Etikett: Vindelgransele

Inte bara Gunnels Guldfyndigheter…..

Av , , Bli först att kommentera 71

 Nu är det inte bara Gunnels Guldfyndigheter som kommer från Vindelgransele.  Kul att det finns guld i berget, men blandade känslor om det blir brytning som gör sår i naturen. I VK idag:

Guldvibbar i Vindelgransele

http://www.vk.se/880007/guldvibbar-i-vindelgr…
Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det gula guldet från Vindelgransele – Magnum Mandel

Av , , 2 kommentarer 60

Jag är nu förstås extra lokalpatriotisk och varm i hjärtat efter mitt Vindelgranselebesök och bjuder på ännu ett par av mina gamla bloggar som minner om livet och barndomen i hembyn. Älskade lilla mamma är visserligen 90 fyllda men jag misstänker starkt – att än har hon inte satt sin sista potatis!!

Än har hon inte satt sin sista potatis….Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  – i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk – alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill de bugande kornåkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

Om en gul emaljerad balja, och om kärlek

Av , , Bli först att kommentera 54

Jag fortsätter på dagens tema med bloggar relaterade till min lilla mamma som fyller 90 år idag. Tar fram blogginlägg som jag skrivit tidigare och som relaterar till henne.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som om fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn dagen till ära, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.
 
Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och mina syskon och gjorde oss till de vi är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.
 
Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Det tog sin tid. Vattnet från kallkällan rann sakta ur kranen. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag som barn satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.
 
När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och så fotsalt. Förmodligen julklappsfotsaltet med lavendeldoft. Jag minns aldrig att jag annars någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sig en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder. 
 
Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena, och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade kärleksfullt och noggrannt dessa trötta flitiga fötter.
 
Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling för att orka med det tunga vardagsslitet. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då. Jag iakttog, lärde mig och memorerade,
 
Mamma gjorde samma kärleksgärning för mig när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mig en kärleksfull fottvätt och en ljuvligt välgörande fotmassage, som jag aldrig kommer att glömma. Idag brukar jag eller någon av mina storasystrar ge mamma fotvård när vi kommer på besök i barndomshemmet. Ett sätt att få ge tillbaka för alla omsorger vi fått.
 
Likså har jag som vuxen predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, Och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad, men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig har glömt det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Att sånt är kärlek!! (blink-blink–tips..)
 
Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.
 Mamma med fötterna i blöt i mitt fjäll-SPA i Gauto. Snart dags för fotpyssel.

Hemsnickrat

Av , , Bli först att kommentera 42

 Hä ä mina taga – sa han som inge taga hadd. Ett gammalt talesätt från barndomens Vindelgransele. Återstår att se om mina "taga" finns kvar. Sitter och försöker snickra ihop en sång till kvällens 60-årsfest.  Hjärnan känns lätt uppluckrad så det återstår att se om det blir något som tål att framföras i detta forum. Kalas är kul. Vi ska bjudas på helstekt ren och en massa godsaker till. Själv drar jag mitt strå till stacken med tårtor och kaffe. De ser goda ut så jag hoppas att det verkligen är så när det kommer till kritan. Gokväll önskar jag er alla!

När lillan kom till jorden. Födelsedagsrepris till min älskade dotter

Av , , 2 kommentarer 41

29 november fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver och Alice på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Malaysia. Där har det redan hunnit bli 29 november så därför lägger jag ut denna blogg redan idag. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka på morgonen – som förr i världen. Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 31 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Clas Ohlssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där – vad livet än för med sig. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Fähundscoach sökes

Av , , 2 kommentarer 43

Idag är han billig emellanåt, vår älskade men enträgne rymling Leo. Hans frihetslängtan triggar honom till allt mer avancerade utbrytningsförsök och han är mycket läraktig i konsten att öppna dörrar. Smart är han – om det råder inga tvivel. Vi försåtsminerar och lämnar på glänt just för att kunna ta honom på bar gärning eftersom det säjs att hundar glömmer efter några sekunder. Pytt i datta – som vi sa på den gamla goda tiden i Vindelgransele – Den här voffsingen han minns betydligt längre än så.  För övrigt är han alldeles underbar, och till hans försvar kan säjas att alla dessa goda hunddofter från  jakthundar som bott här senaste veckan  måste vara outhärdligt frestande för en liten hundkille.

Stenrik!

Av , , Bli först att kommentera 35

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har i alla tider tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran.Nu finns de utplacerade i och runt hennes hem som små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn, vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig – genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö, Beijing, Jordanien, Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkyrkan i Kristineberg, Mainau, Gauto, Sandviken, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon.

Ljugarbänken

Av , , Bli först att kommentera 27

Av någon anledning kom vi in på fiske

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden - så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.
 
Själv skulle jag sätta mig väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord. De lutade sig fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr kunde flöda timme in och timme ut.
 
Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården. Samtliga från den gamla syskonskaran Hedman i Vindelgransele. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.
 
"Av någon anledning kom vi in på fiske" Den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade och var full av fisk.
 
Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar, tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, berättelser om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknaden i Lycksele.
 
Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Minns den rysliga historien om farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.
 
Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Gamlingarnas målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mig en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar till min egen men kanske även till din historia.
 
För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.
 
Dela med dig, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. Minnena är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.

Vilken nostalgi!

Av , , 10 kommentarer 33

På en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i lagårn i Vindelgransele. Jag står på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I botten där så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt.

När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen.

Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan. Det var tider det!

Den sakta maken….

Av , , Bli först att kommentera 30

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!


Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den "sakta maken" saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid…

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

…..Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då…….