Dags för äldreomsorgens återupprättelse. Dags för de goda exemplen.

Av , , 11 kommentarer 0

Det är bra när äldreomsorgen debatteras. Visst skall tuvor vändas, oegentligheter fram i dagsljuset, missförhållanden utredas – det är min fasta ståndpunkt. Vi får aldrig sluta tänka framåt eller sluta utvecklas, eller sluta föra den ’lilla’ människans talan.

Istället bör vi ständigt söka nya rön och lära mera om hur man ska göra för att på bästa sätt nyttja sina egna och samhällets resurser i strävan att ge individen en god och säker vård och omsorg.

Däremot kan medias vinklingar ibland riskera att göra mer skada än nytta. En skandalartad artikel utan sakligt inhämtande av samtliga fakta leder inte alltid till konkreta förbättringar.

Jag skulle vilja angripa problemen från ett helt annat håll. Vända trenden. Smittas med hopp. Bombardera allmänheten med goda exempel och härliga vardagshjältar som faktiskt utträttar små mirakler mitt i vardagsslitet. I äldreboenden, hemtjänst, dagverksamheter och korttidsboenden.

Visa hur kreativa kommunanställda skapar fina träffpunkter, hur volontärer gör skillnad, hur ideella organisationer driver viktiga frågor och forum för information och stöd.

Jag vill skapa en fin och attraktiv bild av äldreomsorgen som arbetsplats. Höja dess status. Ge rättvisa och gripande skildringar av svårigheten i arbetet.

Berätta om betydelsen av kunskap, hjärta, fingertoppskänsla och mod. Om vårdbiträden undersköterskor, sjuksköterskor, rehabassistenter, arbetsterapeuter och sjukgymnaster i kommunen som utför små vardagsmirakler, dag ut och dag in. År ut och år in.

Detta är inte vilka jobb som helst. Det handlar om livet och döden. Om sorgen och glädjen som vandrar tillsammans.

Härmed utmanar jag medier – VK och VF i första hand – att våga gå mot strömmen och bidra till att vända den trista känslan, den sura smaken som debatten om äldreomsorgen hittillls gett. Starta en ny trend, en vårfrisk känsla av hopp och framtidstro kring äldreomsorgen. Skriv en artikelserie kring goda exempel, solskenshistorier och vardagshjältar.

Detta skulle kunna ge vind i seglen, hopp i människors hjärtan, bekräftelse för trötta jobbare och lust till ny frisk arbetskraft – våra värdefulla ungdomar – att ge äldreomsorgen en chans.

Skutan kan kännas vara på tvärsan…men vet ni vad…..det är för att den är på väg att vändas, och med lite vind i seglen från våra medier så går det mycket bättre.

Blås liv i framtidstron och fånga upp de krafter som är mogna att gå i spetsen för återupprättelse av äldreomsorgens skamfilade rykte.

Ge mig en kvart och jag kan ge dej flera exempel, namn på personalgrupper, personer och genombrottsarbeten som gjort skillnad för våra äldre. Är ni med på skutan?

Veckans pausfågel!

Av , , 2 kommentarer 0

Jag måste ta ett kort brejk från demensvärlden och tar just nu min andra matrast för dagen. Hjärnan kokar nästan efter ett par mastiga arbetsdagar, vilket är tröttande, men kan vara ganska nyttigt att uppleva för att få bättre insikt och förståelse över hur det kan vara för den som håller på att utveckla en demenssjukdom.

Om en timme ska jag vara på Hemgården och laddad för att föreläsa. Demensföreningen i Umeå arrangerar denna kväll och förutom närstående till personer med demenssjukdom så kanske det kommer andra intresserade och personal.

Det känns fantastiskt roligt, och framför allt hedrande, att få möjligheten att med min "Tankeväckare" sprida kunskap om vikten av individens levnadsberättelse som ett instrument för att kunna ge/få ett bra bemötande/omhändertagande vid demenssjukdom. Min förhoppning är att det ska väckas många tankar och funderingar om hur man själv vill ha det, vad man kanske behöver prata med sina närmaste om medan man ännu kan uttrycka sina önskningar, men även hur man som närstående eller personal kan använda sig själv som ett redskap för att göra tillvaron så bra som möjligt för den som drabbats.

Håll tummarna för mej ikväll!

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Ur Mio min Mio – mitt älsklingsavsnitt

Av , , 2 kommentarer 0

Just då kom min fader konungen gående tillsammans med rosengårdsmästaren, som var Jum-Jums far. Och plötsligt blev jag lite ängslig, att min fader konungen inte skulle tycka om att jag satt där och åt och skrattade så högt. För då visste jag ännu inte, hur god min fader konungen var och hur han tyckte om mig vad än jag gjorde och hur gärna han ville att jag skulle skratta.

Min fader konungen stannade, när han fick se mig.
– Mio, min Mio, sitter du här och skrattar, sa han.
– Ja, ursäkta, sa jag, för jag tänkte att min fader konungen kanske tyckte lika illa om att man skrattade högt som farbror Sixten och tant Edla gjorde.

– Skratta mer, sa min fader konungen. Sedan vände han sig till rosenmästaren och sa något märkvärdigt.


– Jag tycker om fågelsången, sa han. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i rosengården.

Då förstod jag för första gången, att jag aldrig behövde vara rädd för min fader konungen, att vad jag än gjorde, skulle han se på mig med så där vänliga ögon som han gjorde nu…’

2 kommentarer
Etiketter: , ,

I den undre världen…..

Av , , 7 kommentarer 0

Ja, då menar jag alltså ’kommentarvärlden’ de små siffrorna som står under vissa blogginlägg. De som betyder att någon gett respons, protesterat, hejat på, klurat eller haft synpunkter av en eller annan art.

Flera personer jag pratat med på sistone verkar inte ha upptäckt och förstått sig på kommentarfunktionen eller upptäckt den dimensionen i läsningen, vilket är synd. Det är ofta här i kommentarerna som drivkraften ligger – bloggare emellan eller läsare/bloggare emellan – kända eller anonyma personer som smågnabbas, uppmuntrar, väcker nya tankegångar eller berättar kompletterande små anekdoter.

Jag vill varmt rekommendera er att läsa såväl blogginlägg som kommentarer både här hos mej och hos andra medbloggare.

Och naturligtvis vill jag återigen tacka för, men även uppmuntra till fler kommentarer. Det är de som är själva bränslet i skrivandet. Ge gärna tips på ämnen eller företeelser som skulle behöva ’bloggas’. Kom ihåg att du kan vara anonym och att det är lätt som en plätt att skriva en kommentar. Klicka bara på ordet!

7 kommentarer
Etiketter: , ,

Rutigt sa Bill – Rätt sa Bull

Av , , 2 kommentarer 0

Vi började veckan med ett gott skratt på kontoret i morse då jag och Jenny plötsligt stod öga mot öga med varandra iklädda likadana kläder. Värsta Bill och Bull-outfiten.

Vilken tur att vi inte hade några gemensamma uppdrag inbokade idag utan cirkulerade på varsitt håll. Man måste se presentabel ut på jobbet om dagarna vilket inte alltid är lätt. Ikväll måste jag botanisera i garderoben och komma på (i) något förmildrande plagg inför morgonkvällens dragning av "Tankeväckaren" för Demensföreningen i Umeå.

Wish me luck!

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Krax krax

Av , , 2 kommentarer 0

Här har det övats körstämmor för brinnande livet.

R har varit ute och försökt skrämma liv i flygmotorn, och då passade jag på. Med hörlurar på, noterna i högsta hugg och min lite gnissliga sopranstämma antar jag att det har låtit mer eller mindre suspekt. Nu känns det dock som om det börjar fastna och kännas roligt.

Dallassnubben heter Bryant Jones och man kan googla på honom och hans gospelkör för att få höra en snutt av hur det skulle kunna låta, i bästa fall. har du lust att komma och lyssna. Biljetter säljs före konserten som går av stapeln i Idun kl.18.30 nu på söndag. Biljetter kostar 100 kr för vuxen och säljs på Frälsis 27-29/1 11.30-13.30 samt en timme före insläpp på Idun.

2 kommentarer
Etiketter: ,

Nostalgibilder

Av , , 3 kommentarer 1

Pappa

Daniel fiskar i Vindelälven

Hittar den ena fina bilden efter den andra från den tiden när barnen var små. Här, en alldeles oemotståndlig på Daniel som fiskar i Vindelälven. Men ekvationen går inte ihop!! Det var ju bara typ 10 år sedan och nu är han snart 29! Hur går sånt till?

3 kommentarer
Etiketter: ,

Tänker på framtiden

Av , , 2 kommentarer 0

På bilden:Hole in one. Sandra i en jättegryta i Sörfors.

Funderar lite kring sommar, semester, resor och annat som ska ske under året. Saknar att ha mina barn på vettigt avstånd. Inte för att häcka hos varandra för jämnan, men för att kunna ses nu och då på spontanbasis. Tittar i mitt fotoalbum, ser deras miner och kan liksom i andanom höra deras röster och skratt….

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Att komma till skott…

Av , , Bli först att kommentera 0

Skidskytte står på programmet, Neuner skjuter just 5 bom och till och med jag lyfter ögat mot teverutan, när svenskorna plötsligt har kanonläge. En lätt frossa, täppt vänster näsborre och ett oroväckande tryck över pannan känns oroväckande och jag funderar just på olika kureringsstrategier för att vara piggelin tills i morgon.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Det var en gång – en rävkapuschong. Del 3

Av , , 1 kommentar 0

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan, låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen mot vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten och försökte istället memorera namnen på fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i hålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven. Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med.

Ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg. Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara arbetselak (jo tjena!!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade extra noga efter sådana tendenser. Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna.

Dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att om jag ville fick jag prova något rödingblänke därifrån. Här hade adoptivpappan och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R övertog stugan. Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop…. det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget.

Vad som varit pappans stora intresse framgick nu alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor. I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes nye man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mej att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med "mamma", men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem. Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i bodan? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig för detta. Fick möta M och J i deras lilla tvåa på servicehuset. Det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mej och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kunde snart slappna av.

Jag hade förberett och bakat en kaka som vi dukade fram på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och jag befann mig plötsligt mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes.

Från mitt håll såg jag hur hon tittade på sin store starke son med modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre. I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg en annan dimension, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Han – lillpojken som en gång somnat med sitt huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma nog skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden som borde vara vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom samhället vidare till nästa granskningsinstans – hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far. Som på ett givet kommando sätter de sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop. Jag ser hur lika varann de är. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får bevittna ett härligt samspel i berättande och samtal. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här. Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mej stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft. Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blev att hämta sonens födelsedagspresent, en gammal gungstol från R;s farfarsgård i Ånäs. Gungstolen fanns i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll.

Här kände jag att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se – noggrannt övervägande – och ska inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt. Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod jag hemma i deras hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av "jorden runt på 8 dagar" och när de flesta nervkittlande möten och presentationer var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot solnedgången.

Så infann sig en lugn period som sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop, men det – det blir en alldeles egen historia!

1 kommentar
Etiketter: , , ,