Etikett: Mamma

Om en liten mamma

Av , , 16 kommentarer 83

Idag går tankarna åter igen till min kära lilla mamma Marianne i Vindelgransele – en ovanligt stark, vacker och klok liten kvinna
som idag blir 88 år, med en okuvlig spirit och med alla sina
sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta.
 
Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning
och möten, av oändlig omsorg om andra.

Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen vispande sin dagliga kornmjölsgröt. Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma, mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till snart lika många barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits

av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag min barndoms Mors dag, morsdagsmorgonen. En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och

kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är själva tanken det handlar om – och en ännu
viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket.

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan så fick vi börja med
temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller 
Mor lilla Mor – vem är väl som du. I läseboken inpräntades att
Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den
tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna,
ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..

På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna
oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi sex barn gjort under skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för

att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att
finna små blå violer – till Mor. En tårta, något litet paket och så
gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum,
sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där
vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma
hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte
upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken,

eller om det slitsamma livet präglat dig så?
 
Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp
till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har
lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv
som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga din
egna längtans tankar och visioner.
 
Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 88 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.
Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och
smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra
stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.
 
Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn,
som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag, men det jag framför
allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet
av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska
journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat
dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp i en salig blandning. Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp
blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur
Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om
vartannat. Ett oskattbart arv och tidsdokument samt ett
ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

88 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas.

 
I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter.
På lillsoffan ligger några barntäcken som du gjort denna vinter.
Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta
klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska
dessa täcken skickas.
 
Jag känner igen tygerna från livets palett – påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt tyg av indisk bomull som jag 1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med
respekt för tingen och använder gärna resurserna igen.
Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan
begreppet återvinning myntades så var du redan där.
 
Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så
visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en
möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny
morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för
någon av oss alla som inryms i dina omtankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta

eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det
val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter
med hög klack, på spiken innanför dörren. Det är det första man ser när
man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är vår fina lilla mamma
i ett nötskal.
 
Mamma vi älskar dig!
 

KomVux-poesi från 1992

Av , , Bli först att kommentera 18

Till mina döttrar Sandra och Isabelle, då 11 resp 5 år

Till mina kära döttrar båda
som snart skall vuxenvärlden nå
Som vän och Mor jag vill er råda –
om sånt som ni kan stöta på.

Ni rena blad där ingen hunnit skriva –
där ingen penna ännu skrivit fel
Som blomsterknoppar efter vinterns driva
som orörd frukt – så fin och hel

Visst önskar jag – som mången ängslig Mamma
att vägen ska bli slät och lätt att gå
Men mitt förnuft det vill ej alls detsamma –
Det vill att målet trots allt slit blir värt att nå.

I era ögon – själens klara speglar
man kan ej ännu skönja något svek.
Men flickor, när man ut i livet seglar
förstår man snart att det är ingen lek.

Ni kommer säkert mången gång att såras,
att känna sorg och ilska i ert liv.
Men när av bitterhet och gråt ögat vill tåras
Håll blicken högt – ta inte utan giv!

Visst finns det mycket som är underligt i världen,
sånt som är orättvist och hopplöst att förstå.
Slås inte ned av vanmakt under färden
Gör nånting åt det – stå ej blott och titta på.

Var stolt och ödmjuk – bådadera
Låt hjärtats dörr jämt stå på glänt
Så sol och luft kan cirkulera
och vädra ut det som är skämt

Men akta er mest för cynismen,
den kväver lust och växer ofta fast
Släpp aldrig in den, då finns risken
att ni får släpa jämt på denna tunga last

Snart kommer kärlek att uppfylla era väsen,
ge den stort rum och njut av denna kraft
Men känn efter först – var gärna lite kräsen
innan ni njuter sötman i dess saft

Stå stadigt upp med fötterna på jorden                                                då är det liten risk för något fall
Låt tungan vara våg åt orden
Stå alltid för ditt ord – Stå pall!

I era ögon – själens klara spegel
finns självförtroende och hopp
Vad ni är vackra – låt ej modenyckers segel
förkväva stolthet för din egen kropp.

Läs varje dag – en snutt, om inte mera.
Låt ordens vingar sluta er i famn
Bli aldrig stor och sluta fantisera
Lär allt om Himmel Hav och Land

Låt aldrig stressens klo er fånga,
allt har sin tid, sin egen stund
Dagarna blir aldrig nånsin långa
om du har roligt – klockan den är rund.

Vad mer vill jag ha sagt som gäller kvinnor?
Er framtid är i egna händer lagt!
Jag önskar att vi sedan blir väninnor –
en underbar och rolig pakt.

Jag önskar lycka till i Livet,
att fria starka ni ska gå
Jag finns hos er för alltid – det är givet
och älskar er SÅ, båda två

Från Mamma Gunnel 1992

Mammas flicka..

Av , , 2 kommentarer 26

Efter gårdagens storslagna fina och stämningsfulla men sorgliga begravning med en fantastisk uppslutning av G:s vänner och bekanta, återvände jag hem via Vindelgransele. I huvudet rörde sig många tankar. Många av ungdomsvännerna hade kommit till begravningen och trots att anledningen till att vi träffades var outsägligt sorglig, så kändes det varmt i hjärtat att få träffa dem alla. Jag hann även med få möta ett par av mina syskon igår och avslutade dagen hos min fina lilla mamma. Det kändes stort. En mysig kväll med god mat och mysig samvaro som avslutades med att få krypa ned i barndomshemmet på nymanglat örngott kändes lyxigt och fint. Jag kände mig som en liten flicka när mamma släckte lampan och sa godnatt. Fick återgälda hennes omtankar med att klippa henne och göra fotvård innan vi skildes åt för denna gång.

Mor lilla mor, vem är väl som du – Ingen i hela världen

Av , , 11 kommentarer 35

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i min barndomsby Vindelgransele.

Mamma är en ovanligt stark, vacker och klok liten 87-åring, med en okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra.

Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispandes sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till 16 (snart 18) barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just Morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en Mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller  Mor lilla Mor – vem är väl som du…

I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna stod på parad i sitt kök, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..


På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.

En tårta, något litet paket en kaffebricka, och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi lärt känna – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga din egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 87 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat genom åren.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är några av de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, bekanta, obekanta, kändisar, kungligheter, intressanta personer, lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp är blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

87 år har gått. Dina värkande, arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några av dina senaste alster -barntäcken som du gjort denna vinter, och väntar på leverans till behövande i andra länder. 

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag känner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag 1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.

Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal. Idag är jag själv mormor och gläds åt att få fira dagen med Sandra och hennes lilla familj. Mina tankar går till dig och till alla andra mödrar mormödrar och farmödrar denna dag. 

Mamma jag älskar dig!
 

Lilla Mor fyller 87 idag

Av , , 8 kommentarer 41

Än har hon inte satt sin sista potatis. Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade "satt sin sista potatis" – i ordets rätta bemärkelse. Sedan dess har några år förflutit och även om potatislanden krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga lokala utsädet av den mjälla, gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag – den Vindelgranselska mandelpotatisen. Den som var min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den passar till allt: Tjäder,orre,saltfisk, rökt fisk, stekt harr eller röding, men även till kokt fisk, kött från våra egna köttdjur, älg, eller hare. Till stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk är den likaså en delikatess.

Mandeln är sprungen ur den speciella sandjorden, intill de bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Den är satt med lagomt avstånd i raka rader, grävd med möda och lagrad med omsorg, vårdad, rensad, sköljd, kokad och slutligen avnjuten i andaktsfull njutning i trevligt sällskap – hemma i mammas kök.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den varje gång med andakt. Vem vet hur många gånger till som jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd. Idag fyller hon 87 år och i morgon får vi träffa henne live för att gratulera.

De senaste åren har hon börjat berätta ännu fler historier och minnen från förr, och vi barn får allt fler pusselbitar på plats. Jag undrar vad hon ska berätta om imorgon. Hon är som en vandrande skattkammare. Vår älskade lilla Mamma.

Det gula guldet från Vindelgransele – Magnum Mandel

Av , , 2 kommentarer 13

Än har hon inte satt sin sista potatis….Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  – i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk – alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill det bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla 86-åriga mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

Bondromantik och skåningar

Av , , 10 kommentarer 15

Mor lilla mor, vem är väl som du – ingen i hela världen!

Av , , 3 kommentarer 0

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i Vindelgransele.

En ovanligt stark, vacker och klok liten 87-åring, med okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra.

Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispande sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till 16 (snart 18) barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller  Mor lilla Mor – vem är väl som du…

I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..


På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under hela skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.

En tårta, något litet paket och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga dina egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 87 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

87 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några barntäcken som du gjort denna vinter.

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag käner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag  1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.

Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal.

Mamma jag älskar dig!
 

Hem ljuva hem

Av , , 5 kommentarer 0

Nu åter i hemmets sköte. Med fiskefacit i hand hade vi nästan kunnat stanna hemma denna helg då vi knappt stuckit ut näsan utanför dörren pga blåst, gråväder och inomhusjobb.

Vi stannade på hemvägen hos mor Marianne och fick god middag i mitt barndomshem. Inget går upp mot de ljuvliga gula mandelpotatisarna som vuxit i hembygdens sandmylla serverade ihop med mammas goda kött och morötter.

Efter att ha ”stalpt” ikull R på rumssoffan för en powernap, skred jag till verket med frisörsaxen i mors kalufs och vi fick oss därmed en pratstund på tumanhand.

Jag förstår att hennes oroliga tankar just nu cirklar kring hur det kan vara i äldreomsorgen, och kan ana en viss vånda inför framtiden i det hon berättar. Hon säjer att hennes önskan är att få leva och verka i sitt eget hem ända till sista andetaget.

När jag ser hennes livfulla väsen känns det helt overkligt att hon en dag kommer att vara borta, och jag säjer att jag hoppas att hon får vara kry och leva livet länge till, precis som min mormor gjorde.

Vi väcker R med en kaffetår och han ”kommenderar” mig som vanligt till pianot från sin liggande position på rumssoffan och vill att jag spelar lite ”gammsånger”. Mamma instämmer från sin fåtölj och jag slår mig därmed ned vid pianot och börjar spela det allra första som kommer ut ur mina fingrar.

Det blir som så ofta här i barndomshemmet något ur den stora frikyrkliga repertoar jag växt upp med, och som jag av någon konstig anledning kommer ihåg så mycket ifrån fastän jag inte sjungit sångerna på 30 år.

När jag börjar sjunga och hör innebörden i den gamla texten – vänder jag mej till mamma och vi ler i samförstånd med varandra – och tänker på vårt samtalsämne nyss….

Jag är så nöjd här – med bara en hydda
Fast guld och silver ej blivit min del
I himlastaden jag skall få det bättre
med silvermurar och guldpanel

Jag har en boning, där strax bortom bergen
i livets land där vi åldras ej mer
Där finns ej tårar – allt i fullkomning strålar
ett härligt land där ej solen går ner.

Det var det mamma menade. Hon tror ju stenhårt på en himmel efter detta….och tro vad man vill….men visst låter det ganska skönt?