I morgon jobbar jag min sista dag som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Det har varit en fantastisk tid med mycket kreativitet, många människor, stora utmaningar men även personlig utveckling. Ibland har det varit tufft. Det är aldrig lätt att vara profet i sin egen hemstad, och ibland har det verkligen känts segt och stagnerat i grupper där man inte velat se sin egen roll, vända och vrida på sina egna attityder eller vara beredda att prova nya arbetssätt, men oftast har det varit roligt och inspirerande att se all kunskap och goda viljor som finns. Jag känner mig glad och övertygad om att jag fått vara med och så många frön som ligger och gror och även om vi inte ser ett tydligt resultat idag, så kommer det så småningom att göra skillnad.
Livet och döden finns så oerhört nära varandra i äldreomsorgens vardag. Dagar fyllda av sorg, glädje, med och motgång, meningsfullhet eller tristess rullar förbi, år efter år. De människor som vi ska hjälpa är hänvisade till vår godtycklighet – på livstid. Vi jobbar i deras hem – de bor på vår arbetsplats, en svår förutsättning som kräver att vi aldrig slutar att reflektera och dryfta hur vi ska göra våra insatser på bästa tänkbara sätt. Personal avlöser varandra i skift efter skift, dag efter dag och år efter år, dygnet runt, livet ut. Vi är 300 personer, lågt räknat, som ska passera genom en människa liv, genom det mest privata, från första beviljade insats i Socialtjänsten genom hela demenssjukdomen. Det är en resa som kan ta många år.
Hur ska vi få veta vad individen har för behov och önskningar kring den här tiden, och kring livets sista tid? Vi måste ständigt beakta den utsatthet som den lilla människan trots lagar och mål ändå bär. Brukaren blir vinnare eller förlorare i ”det stora personallotteriet” och måltavla för vår attityd, dagsform och inställning till jobbet. Hur känns det att vistas i just din närvaro?
De nya nationella demensriktlinjerna som är ett fantastiskt underlag för den goda demensvården, kan egentligen sammanfattas med en enda mening: Det handlar om att skapa en god känsla. Oavsett profession och situation så har du möjlighet att påverka i mötet. Lyckas du förmedla en god och positiv känsla i det som görs så har du lyckats. En god känsla kan fungerar lika bra som medicin, och även om personen glömmer vad som nyss hände, så sitter känslan i kroppen länge – utan biverkningar och kostnader. Viktiga instrument för att kunna göra detta är levnadsberättelsen och det multiprofessionella teamet där även de närstående ingår. De nationella riktlinjerna i demens är tydliga på den punkten. Utan levnadsberättelse är det svårt att ge en personcentrerad omvårdnad.
Mitt bidrag till äldreomsorgen och mitt sätt att visa omtanke, öppenhet och medskapande har varit att lyfta just dessa hjärtefrågor, att försöka ”tankeväcka”, vädja till hjärtat, och få medarbetare oavsett profession, att inse och reflektera över hur stor kraft var och en har att påverka hur stunden och dagen blir för en utsatt medmänniska. Hur känns dina händer, vad syns i dina ögon och vad hör man mellan raderna i din röst när du ska hjälpa? Hur använder du dina 8 minuter inne hos Elsa? Angelägna ämnen att reflektera över, och jag önskar att ledare avsätter tid för sina arbetsgrupper att reflektera över dessa frågor. Hur tänker vi som vårdar och hjälper, hur känns det att bo här hos oss? Är våra sinnen öppna nog för att känna in det en medmänniska utan språk förmedlar? Ser vi när någon har ont, ordnar vi ett möte med doktorn eller sjuksköterskan till den här personen som aldrig mer kommer att kunna lyfta luren, hitta numret till vårdcentralen, och än mindre ta sig själv dit?
Får dagispersonal ha en dålig dag? Eller doktorn på vårdcentralen just när jag ska dit? Självklart måste man få vara människa, man får ha en dålig dag – men det får inte märkas på jobbet. När vi kliver över tröskeln till en annan människas personliga sfär ska vi vara medvetna och närvarande för att kunna förmedla den goda känslan som bär en utsatt medmänniska genom ännu en dag. Vi är alla tjänare och tjänarinnor med en kraft att kunna påverka och förändra.
Efter 15 år som sjuksköterska i Umeå kommuns äldreomsorg, varav 3 som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam, lämnar jag nu Umeå för att uppfylla en dröm. Vi ska driva Sandvikens Fjällgård belägen ett par mil från norska gränsen efter Silvervägen i Norrbotten. Det känns lite pirrigt att bli sin egen, men jag ser fram emot den här livsstilsförändringen med glädje och tillförsikt. Jag har alltid längtat till fjällen och får nu möjlighet att prova det fullt ut tillsammans med min Robert. Under lugnare säsong kommer jag givetvis att fortsätta jobba med ”Tankeväckaren” och med demensfrågor som jag brinner för.
Lycka till med framtidens äldreomsorg och demensvård i Umeå kommun! Till alla ledare vill jag hälsa: Beställ riktlinjeboken från socialstyrelsens hemsida. Den är ett måste och bör finnas på alla expeditioner, fikarum och agendor där brukarperspektiv dryftas.
En riktigt härlig sommar och mod att uppfylla även dina drömmar önskar
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Senaste kommentarerna