I tidningen idag kan man läsa om socialstyrelsen och dess riktlinjer för att få adoptera barn. Åldersgränsen är satt till 42 år och man får inte vara för fet eller för mager då Socialstyrelsen har bestämt om en lägsta och högsta BMI-gräns.

Motiveringen är att adoptionen ska vara för barnets bästa vilket självklart är riktigt men då kommer frågan vem och vad som ska bedömas vara bäst för barnet. Är det säkert att det är bättre för barnet att adopteras av en familj i 35-årsåldern i en förort än i en familj i Täfteå eller ute på landbygden som är i 45-årsåldern? Det är tveksamt.

Och hur kan man vara säker på att en familj där båda är överviktiga eller en är lite för tunn är sämre än en familj med BMI som faller innanför snittet. Jag kan förstå att man inte vill att barnen ska få förälder som riskerar att dö i förtid men det finns många saker som kan påverka hälsotillståndet. Som till exempel motion, kost, levernet i stort och sist men inte minst arvet.

Vilka kriterier i övrigt tänker sig socialstyrelsen ska finnas med förutom tjock, smal och ålder? Är det långa eller korta, ljusa eller mörka, norrlänningar eller skåningar, svart eller vit, annan etnisk bakgrund, finnar, ryssar, muslimer, kristna, katoliker, pingstvänner, stammar eller precis vad som helst? Socialstyrelsens utsorteringsregler framstår som lite märkliga med så snäva bedömningar.

Självfallet ska barnets bästa bedömas och då gäller det enskilda barnet. Men är det så säkert att det är sämre för barnet med lite för feta föräldrar som vill ha ett barn och kanske inte ha kunnat få det än att barnet ska stanna på ett barnhem?

Jag tycker att det måste ske en lite mer allmän bedömning om vad som är bäst för det enskilda barnet för den typ av klassificering som nu verkar göras om vad som är "rätt föräldrar" liknar nazistiska utsorteringsmetoder. Man blir lite rädd när man ser deras syn då det är en statlig myndighet som ska utöva tillsyn, bland annat över kommunerna. Staten måste ta tag i sina myndigheter en gång för alla.

* Tycka-dialog
Igår var jag på Hamnmagasinet och lyssnade på ungdomarna där de berättade om vad som kommit fram i Tycka-dialogen. Jag tycker detta är en bra ide som vi infört, inte minst ungdomsombuden. Många av synpunkterna känns igen sedan jag själv var ung och drog igång Club 100 i början på 60-talet.

Att lyssna på de unga var viktigt även då och sypunkter som varför får vi inte var med och bestämma, scener, bostäder, trygghet och bostäder känns igen. En annan sak som framfördes var hur ungdomarna kommer med då vi ska forma en stad för 200 000 på ett miljövänligt sätt. En inglasad gång och cykelbro från Ön till andra sidan verkar falla i god jord.

Jag har fått lite oroande signaler att det finns företag som hindrar eller rättare sagt inte ger anställda tjänstledighet för att delta i politiskt förtroendeuppdrag eller på annat sätt "straffar " de som gör det.

Det strider faktisk mot kommunallagen det är helt klart men frågan är hur det uppdagas. Jag vet inte hur många fall som prövats men jag vet att de finns. Skulle det uppdagas och kommunen har avtal med företaget i fråga så är det säkert skäl till att uppdraget kan upphöra, för man ska följa svensk lagstiftning.
Det är klart hur vågar den anställde i dagens läge agera i en sådan fråga med risk att det helt plötsligt kan bli arbetsbrist och personen i fråga kan med de regler som finns frångås i turordningen.

Ja det är inte lätt det ska erkännas och en väg kan vara att förtydliga upphandlingsunderlagen med detta men det är svårt med påtryckningsmedel om inte den anställde törs.

Det är däremot oerhört viktigt och det har ju till och med Svenskt näringsliv sagt att i de politiska församlingarna är det viktigt att man får in fler privatanställda och visst bör de politiska församlingarna spegla samhället i stort. Det förs ju en ständig diskussion om jämställdhet, människor med annan etnisk bakgrund men det har varit svårt att få med privatanställda, kanske ett tryck både från företag och kanske till och med från arbetskompisar

Idag är jag i Stockholm på ett möte med SKL då ämnet är att förkorta planeringsprocesserna och handläggningstiderna vid utbyggnad av infrastruktur. Vi har lite erfarenheter i Umeå av planeringstider och domar. Längst tid har Stornorrfors tagit som pågått sedan 1956. När det gäller vägar har vi vägpaketet som flera gånger hade varit till regeringen i delar men som sedan stannade av. Sen har vi processen runt Botniabanan.

Den del som ligger från Örnsköldsvik och norrut planerades efter den nya miljöbalken med dess regelsystem som bland annat innehöll tillåtighetsprövning. Det är det systemet som jag tycker både jurister och domstolar trotsat riksdagens beslut, den lagstiftande församlingens beslut, då man tillåtigt diskussion och prövning av sträckningen. Visst vet jag att advokatsamfundet var emot men de får ändå finna sig i riksdagens beslut.

Så här står det ordagrant i propositionen och jag citerar från sidan 444:

Regeringens tillåtlighetsbeslut kommer således med den nu beskrivna planeringsprocessen för vägar och järnvägar att omfatta tillåtligheten av anläggningen inom en viss vägkorridor eller ett visst område utan att den närmare sträckningen av trafikanläggningen har preciserats. Tillåtlighetsbeslutet får rättskraft i den efterföljande processen, t.ex. genom att arbetsplanen endast skall avse vägsträckning inom det område regeringsbeslutet avser. Slut citat.

Ni som har följt processen har sett att det funnits jurister och ornitologer med flera som ifrågasatt dragningen och lagt förslag på förändringar. Man har dessutom fått saken prövad i en del domstolar. Det kan inte vara tydligare än att regeringens beslut om korridor är ett beslut som gäller och inte är överklagningsbart.

De som inte accepterat detta gör egentligen lagbrott och sådana processer borde inte samhället stå för kostnaderna. Självklart ska processer göras kortare men jag är inte säker på att det går. I Botniabanefallet har man diskuterat dragningar och annat trots att beslut om korridor gäller. När man gick till tillåtlighetsprövningar fanns alla alternativ med och allt underlag som regeringen ansåg sig behöva i miljöärendet.

* Bilindustrin
Jag skrev igår att regeringen borde rädda fordonsindustrin och fick en del kommentarer, inte minst i VK, som var av det mindre seriösa slaget. Anonymitet i kommentarer där förs det ett språk som inte är av denna värden. Jag står inte för det och det är en skam för tidningen.

Kommentarer under min blogg kommer att försvinna på VK, på min egen har jag raderarknappen själv att tillgå. Jag tycker det är trist att man inte kräver rätt namn eller rätt e-post. VK bidrar som det är nu under kommentarer till ett mediaklimat som mer liknar en spottkopp än en seriös tidning.

Jag är helt säker på att dessa kommentarer aldrig platsat i en insändare. Likväl diskuteras i alla andra länder statliga insatser för fordonsindustrin men den här regeringen gör inte ett enda dugg för att rädda jobben.

Just nu florerar rykten om vår bilindustri med både försäljningar och andra lösningar. Maud Olofsson hon avvisar direkt att staten skall agera. Man ska istället hålla fingrarna borta från bilindustrin då det blir dyrt för skattebetalarna. Men det som skulle kosta mest för Sverige är om fordonsindustrin skulle försvinna helt från Sverige.

Volvo har varit ett företag i framkant när det gäller forskning och utveckling och man har tjänat stora pengar och gett många jobb. Tyvärr blev det inge bra med ett amerikanskt ägande då det är länge sedan USA låg i framkant i forskning, utveckling och i miljöfrågor. Minns jag inte fel så hade Volvo tidigare hunnit ganska långt med hybridbilen.

I USA, marknadens förlovade land, är man inte alls främmande för att staten ska kunna engagera sig i bilindustrin för att rädda jobb och välfärd. I Tyskland är den tyska högerregeringen också i allra högsta grad involverad i att rädda den tyska fordonsindustrin. Exakt samma sak händer även i Frankrike och i Belgien har fordonsindustrin ett ganska omfattande stöd för sin verksamhet. I många länder har dessutom staten sedan tidigare ett delägande i industrin.

Vi kommer att behöva fordon även i framtiden men det behövs pengar för att industrin ska kunna överleva så att man kan forska och utveckla bilar som inte har så stor miljöpåverkan.

I Sverige drar man sig inte för att rädda Carnegie men när det gäller bilindustrin sitter man fast som vilken gammal fundamentalist som helst. Staten behöver inte långsiktigt äga bilindustrin men det behövs ett statligt engagemang under den tid som behövs för att reda upp den situation som nu finns.

Faller svensk fordonsindustri då faller ansvaret på den sittande regeringen och ytterst ansvarig för näringspolitiken är Maud Olofsson. Faller fordonsindustrin så är det ett dråpslag mot jobben och därmed välfärden. De jobb som forskning, utveckling och tillverkning ger kan inte ersättas på något sätt.

Sverige har många av råvarorna till bilarna och råvarorna ska förädlas annars blir vi bara en exportör av våra råvaror som snabbt utarmas utan att vi tar tillvara de övriga mervärdena.

Varslen ramlar in i lavinfart och fler och fler mister jobben. Tillväxten avtar och skattekraften minskar och då kommer problemen i den offentliga sektorn.
Bilförsäljningen når bottennivåer vilket inte är så konstigt för vem köper en bil om risken finns att jobbet försvinner.

Bostadspriserna faller då den tidigare hausen gjort att många betalt för dyrt då marknaden råder. Marknaden har varit osund då priserna stigit för mycket och bostäder blivit en spekulationsvara. Bankerna har ett stort ansvar när de har bedömt om folk kan klara av lånen och värst har det varit i USA.

Märkligt nog så faller den här krisen in samtidigt som vi har en högerregering och märkligt nog så var den förra krisen också när vi hade en borglig regering i början på 90-talet och märkligt nog så var det ekonomisk kris med den borgliga regeringen dessförinnan.

Nu skyller jag inte allt på den borgliga regeringen men den har ändå ett stort ansvar för att krisen blir djupare än vad den borde vara. Under de år man har regerat så har skattesänkningar gått som en röd tråd genom politikområdena.

Man ska inte ta ut mer skatt än nödvändigt men nu är risken stor att när intäkterna minskar så kommer kraven på minskad välfärd. Fler kommer då att ställas utanför och klyftorna kommer att öka. Skatterna har dessutom sänkts mest för dem som redan har det bäst vilket ytterligare ökat klyftorna. Regeringens förda politik slår som ett knivhugg i ryggen på de arbetslösa och sjuka som redan sedan tidigare har det sämst.

Regeringens motiv till att klämma åt de sjuka och arbetslösa har varit att man blir friskare och det är bidrag de arbetslösa varit ute efter och inte jobb.
Det kommer att bli tufft för många inte minst de som skaffat eget boende och blir arbetslös. Och nog hade det varit bättre att ha lite pengar i ladorna för att kunnat vidta åtgärder för dem som blir arbetslösa än att sänka skatter.

Konsumtionsmöjligheter för alla ger mer än hög konsumtion för några få.
Sedan förra krisen har det även skett en stor förändring och det är att centerpartiet blivit det parti som står längst till höger och därmed längst från många människor.

En av dagens rubriker har varit att den s.k. FRA-lagen kommer att bli dyr för hushållen då de får betala bevakning. Det kan röra sig om mellan 2500 till 3700 kr för varje hushåll, vilket är de kostnader som branschen får för att man ska kunna lämna ut kopior på all den data och tele-trafik som går över landsgränsen. Detta innebär i korthet att regeringen höjer skatten med samma summa det första året då operatörerna måste ta ut kostnaden.

* Revisorer jagar jobb
En annan nyhet var att Öhrlings har gjort en enkät bland folk och kommunstyrelseordföranden. Ordförandena fick ungefär hälften av medborgarnas förtroende om att pengarna användes på rätt sätt och till det de var menade för. Den andra hälften krävde tuffare granskning.

Det kan man göra av två skäl och det ena är att vi kan vara dåliga på att informera och det andra är att man tillhör den hälft som hellre vill ha sänkt skatt än välfärd samt att man har fallit för argumenten om att skatter går att sänka. Och visst går det att sänka skatterna men då minskar också välfärden i samma omfattning.

Öhrlings kanske tror att detta förfaringssätt ger mer jobb till dom och kanske var det därför som man gjorde undersökningen. Min erfarenhet av revisorer är dock att de tenderar till att vilja ha mer byråkrati för att man sedan ska kunna följa upp saker på samma sätt som i en butik. Detta medan de flesta politiker vill ha så lite byråkrati som möjlig samt att man vill få ut så mycket verksamhet som möjlig för skattepengarna.

Skatt tas ut för att vi ska kunna ha offentlig verksamhet och vi vet i alla fall i Umeå genom vår styrmodell vad vi får ut och att vi får ut mera för mera pengar.