Kanske är det ett tecken på mognad. I alla fall tillbringade jag och några hundra andra lördagseftermiddagen i Studion i Folkets Hus. Det var VB Big band och inte minst sångfågeln Maud Sparrman som underhöll. Tack vare den eftermiddagen fick jag namn på flera låtar jag hört men inte vetat vad de hette. Och hon sjunger ju grymt bra, Maud. Och verkar väldigt trevlig och människointresserad, jag fick av olika anledningar byta några ord med henne.

Och fick också ansikten på några andra musiklegender, bland annat Roffa Lind, som jag bara hört talas om.

Ljusfestivalen känns lite blek, i alla fall då man åker runt centrum i bil. Men installationen med gröna ljus i Döbelns park är mäktig. Sen finns det säkert massor jag inte sett heller måste jag stort reservera mig för.

För övrigt kan jag åter konstatera att alla journalister borde vara rullstolsburna! Inte för att jag vill dem illa, det är bara det att det är väldigt mycket lättare att få kontakt med folk om du visar upp ett tydligt handikapp, de flesta blir öppnare spontant. Se bara på Walter Hirsch, mästerfotografen. En del har undrat hur han lyckats ta de minst sagt…intima bilder han är känd för. Jag har för mig att han berättat att den polioskada som delvis gör honom handikappad också har hjälpt honom att få modellerna att öppna sig.

Hm…jag känner för att bejaka min feminina sida i kväll. Ett lämpligt sätt att gör det är väl att citera ett riktig kvinnorörelsetalesssätt. Som ytterst få killar fattar förrän efter typ fem minuter:

"En kvinna utan man är som en fisk utan cykel…"

Nej, och med mina diagnoser är jag inte särskilt orolig att bli beskylld för att vara det. Men den personliga assistansen är satt under granskning efter ett antal helt sanslösa bedrägerier. Jag förstår mycket väl att Försäkringskassan undersöker det här. Det pratas ju om bluffar för miljarder av våra skattepengar, som det ju faktiskt är. Samtidigt är det förvånansvärt hur bedragarna  lyckas. För så undersökt som du blir före ett assistansbeslut är nästan osannolikt.

Men det är viktigt att berätta att det här är väldigt, väldigt ovanligt. Den personliga assistansen är bra, viktig och kostnadseffektiv.

Igår ringde mobilen precis då jag var på väg ut från jobbet. Cirka hundra papper och 25 kuvert dråsade ut på golvet så jag blev lite drygt småirriterad.

En väldigt forcerad röst i andra ändan rabblade något jag inte uppfattade på dålig svenska och avslutade med att fråga efter om det var mig de ptratade med. I hastigheten sa jag ja men begärde även att han skulle upprepa det han sagt.

Det var något surr om att jag vunnit en rakhyvel men jag avslutade samtalet väldigt bryskt och snabbt. Men..nu undrar jag om det lilla "ja" jag pep ur mig spelades in och kommer att användas som vapen för att tvinga mig betala nån skit? Just det ordet använder jag annars aldrig i kontakt med telefon-nasare just på grund av det, men nu hann jag inte vara med. Jag ät tyvärr inte paranoid utan realist…

Fortsättning följer inte hoppas jag!

Undertecknad är väl perfekt för att ha lassvis med tvärsäkra åsikter om barn och tonåringar och dess uppfostran??? Som barnlös 52-åring innebär det väl verkligen att sätta bocken till trädgårdsmästare. Så ni föräldrar som menar att allt jag säger är fel är välkommna med kommentarer i massor. Upprinnelsen är iskastningen som debatteras i tidningen just nu.

En bekant var lärare för ungar i tonåren som hade problem för många år sedan. När jag uttryckte en viss förundran över varför han valt ett sådant kamikazeyrke sa han bara: "Det är ett jätteroligt jobb. Det gäller bara att lära dem hur de ska förhålla sig till andra människor, sen går det bra…"

Min oändliga tonårspsykologiska bana innebar bland annat att jag under ett antal år utbildade elevskyddsombud på högstadiet. Och jag gjorde exakt som med vuxna, tog en lång diskussion i början om just detta hur vi skulle förhålla oss till varandra. Var det okej att använda mobiltelefon i klass rummet ?, vad accepterade vi då det gällde tidspassning? fick man ropa i mun på varandra eller skulle man begära ordet? Vi pratade om sånt och skrev ner ett antal punkter om hur vi var överens om hur vi ville det skulle vara. Om något sedan avvek från det klimat och den laganda vi fastställt var det rätt lätt att ta upp detta, eftersom vi från början kommit överens om vad som ska gälla. Otroligt nog fungerade detta enkla recept jämt.

Men vi vet väl ändå att detta med att tänka i flera steg och inse konsekvenser inte utvecklas fullt ut förrän du kanske närmar dig 18 eller så. Så visst gäller det att vara tydlig med att gör du si så blir det så så ge fasen i att göra det. Men det kändes inte som ungarna vantrivdes med att jag upplyste om det.

OBSOBSOBS Nu är det här bara tio år gamla och begränsade iakttagelser, jag är fullt medveten om att det finns massor av händelseutvecklingar du som handledare inte har kontroll över. Men det fick det i alla fall att fungera riktigt bra för mig. Sådär, nu drar jag mig tillbaka till rollen som barnlös farbror igen. Hm…kanske skulle börja tjata om hur mycket bättre det var på MIIN tid…

Jag är inte drabbad precis nu, men visst är det förvånande vilka illitterata ologiska aphjärnor som skriver handböcker för olika saker i vardagen. I min närhet finns nu ett par personer som nyss blivit med ny mobil.Det går faktiskt med en viss insats att lära sig hur man ringer på dem, men många mirakulösa finesser är väl förborgade hemligheter. Jag skulle ta en bild med en av dem, vilande i tron att den skulle vara lika intuitiv som I-phonen, d v s att man gör rätt nästan utan att tänka på det. Ha! Jag fick inte ens upp telefonen..

Samma med kameror till exempel. Att handboken ligger på skiva får man nog köpa men 300 snåriga sidor för en kompaktkamera… Visserligen avancerad men ändå. Hur många utnyttjar en Canon SX10 ens till 25 %? Det känns mer som en lek för konstruktörerna än daglig nytta för användaren.

Tv och allt sånt har faktiskt bilivit bra i och med att du ofta får tydliga instruktioner på bildskärmen. Och ska man vara lite ärlig är det många tillämpningar som är väldigt smidiga och lättanvända. Men tyvärr lever de opedagogiska mardrömmarna också kvar.

Här hade jag tänkt kommentera de senaste turerna inom socialdemokratins ledning. Men jag inser snabbt att det är totalt meningslöst. De ordrika proffstyckarna har redan mutat  in det reviret och förvandlat "partiet" som vi medlemmar lite konspiratoriskt brukar viska till varandra till en akademisk lekstuga för de som har förmåga att analysera tills tapeterna lossnar från väggarna. Det är helt klart att en ny omvärldssyn behövs men tricket att avsätta alla med någon form av erfarenhet eller kompetens synes gammalt och erkänt ineffektivt. Människor måste känna att deras frågor drivs på ett tydligt och ideologiskt övertygande sätt av mitt parti. Begreppet "partiet" som jag lite ironiskt nämnde tidigare måste brytas upp och kännas närmare. Det gäller på alla nivåer även om vi lokalt är starka i många kommuner. Tyvärr är det så att när andra partier bedriver en politik som avser att få dem att närma sig människor uppfattas det positivt. Men då vi jobbar i samma riktning ses det snarast som ett svaghetstecken av många som har en bild av Socialdemokraterna som ett maktfullkomligt men starkt parti. Samtidigt som man på ett förbryllande dubbeltydigt sätt vill ha genomlysning och självkritik som passerar gränsen för självförbränning av Socialdemokraterna. Det är ett intressant förhållningssätt men visar vilka höga krav och förväntningar som ställs på det som fortfarande är Sveriges enda arbetarparti.

Se där det blev några rader i alla fall.

Folklig Fredag på er…

En stor del av mitt kaloriintag numera är mediciner. Och idag,efter besöket på njurmedicin, blev det ett par till. Tur att jag får det mesta som APO-dos, d v s färdigförpackat, att ladda dosetter skulle vara jobbigt. Det mesta är väldigt bra, långtidssocker, kolesterol och sånt. Men njurarna kräver lite extra uppmärksamhet b la i form av D-vitamin och justerad blodtrycksmedicinering. Och mindre protein i maten. En gång i världen tog jag två Alvedon om året. Det är ett passerat kapitel men jag mår bara bra, och känner inte av några biverkningar så det är bara att köra på.

Men skynda er på Apoteket om ni vill ha medicin. Annars är risken att jag tar allt!!!

Tjopahoppig Torsdag…

Hejdå! Jag drar nu täcket över huvudet och återkommer med en blogg första april…Nej, men jag skulle ha god lust. Från fönstret ser det i alla fall jättemysigt ut:-)…

Åker till Skellefteå i morgon. Undrar om det innebär en resa in i vinterland? Mycket talar väl för det. Jag minns, helt appropå, vägen på andra sidan Stekenjokk. Där drivorna var fem meter höga vid midsommar, vägen löpte som nere i en canyon och inte ens NMT 450-mobilerna fungerade. Det kan man kalla att vara ensam. Man kan också kalla det rejäl vinter. Riktigt så illa ska det absolut inte vara i Shellet men någon decimeter kanske. Då jag var liten satt jag nästan desperat på rattkälken då det blev vitt på backen i väntan på att det skulle bli så pass att jag kunde åka. Tyvärr lärde jag mig aldrig att behärska skidor utför. Eftersom jag visste att jag ändå skulle ramla slängde jag mig nästa direkt. Min förnamne som heter Stenmark skulle förmodligen sagt "He gå int förklar för den som int begrip" om han fått uppleva min åkning, fast med gråten i halsen.

I lumpen skulle det ju både åkas och skidtolkas. Det var allt en himla tur att jag inte var infanterist som ägnade mycket tid åt detta för maken till vanvårdade Vita Blixten har väl aldrig skådats. Jag tror aldrig de utsattes för valla utan jag trodde mer på naturmetoden. Vi skulle ju göra något eländigt soldatprov som inkluderade ungefär 100 mils skidåkning kändes det som. Och ALLA gjorde allt för att bli sjukskrivna, oftast med ytterst lite framgång. Så hoppet var minimalt när jag knackade på hos regementsläkaren.

– Du tycker inte om att åka skidor?, frågade doktorn.

– Nej, absolut inte, svarade jag.

– Du blir sjukskriven med inre tjänst veckan ut, deklarerade han utan att ens ha undersökt mig.

Det var en av de inte så få gånger i livet jag har haft en oförklarlig tur…

…verkar ha drabbat en del journalister av dignitärkaraktär efter att debatten runt kungaboken började. Att Herman Lindqvist är djupt upprörd över det han uppfattar som ett orättfärdigt snaskande i kungens privatliv kanske inte förvånar. Mer överraskad är jag att Jan Guilliou lite blekt försöker vara upprörd över den levnadsteckning som publiceras i boken. Det rakt motsatta – och på sedvanligt, glimrande, Guillou-manér hade varit mer förväntat. Man får en känsla av pliktskyldighet. "Till detta är jag nödd och tvungen". Båda publicerades i Aftonbladet i helgen.

Jag har inte varit i närheten av boken. Och kan givetvis inte kommentera den. Utan det vill jag vänta med. Tyvärr tror jag att det kan bli en Palmemordsliknande väntan med oändliga rykten, snack och skriverier.

Men jag fick tag i en perfekt lampa idag. Och billig. Men de har ju byggt om den Stora Billiga Affären så man nästan åker vilse. När jag som den illvilliga invalid jag är smet från min följeslagare som fastnat i matthimlen behövdes ett mobilsamtal för att återfinna mig. Men väldigt bra blev ombyggnaden, det är nu mycket lättare att komma fram med rullstol.

Måndag är lika med IF Metall för min del. Det börjar likna skarpt läge för ett par konferenser jag planerat och i morgon får jag kolla detaljerna. Om någon anmält sig till exempel. En gång i min barndom som studieorganisatör  lyckades jag dubbelboka en kurs så jag hade typ 50 deltagare i stället för de 25 som rymdes. Jag hoppas förstås på många deltagare, men riktigt så många kanske inte vore bra…

Metallig Måndag på mig, alltså…