Kategori: Norrland

Flottarkärlek till en Forsrännare från en Forsbergare

Av , , Bli först att kommentera 10

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sej, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….
 
När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.
 
Det var en alldeles speciell stämning runt flottningen, en otålig väntan i luften när flottarna började närma sej. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga.
 
Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.
 
Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de hoppade från stock till stock med sina båtshakar iförda sina lårhöga gummistövlar.
 
Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt.  Flottarna snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.
 
Hela älvens yta var täckt av gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns min Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.
 
Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sej från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!
 
På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan.Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.
 
 
 
 
 
 
 
 

Att fara med osanning….

Av , , 3 kommentarer 10

Av någon anledning kom vi in på fiske

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.
 
Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.
 
Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.
 
"Av någon anledning kom vi in på fiske" – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.
 
Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar,tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader.
 
Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.
 
Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar i min egen men kanske även i din historia.
 
För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.
 
Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.

”Den dubbla strömmen”

Av , , Bli först att kommentera 15

 

Dagen började med ett strömavbrott. Vi hann bli riktigt nervösa där ett tag med tanke på alla frysar. Dessutom var det just idag sotaren skulle komma, så vi fick inte elda oss till varmvatten. Aldrig trodde jag väl att det skulel bli aktuellt med torrschampo igen, men idag hade nöden ingen lag. Vattenfall löste dock problemet och vi kunde bege oss mot Arjeplog och det stundande frukostmötet där med näringsliv och politik. Det känns därför lite aktuellt med en bloggrepris om elektricitet ström och kraft i största allmänhet.
 
”Den dubbla strömmen" – var ett av alla de kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig riktigt förstod innebörden av. Eftersom det var vanligt att man talade i liknelser så satte detta uttryck förstås igång mina spirande tankebanor.
 
Ett tag trodde jag att ”den dubbla strömmen” nog kom ut ur stickkontakten som ju helt riktigt hade dubbel uppsättning hål. På den tiden var kontakterna inte barnsäkra och det var nog mera tur än gott omdöme som gjorde att jag inte medelst strumpstickor utforskade den dubbla strömmen på närmare håll.
 
Ström, elektricitet, energi är begrepp som idag ligger helt rätt i tiden. Hela tiden läser vi om jakten på nya energikällor. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi fortsätter att sukta efter iögonenfallande trädgårdsbelysningar och köper elektroniska hushållsapparater i parti och minut.
 
Kartongerna med julbelysningar ligger där i garaget och väntar på att fram i november få lysa upp den Sandvikska vinternatten. Elektriciteten har en livsviktig roll även i människokroppen, i kroppsvätskorna, i överförande av signaler och impulser mellan nervceller.
 
Under tiden när jag först skrev detta inlägg sträckte jag mig ut för att pilla lite på R som satt vid min sida och laddade ned bilder från kamera till dator, fick jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddade vid hans arm. Bzzzzzzzzzzz……
 
Om detta berodde på hans kraftfulla utstrålning, den laddade energin mellan oss, eller min strålande närvaro är ännu höljt i dunkel. Osynliga energier verkar i allafall finnas i luften runt omkring oss hela tiden. Man talar om currylinjer, kraftfält och strålning. Detta för mig osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.
 
Om det berodde på Vindelälvens vatten eller på andra naturliga orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta förekom dessutom muller ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna när de sprängde ljudvallen. Viggenplanen som lyfte från flygfältet i Gunnarn, smög in över barndomsbyn och gjorde mig vettskrämd. De påminde mig om kriget som jag läste om i boken Flyktingflickan.
 
I min  tillvaro tycktes var ljudet dessutom vara snarlikt det tordön som beskrevs i Uppenbarelseboken i förebådelsen av den yttersta tiden, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mig för den yttersta domen om dagarna och väntade på att det som hela tiden predikades skulle slå in. Nämligen att Jesus skulle hämta upp alla till himlen – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker och evig förtappelse återstod nog för min räkning. Det var min fasta och hemska övertygelse.
 
Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och ganska oskyldigt flickebarn, får jag idag lite ont i magen när jag inser vad mycket av min barndomstid som gick åt till att vara rädd och känna mig dålig och förtappad. Så onödigt…. Kombinationen av den kristna förkunnelsen och min livliga fantasi var ingen bra kombination.
 
När åskan gick fann vi syskon på råd! In under köksbordet hemma kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Det kunde vara ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Vi satt där och räknade åvståndet mellan blixt och dunder. Jag minns att ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga tillsammans med några kamrater.
 
Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven,och överhörning har varit ofta förekommande. Detta resulterade i att vissa i byn än idag talar i kryptiska kodade ordalag, man vet liksom aldrig när man blir flera på tråden och vem som lyssnar. Det var som ett slags lotteri: Vem pratar jag med nu? Spänning – i ordets rätta, ja i flera bemärkelser.
 
Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut till husknuten och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ”tjukan” – ni vet bakelitmackapären som var fäst vid husknuten. Byborna samlades runt omkring honom i spänd och något skeptisk förväntan. Gubben hade munderat sig i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar för att skydda sig mot elektriciteten. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sig mot folket och sa: Om I nu se I som ”schtiven å”….. då jär i dö!
 
Man ska inte leka med elen!!
 
För egen del idag så rekommenderar jag den förnyelsebara energikälla som heter Powernap. Prova får du se att batterierna laddas av en liten tupplur.
 

En gårdfarihandlares koffert

Av , , 1 kommentar 17

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.

Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gården  med sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en alltid lika spännande tilldragelse och ett välkommet inslag. Besök från världen utanför Vindelgransele hade man inte varje dag.
 
Någonstans ifrån kom han, på väg mot ett okänt mål. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka ”värmmarnsbyxen” och grova skor.
 
Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sej för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan.
 
Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var kanske runt 55 år.
 
Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena i sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade ”nytt”. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa, med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt av finaste kvalitet.
 
Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul pärlemorplastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom.
 
Där fanns Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna. Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebands-knappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan?
 
Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns i allafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.
 
Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.
 
Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.
 
Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt. Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna.
 
Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i hans stora koffert. Vilken skatt!
 
Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom – Hjalmar Hjukström, en minnesvärd profil från min barndoms dagar.

Vindelälven – forsarnas väg, 363:an – Kärt barn har många namn.

Av , , 4 kommentarer 8

Vägarnas väg för mej – är naturligtvis 363:an – och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele.

Längs den vägen har man färdats springande, hoppande och cyklande, samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle och vägen har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Innan vägen asfalterades var den en riktig thriller om våren med  sina djupa lerdiken och hjulspår. Man kunde någongång ”tjippa” fast sej djupt i leran på hemvägen från skolan, och få lämna en stövel på plats. Skylten med ordet ”svallis” begrep jag inte riktigt. Jag tyckte det lät lite nochalant hejigt sådär Svallis…
 
Ett intensivt men ögonblickskort ”heurekaminne” är från när jag på hemväg från affären nedanför Gunnar Karlssons hus, plötsligt upptäcker att jag kan HELA alfabetet och glädjestrålande springer hem för att bevisa detta för pappa. Jag var sex år gammal. En stolt dag i mitt barnaliv.
 
I vägdiket vid nedfarten till mitt föräldrahem var det alltid fullt med grodyngel om vårarna, och man kunde inte låta bli att lyfta och peta i de geleaktiga prickiga klumparna med långa träpinnar. Sedan hamnade alltid några i en glasburk hemma hos mig, för att bortglömda gå en säker död tillmötes.
 
Vägtrumman vid mjölkbäcken var även den ett äventyr att forcera och en spännande lekplats som man gärna uppehöll sej kring tillsammans med kompisarna Berit, Laila och Annika.
 
De modigaste vågade krypa igenom trumman, dock inte jag som nöjde mig med att stoppa in huvudet och hoa. Ekandet fick blodet att isa sig i mina ådror. Vem vet vad som kunde dölja sig i dunklet därinne.
 
En dag när jag konstruerat ett eget sinnrikt kastspö av en trätrådrulle, björntråd,spik och en lång pinne, som jag riggat med en böjd säkerhetsnål till krok och metmask, satte jag mej för att fiska i ovan nämnda dike.
 
Några av byns gubbar passerade och var och en av dem gjorde sej lite lustig över mitt allvarliga fiskeförsök, och jag minns känslan av förtrytelse när jag slutligen gav upp och pallrade mej hem till mamma.
 
Samma väg korsade jag med blixtens hastighet och med hjärtat i halsgropen när min uppfinningsrike storebror skulle lära mej att cykla på en stor damcykel.
 
Käre bror skickade iväg mej nedför en backe som sedan korsade 363:an, nedför nästa backe – över gårdsplanen och slutligen nedför slänten som slutade i ett dike. Vådligt men effektivt. Jag överlevde och lärde mej cykla där och då.
 
Traktorincidenten skedde när jag nyss fyllt 16 och en dag bestämde mej för att ta traktorn bort till affären för att hämta posten. Det gick bra dit – hemresan var värre.
 
Kort i rocken och ovan vid reglagen som jag var, anpassade jag inte hastigheten i tid utan kom i full kareta, på högsta växeln bredsladdande ned på gården där farfar och pappa blev vittne till min tvärnit och ”burn out” framför ladugårdsporten. Puh!
 
Dessvärre hade jag ännu växeln i och ”råkade” släppa gas och koppling samtidigt…..Ett rejält skutt rakt in i ladugårdsdörren som där och då fick det ”katthål” som kommit till användning för både en och annan kissekatt efter denna dag.
 
Under de år som Vindelälvsloppet hade sin storhetstid satte folkfesten sin prägel på vägen. Tänk vad fantastiskt många människor som färdades, sprang, festade och semestrade längs Vindelälvsvägen. Jag kan än idag sakna de intensiva dagar som gav liv och rörelse åt bygden och dess näringar.
 
Än idag så stockar det sig i halsen när man kommer fram till skylten som säger Välkommen till Vindelgransele, när jag ser den vackra vyn med den vackraste byn längs hela 363:an. Mitt blod ropar: Hemma!
 
Även om jag med ett visst vemod ser de igenvuxna åkerlapparna, slyets tilltagande utbredning och den igenbommade affären, ja även om min barndoms stenar och ”ställen” är igenvuxna intill oigenkännlighet, så är det här platsen framför andra.
 
Mitt hjärtas trädgård – mitt älskade Vindelgransele.

Simskola i vårflod

Av , , 1 kommentar 8

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.
 
Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.
 
Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.
 
Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.

 
Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel och en handduk.
 
Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.
 
Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.
 
Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.
 
Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.
 
Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.
 
Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

. Kabblekan blommar – nu får man gå barfota!

Bondromantik och skåningar

Av , , 10 kommentarer 15

Licenssaft i slåttannan

Av , , 3 kommentarer 8

Licenssaft…det sa en byaprofil om essenssaften som såldes på Domeijs lanthandel. Lika mycket socker som vatten, och sedan Mor Annas jordgubbsessens till detta. Omedelbums förflyttas jag i minnet till slåttannan i Vindelgransele i Västerbottens inland.

Man tog "minuter" i skuggan bakom en höhässja. Eller familjen – arbetslaget samlades i skuggan inne i en lada eller "lo" där solstrålar ritade diagonala streck från fönstergluggen ned mot det bossiga golvet och dammet virvlade.

Mamma hade nybakade hastbullar under en rutig kökshandduk eller skorpor från brödbussen i fikakorgen som hon gjort i ordning. Skorporna var förpackade i påsar av vaxat papper . Saften blev grumlig av smulor. Oj vad det var gott att doppa. Det var före allergidiagnosernas tid och man fick helt enkelt snyta sig lite oftare.

Idag ska vi höja blodsockerhalten med just Mor Annas essenssaft.Jag är lyckligt ovetande om vilka formler av färgämnen som finns i saften, men en sak är säker: De lämnade eviga spår i aluminiumkastrullen. Hovva sä gött!

Brumelibrum vem lufsar där…

Av , , Bli först att kommentera 5

En gång för 12-15 år sedan var vi på en kvällsutflykt med våra 4 barn för att fiska vid Storgräsforsen i Vindelgransele. De två yngsta sprang först och kom ned till älven strax före mej.

Där, kanske 2-3 m stod vi öga mot öga med en stor björnhona som just skulle kliva iland efter att ha korsat älven. Med en unge i varje hand sprang vi som galningar upp mot bilen och nästan direkt vi vände på klacken så korsades vår väg av en skrämd björnunge så för en kort sekund befann vi oss mellan mor och unge.

Det var en hisnande upplevelse och vi var alla ganska skärrade innan vi återkom till stugan och säkerheten. Antagligen var björnarna lika rädda som vi var. En spännande upplevelse var det i allafall.

Visst är det fantastiskt att vi har en stark björnstam, men jag måste medge att jag på senare år tycker att det är obehagligt att ensam vistas ute i skog och mark efter denna upplevelse.Björn och jag efter en natt på Silverhatten. Det är jag som är till höger på bilden..

Björn och jag efter en natt på Silverhatten. Björn står till vänster. E.–type, jag förstår din känsla…..

Min nya favoritbloggare

Av , , 1 kommentar 0

Som motvikt till allt elände och allt lidande man ser hör och läser om har jag hittat en ny favoritbloggare som alltid ger mig ett gott skratt. Ove Di Peders skriver fantasifulla och osannolika historier om Kalvträskbygden och om Eberhart Hällgren mannen som tydligen uppfunnit – inte bara väderstrecken utan även antikviteter och gem och som alltid finns med i hans halsbrytande och ytterst fantasirika krönikor.

En eller annan bloggläsare som tar sig själv på aningen för stort allvar skulle säkert kunna tänkas rynka på näsan och kalla detta för storsvammel, men jag tycker att det är helt underbar läsning i all sin galna kreativitet. Jag brukar högläsa dem för R och vi skrattar både gott och ofta åt denna fantasikonstnärs förmåga att sätta halsbrytande fantasier på pränt utan hinder för tanken. Nu ska jag genast gå in och skriva en uppmuntrande kommentar till honom!