades med. Men de representerar INTE Sverige och svenskar. Likaså med de hundratal våldsamma kriminella och extremistiska deltagare i upploppen i Rosengård; de representerar INTE Sveriges muslimer. Det är viktigt att betona – i synnerhet när det i sociala medier florerar tråd efter tråd i syfte att just utmåla invandrare och muslimer som syndabockar för upploppen.

Malmö har tyvärr en lång erfarenhet av segregation och utanförskap, våld och kriminalitet. Under de senaste åren har Malmö kommit att bli känd för alla dödsskjutningar och sammandrabbningar mellan kriminella gäng. Utöver detta har slitningar mellan samhällsgrupper varit stort och ett allvarligt problem i synnerhet har varit den fullständigt oacceptabla hotbilden mot den judiska minoriteten. Arbetet för att bryta destruktiva våldsspiraler är ofta mödosamt och svårt, kräver tid, resurser och engagemang. Det finns inga enkla lösningar utan det är ett samspel mellan många olika aktörer, offentliga förvaltningar, ideella rörelser och viktiga samhällsaktörer. Detta arbete pågår för fullt i Malmö och viktiga steg togs förra veckan vilket beskrivs väl i en artikel i DN av Niklas Orrenius. Så här beskriver han arbetet:

De senaste åren har ett intensivt brobyggande arbete pågått i Malmö. Representanter från polisen, kommunen, föreningar och församlingar ses numera ofta. Människor som tidigare sällan möttes lär känna varandra och förstå varandras utgångspunkter. Samtidigt har polisen jobbat stenhårt med att gripa och lagföra Malmös grovt kriminella. Antalet skjutningar har minskat drastiskt.

Det är precis som med förtroende: Det tar år att bygga upp men kan raseras på sekunder.

Det är därför så viktigt att provokationerna och våldet från i fredags aldrig får tillåtas att bita sig fast och ta allt fokus. Det svåra mödosamma brobyggande och förebyggande måste få fortsätta och tillåtas få den plats och uppmärksamhet som det förtjänar.

I fredags var jag inbjuden av Andreas Lundgren, ordförande för Individ- och Familjenämnden, på ett studiebesök på Öppenvården för att få en god inblick i utmaningarna i att hjälpa våra barn och unga som riskerar att hamna på glid.

Det arbete som de utför är ovärderligt viktigt för att bryta destruktiva spiraler som riskerar att resultera i våld, kriminalitet och missbruk. Tillsammans diskuterade vi den oroväckande trenden med allt fler orosanmälningar och risk för att barn och unga hamnar snett. Det är egentligen så uppenbart: Det förebyggande arbetet kräver ett fungerande samspel mellan socialtjänsten, familjerådgivningen, öppenvården, för- och grundskolan, fritids- och kulturverksamheterna, regionen och BUP, polisen, föreningslivet och ideella organisationer. Det kräver satsningar och resurser på samtliga av dessa verksamheter för att ge dem de rätta förutsättningarna att tillsammans kunna fånga upp barn och unga i tid – innan det är för sent. För när det väl börjar gå snett så går det väldigt fort utför.

Det är inte enbart fler poliser, mer kamerabevakning och hårdare straff som behövs för att skapa trygghet, det är inte projekt och punktsatsningar som skapar långsiktig trygghet. Det är inte Quick Fixes som löser problemen långsiktigt.

Nyckeln till framgång ligger i att man satsar långsiktigt på ett helhetsarbete där alla aktörer är involverade för att skapa en struktur som hinner fånga upp barn och unga innan de hamnar snett. Det är ett samspel mellan alla ovan nämnda aktörer. Det kräver en god samhällsplanering där varje stadsdel har en social blandning som motverkar segregation och utanförskap. Det behövs ett brobyggande som involverar våra invånare från olika samhällsgrupper.

Som politiker är det en av våra viktigaste uppgifter att värna den sociala hållbarheten i kommunen. Vi måste göra det med en tydlig helhetsplan och tydliga mål, vi måste göra det med resurser och engagemang. Vi måste göra vårt yttersta för att i tid förhindra att våra barn och unga – oavsett kön, föräldrar, bakgrund, ekonomisk situation, bostadsområde eller funktionsvariation – riskerar att hamna i en destruktiv spiral som kan leda till missbruk, kriminalitet och utanförskap

Isabella Lövin avgår – ett viktigt val väntar för Miljöpartiet

Av Nils Seye Larsen, 26 augusti 2020 kl 11:02, 2 kommentarer

Idag nåddes vi av nyheten att Isabella Lövin – språkrör för Miljöpartiet, miljö- och klimatminister samt vice statsminister – lämnar politiken. Jag vill tacka henne innerligt för hennes ovärderliga insats för klimat och miljö, såväl i Europaparlamentet som i regering. Det måste ha varit ett svårt beslut och jag låter henne själv få beskriva hennes beslut genom att publicera hennes debattartikel.

Nu väntar ett av de viktigaste valen i Miljöpartiets historia – att finna den färgstarke efterträdaren som med kompetens och engagemang kan lyfta partiets förtroende bland allmänheten, tillsammans med Per Bolund.

Här kommer hennes debattartikel:

Vi kan aldrig ta demokratin för given.

I grunden handlar det om att makten inte ska ärvas eller tillkämpas med våld, utan att den ska vara till låns, som ett förtroende, en begränsad tid. Det handlar om att medborgarna själva ska engagera sig, och axla ett ansvar. Demokrati- och medborgarrättskämpar världen över kämpar för att kunna få det ansvaret. I Sverige har vi det.

Jag gick in i politiken för snart tolv år sedan. Jag hade då jobbat ett halvt yrkesliv som journalist, och hade skrivit en prisbelönt bok, Tyst hav, om den vettlösa utfiskning som håller på att tömma våra hav. Den fråga som sysselsatte mig då var främst: varför gör ingen något åt detta? Hur kan det få vara såhär?

Sedan fick jag frågan av Miljöpartiet om jag inte ville göra något åt det själv. Kandidera till EU-parlamentet och försöka ändra på fiskepolitiken. Efter lång betänketid bestämde jag mig för att göra det. Om inte jag, vem? Om inte nu, när?

Ett demokratiskt samhälle förutsätter att medborgare engagerar sig i det gemensammas bästa. Så enkelt, men också så svårt är det. I varje land finns krafter som inget hellre vill än att människor ska tycka att demokrati är för jobbigt och ineffektivt, att det är bättre lämna över makten till ”en stark ledare”, eller en populist som basunerar ut enkla svar på svåra frågor.

Men ett hållbart samhälle byggs inte så. Ansvaret för ett bra samhälle, där våra medmänniskors, djurs och kommande generationers intressen tas till vara måste vi själva ta, varje dag. I våra relationer, på jobbet, som konsumenter och faktiskt också, om vi har möjlighet, i politiken.

Ungefär så resonerade jag den dag då jag gick in i Miljöpartiet, utan höga förväntningar på politikens kraft att förändra. Men jag har blivit positivt överraskad. Miljöpartiet, som bärs upp av alla de gräsrötter som kämpar outtröttligt på alla nivåer i samhället, gör gång på gång en oerhörd skillnad.

Jag är i dag djupt tacksam för det parti som gjort det möjligt att reformera fiskepolitiken, få en klimatlag på plats, klimatsäkra biståndet och skydda tusentals områden med värdefull natur. Och jag är glad över att jag fått chansen att bidra.

Men efter snart tolv år i politiken är det nu dags för mig att bestämma hur länge jag vill fortsätta som partiets språkrör. Antingen kan jag lämna min plats nu, så att partiet har möjlighet att välja ett nytt kvinnligt språkrör i god tid till valrörelsen 2022. Eller också ska jag satsa på att ge allt i fem år till, i enlighet med partiets rotationsprincip.

Det har inte varit ett lätt beslut att ta, men jag är övertygad om att det jag kommit fram till är bäst för både mig och partiet. Efter fyra år som språkrör, under en politiskt mycket turbulent tid med bland annat övergångsregering, ett helt nytt blocköverskridande samarbete och coronakris, längtar jag efter att växla ner tempot och ha mer tid för skrivande och för min familj.

Och jag är trygg i att partiet har så många goda kvinnliga företrädare som kan ge ny kraft, och som får de bästa förutsättningarna att bygga ett långsiktigt starkt språkrörs-team tillsammans med Per Bolund, och ge partiet en riktig nystart. Klimatet är vår tids ödesfråga, och ska vi ha en chans att mota denna kris, behövs ett starkare Miljöparti.

Jag avser självklart fortsätta arbeta med full kraft som minister och språkrör tills språkrörsvalet är klart, i början på nästa år. Därefter lämnar jag politiken, men aldrig mitt engagemang, och inte min känsla av ansvar för demokratin. Jag ser med oro på sviktande medlemstal i alla politiska partier, och jag hoppas innerligt att den trenden ska vända.

Min övertygelse är att dörrar ska vara öppna i ett politiskt parti, både för in- och utträde. Bara så kan demokratin hållas levande.

Isabella Lövin, språkrör för Miljöpartiet de gröna, miljö- och klimatminister samt vice statsminister

Tragiskt för Polarbröd!

Av Nils Seye Larsen, 24 augusti 2020 kl 16:10, Bli först att kommentera

Polarbröds fabrik i Älvsbyn är totalförstörd efter en brand som startade sent igår kväll. Detta skedde dessutom kvällen innan invigningen av deras senaste stora investering – en helt ny produktionslina – skulle invigas.

Det är tragiskt och jag lider med Polarbröd och dess anställda. Polarbröd har på många sätt varit ett framgångsrikt föredöme som utvecklats, vunnit ny mark och etablerats internationellt. Det finns mycket med Polarbröd som jag uppskattar (förutom deras goda bröd); deras förmåga att ta något traditionellt lokalt ut på den stora världsmarknaden och samtidigt behålla deras lokala förankring till Älvsbyn. De har genom detta kommit att bli ovärderligt viktiga för deras bygd samtidigt som de fortsatt att vinna ny mark och nya marknadsandelar. Även deras hållbarhetsarbete har varit ambitiöst och framgångsrik. De var tidigt ute med att inse vikten av att ställa om till en miljövänlig klimatneutral produktion.

Jag hoppas innerligt att Polarbröd lyckas resa sig igen och förväntar mig att de får det stöd de behöver i deras återuppbyggnad från lokalt, regionalt och nationellt håll!

Heltidsinförandet en livräddare under Covid-19

Av Nils Seye Larsen, 24 augusti 2020 kl 07:00, Bli först att kommentera

Valde vi rätt?

Tegnell och den svenska strategin har varit ett omdebatterat ämne såväl i Sverige som i utlandet. Antalet smittade och döda i synnerhet är långt högre än våra grannländer vilket kan tyckas ge kritikerna rätt. Men för det första är Covid-19 fortsatt i full spridning i vår omvärld vilket gör det klart för tidigt att dra någon slutsats. För det andra är det viktigt att bedöma strategin utefter dess huvudsakliga mål samtidigt som vi givetvis behöver fördjupa oss i varför så många avled i Sverige.

Italien och Spanien, mars 2020:

Spridningen i dessa länder pågår för fullt, sjukvården är överbelastad och dödstalen stiger okontrollerat. Sjukvårdspersonal insjuknar och omkommer, vänthallarna är överfulla och de läkare som finns kvar tvingas göra ett val som ingen läkare någonsin vill ställas inför – välja vilken av patienterna som ska få livsavgörande vård, på bekostnad av någon annan.

De viktigaste lärdomarna just där och då var följande:

Sjukvården får under inga omständigheter överbelastas.
Äldre löper avsevärd större risk att insjukna allvarligt och omkomma än unga.

I mars konstaterades att covid-19 spreds för fullt i Sverige. Full fokus låg då på att den svenska sjukvården under inga omständigheter får överbelastas. Och om än det stundtals var på gränsen så lyckades vi med detta mål. Vi planade ut kurvan för nyinsjuknade, vi införde begränsningar och vi förstärkte sjukvården. Kapaciteten för intensivvården utökades avsevärt och klarade det ökade antal i behov av intensivvård. Det blev aldrig som i Italien och Spanien där sjukvården överbelastades fullständigt, om än det i enstaka regioner var tufft. Ändå sköt dödstalen i höjden ganska snabbt, något annat hade gått riktigt snett.

Några månader senare börjar bilden klarna. Det var de äldre vi misslyckades med att skydda från att smittas. Även i Italien och Spanien dog många äldre, men anledningen till detta skiljer sig avsevärt från i Sverige. I Italien och Spanien bor de flesta äldre hemma och tas om hand av familjen. När smittan spreds i samhället insjuknade även de äldre. Den stora bristen där var tillgången till livräddande vård då sjukvården var fullständigt överbelastad. I Sverige däremot är äldreomsorgen samhällsstyrd med insatser under socialtjänstlagen – hemtjänst, ledsagning, omsorgsboende, etc. Det var där det brast ordentligt – 75 % av de avlidna var just äldre på omsorgsboende eller med stödinsatser. Vad var det som gick så fruktansvärt snett? Och varför var skillnaderna mellan hur olika kommuner klarade sig så enorm?

Varför klarade vi oss så mycket bättre i Västerbotten och Umeå?

Självklart hjälpte det oss att vi låg så långt geografiskt från Stockholm och andra mer tätbefolkade regioner i söder som först drabbades värst. Vi fick mer tid till att förbereda sjukvården och äldreomsorgen. Men det är definitivt inte den avgörande faktorn. För Umeå har klarat sig långt bättre än de flesta kommuner i vår storlek i Sverige. Umeå och Västerbotten har klarat sig otroligt bra och den som vill bortförklara det med vårt geografiska läge är naivt okunnig om alla andra viktiga och värdefulla faktorer som kom att få en avgörande betydelse för våra äldres hälsa.

Heltidsinförandet är inte den enda förklaringen till att vi i Umeå lyckades skydda våra äldre från att insjukna och avlida i covid-19. Äldreomsorgen var väl förberedd med skyddsutrustning, ordentliga hygienrutiner, ett eget covid-19 team och ett väl fungerande samarbete med såväl region som våra privata aktörer. Vi hade i Umeå ett ledarskap under Äldreomsorgsdirektören Pernilla Henriksson som i stundens allvar agerade föredömligt. Faktum är att alla våra ovärderliga medarbetare inom äldreomsorgen ska ha en stor eloge – så även äldre och anhöriga som bidrog till att upprätthålla säkerhetsrutinerna.

Men i vår framgång i att tackla covid-19 kan inte beskrivas utan att lyfta upp en reform som så ofta kritiserats men som nu visade sig vara en livräddare – heltidsinförandet.

Låt mig förklara varför den kom att spela en så viktig roll. Heltidsinförandet skedde inte smärtfritt och det var i synnerhet på olika omsorgsboenden med mindre brukarenheter – så som vår äldreomsorg – där problemen blev uppenbara. En enhet med exempelvis 10 brukare behövde ha bemanning dygnet runt alla dagar i veckan, med extra bemanning kring vissa tider på dygnet så som morgonen, vid måltider eller läggdags. Matematiken är enkel, med fler deltidsanställda för en enhet var det lättare att fördela personalen över veckan så att schemat stämde och mötte boendets arbetsbelastning, samtidigt som arbetstidslagens regler om dygns- eller veckovila inte bröts för någon av de anställda. Den flexibla modellen tillät några med heltid, några med deltid och ett antal timvikarier som kunde hoppa in.

När samma antal brukare i en enhet med samma behov av bemanning plötsligt enbart ska bemannas av ett färre antal personal men med heltid blir det ett saligt problem att få ihop alla arbetsscheman för såväl anställda som för förvaltningen. För att få pusslet att gå ihop och inte krocka med arbetstidslagen behöver fler anställas på heltid än vad som egentligen behövs. Den anställdes schema sprids ut till pass i tid och otid för att få pusslet att gå ihop. Kostnaderna ökar, befintlig personal får längre arbetsdagar med mer belastning och sjuktalen fortsätter att öka. Kritiken haglade – i synnerhet från alliansen.

Så kom Covid-19…

Vad var det sista man ville ha för att skydda de äldre? En massa olika personer som sprang in till de äldre med en uppenbar risk att bära med sig smittan. Och då visade sig heltidsinförandet vara avgörande! För när personalstyrkan var koncentrerad på ett färre antal väl utbildade och kompetenta heltidsanställda så var det mycket lättare att hålla bemanningen av varje enhet väl styrd till ett fåtal medarbetare.

Färre medarbetare där över 80 % har en heltidsanställning, där de anställda har en hög kompetens, där vi kunde undvika en massa springvikarier utan adekvat utbildning som i många andra större kommuner är en avgörande förklaring för varför vi klarade oss så bra. Dessutom är en stor del av omsorgen är under kommunal regi med färre men för den delen väldigt kompetenta privata aktörer. Det har gjort hela samordningen av äldreomsorgen avsevärt mycket mer effektiv – i synnerhet när det gäller tre viktiga aspekter:

Säkerställ att hygienrutiner upprätthålls
Säkerställ tillgången till skyddsutrustning för personal
Säkerställ en god samverkan med regionens sjukvård

Resultatet hittills är väldigt tydligt. Vi har klarat oss betydligt bättre i Umeå än i de flesta andra kommunerna i vår storlek.

Framtiden för heltidsinförandet – arbetstidsförkortning!

Heltidsinförandet har sin grund i att anställda i Umeå kommun ska kunna ha en trygg grund att stå på. Och ska vi vara mån om våra ovärderliga medarbetare inom skola, omsorg, samhällsservice, fritids- och kulturverksamhet så är denna trygga anställningsgrund en viktig bas. Men inom omsorgsyrkena i synnerhet är arbetsbelastningen tuff och vi ser än idag oroväckande höga sjuktal. Vidare är det svårt att få till arbetsscheman som är hållbara för våra medarbetare. För oss i Miljöpartiet är därför nästa steg naturligt: Vi måste våga testa och finna de optimala modellerna med arbetstidsförkortning som skapar en långsiktigt hållbar arbetssituation för medarbetarna.